fredag 4 november 2011

Jaktlycka och konstiga pippifåglar


En morgon klev jag upp tidigt med husse och Mollie när de skulle jaga. Jag brukar alltid titta på när de packar och gör sig i ordning, men den här gången sa husse att det var jag som skulle få följa med. Först blev jag superorolig och ville inte gå till honom, för jag brukar aldrig få följa med. Därför sprang jag till matte för att hon skulle förklara för mig varför han sa det där och hur jag skulle göra. Matte sa att det var min tur att jaga nu och då förstod jag! Det var min tur att jaga! :-) Jag blev SUPEJGLAD så jag sprang rätt ut genom dörren och bort till bilen.

När vi kom fram till skogen satte husse på mig ett halsband som var supertungt så huvudet nästan ramlade av. Sen sa han att jag skulle vänta medan han grejade med telefonen eller vad det var, men jag sprang bara rätt in i skogen. Det var så himla kul! Jag sprang hit och dit, härs och tvärs genom hela skogen det fortaste jag kunde. Sen sprang jag runt runt, det var så himla roligt att vara stor och få jaga! 

Plötsligt stannade jag, för jag märkte att det hade suttit en hare under en stor gran. Jag följde spåret och efter bara en liten stund såg jag haren! Den blev livrädd när den såg mig och sprang iväg, den trodde väl att jag var ett rovdjur. Jag sprang efter den, det var så himla kul att den ville leka med mig! Jag följde den genom hela skogen upp till en skogsväg, men där försvann den. Husse kom utspringande från skogen som en galning för att hjälpa mig att hitta spåret, men det behövdes inte. Jag nosade bara lite och sen hittade jag spåret igen. Jag följde efter haren en bit, men då gömde den sig så att jag inte kunde hitta den. Dumma hare! Jag blev så himla sur på den, för jag älskar inte djur som är dumma mot mig. Husse var ändå så stolt över mig och sa att jag hade det rätta chipet, fast jag vet inte vad det betyder.


När vi kom hem igen upptäckte jag att det stod en konstig pippifågel på vardagsrumsbordet. Den var superkonstig! Den stod bara och stirrade rätt in i väggen hela tiden. Jag försökte nosa på den men jag nådde inte så bra, så då hoppade jag upp på bordet så att jag kunde nosa på den lite bättre. Då kom matte in i vardagsrummet och blev SUPERSUR på mig. Hon sa att jag skulle gå ner omedelbums, men jag gjorde det inte. Hon sa bara till MIG att gå ner, inte pippifågeln! Varför skulle JAG gå ner och pippifågeln fick stå kvar? Matte sa att jag skulle sluta tjura mig och att det inte var en riktigt fågel. Tror hon, ja! Det var det visst! Jag blev så himla sur på henne och vägrade gå ner. Då lyfte hon bara ner mig, men pippifågeln fick stå där utan att matte sa till den en endaste gång. Det var så himla orättvist och hon sa inte förlåt till mig heller!

Lite senare på dagen sa matte att jag skulle sluta sura för att vi skulle laga mat. Hon sa att det skulle bli extra god mat eftersom jag hade varit så duktig när jag jagade haren. Matte började laga tonfiskröra, det är min allra bästa mat och det luktade så himla gott så jag nästan svimmade. Jag väntade en superlång stund, men maten blev aldrig färdig. Då kom jag på att jag skulle försöka få henne att ge mig mat lite fortare, så jag gick fram till henne och ramlade ihop rätt ner över hennes fötter. Sen suckade jag djupt så att hon skulle förstå att det var väldigt allvarligt. Jag öppnade ett öga lite grann för att se om hon hade märkt att jag låg där, och då såg jag att matte stod och skrattade för sig själv, men jag vet inte vad det var som var så roligt. Jag suckade igen och då böjde hon sig ner och lät jätteorolig och frågade om jag inte mådde bra. Jag bara suckade djupt och då sa hon att jag kanske skulle känna mig bättre om jag fick lite tonfisk före maten? Precis vad jag skulle! :-) Jag skuttade upp direkt och så lyfte hon upp mig och gav mig flera bitar tonfisk. Det var SUPERGOTT! Matte sa att det var lite konstigt att jag blev pigg så plötsligt när jag nyss var så dålig. Jag vet! Det är konstigt att man kan bli så pigg av lite mat!


Jag fick supermycket tonfiskröra och annan mat till middag och jag åt och åt. Det var så himla gott! Det var då jag förstod hur bra det är att vara stor, för man får jaga hela dagarna och sen får man jättemycket mat när man kommer hem. Jag bestämde mig för att bli stor på en gång och en sån där löpare eller vad det heter. Matte har varit orolig och tjatat i flera månader om att jag aldrig börjar löpa, hon tror att det är nåt fel på mig bara för att Mollie löpte när hon var nio månader och jag snart är ett år. Tror hon, ja! Jag kanske inte kände för att göra det förut? Jag gör väl bara sånt jag känner för!

Jag tyckte det var lika bra att börja med det direkt, så att jag skulle få fortsätta att jaga. Husse och matte blev superförvånade, till och med Mollie blev förvånad och kom springande och nosade på mig. Matte lyfte upp mig och frågade om jag var stor nu och inte skulle vara hennes lilla bäbis längre. Tror hon, ja! Efter en lång stund sa husse att det ju var lämpligt att jag började löpa just när vi hade lovat att vara hundvakt till en hanhund i två veckor. Jag vet! Det är så himla lämpligt att vara hundvakt! :-) Jag älskar att ha kompisar hemma som sover över!

Hälsningar
Noomi

8 kommentarer:

Viola sa...

Vilket mysigt inlägg, ha en skön helg, kram VIOLA

Bea sa...

Hej!
Trevlig berättelse! Dom är bara för gulliga dessa hundar :)

Min lilla vovve "straffar" oss ifall att vi far iväg på ett snabbt ärende och hon inte får åka med eller om hon måste bli kvar hemma och vi far iväg med båten, det kan leda till en mindre katastrof! Drar ner saker och ting! Att åka båt är det bästa hon vet!
Konstigt att de små liven alltid vet vad som gäller, om jag skall iväg till jobb, rör hon inte den minsta fena för att göra sig beredd på att åka med!

Ha en fin helg!
Kram/Bea

Helena sa...

Hundar är så härliga djur, vad trist det vore utan en! Du skriver så gulligt om din lilla bebis också, förlåt.. jag menar givetvis din nu stora tjej! Trevlig helg. Kram Helena

Vitt hus med svarta knutar sa...

Jadu Noomi den här världen är inte den lättaste att förstå sig på. Meen vad duktig du var i skogen och jag tror att det tunga halsbandet du behövde bära, gör så att dina tvåbenta ska kunna hitta dig om du skulle råka springa alldeles för långt bort. Nu är jag ju nyfiken på vad det var för dum pippi som får vara på bordet och inte du. Jag är övertygad om att du är mycket finare:-) Vad smart du är som kan spela död, det kan du ha nytta av många gånger=)

Önskar dig och din matte en fin Alla helgona helg!
Kram,
Regina

Lilla Kullan sa...

Härligt! Fina bilder också.:-) Kram Stina

lugnet sa...

Härlig läsning! Jagar du inte själv? Älskar att vara ute i naturen och kan nog tänka mig att jaga, fast laga maten är faktiskt roligast:) Hoppas du mår toppen och att det går bra med företaget! Nu ska jag läsa vidare hos dig:) Ha en fortsatt Skön Helg!
Kram//Ulrica

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Jag älskar och läsa dina berättelser, ser framför mig allt som hände. Duktiga Noomi, så bra jakten gick. Och vilken god mat sen!
Kram till matte och puss till Noomi och Mollie.
AnnaMaria

STENLYCKA sa...

Så fin berättelse vilken duktig spår hund. Härlig läsning!
Önskar dig en fin fortsättning på helgen!
Kram Raina