onsdag 5 oktober 2011

Mördare och svarta katter


För ett tag sen kom våran husse hem från Island och direkt började han jaga mig och Mollie runt runt i hela huset. Det var superkul! Vi sprang och sprang och sprang för att hinna undan, men han hann aldrig ifatt oss. Efter en stund sa han att vi skulle sluta jaga för det var dags för Mollie att få en värktablett eller vad det var. Han rullade in den i en bit svartrökt skinka som luktade jättegott och sträckte sen ner handen och sa: "Här, Mollie!". Jag ville också ha skinkan, så jag sprang före Mollie och ställde mig nedanför honom och gapade.

Precis i samma stund som han gav mig skinkan och jag svalde den, kom matte in i köket och hon skrek NEEEEJ så jag fick jätteont i öronen. Husse blev alldeles förskräckt när han såg att det var jag som stod där och matte blev supersur på honom och frågade vad han tänker med? Det undrar jag också. Jag undrar varför han inte gav mig lite mer när den var så god? Sedan sa han att det nog inte gjorde så mycket, för det var inte ens en hel tablett. Tror han, ja!

När vi skulle gå ut, fick jag sån lust att bara springa iväg, så jag gjorde det. Det var superkul! Jag sprang det fortaste jag kunde över alla granngårdarna, även fast husse skrek och lät jättearg. Sen började han jaga mig och då blev det ännu roligare! Han skrek och skrek men jag stannade inte, för jag fick syn på en katt som är jättedum. Till slut stannade jag ändå, för jag tänkte att det är bäst att göra det innan han blir rosenrasande eller nåt. När han hade fångat mig och vi kom in igen, såg jag att matte skrattade lite i smyg, hon tyckte nog också att det var roligt!


 Efter några timmar började jag känna mig alldeles konstig och jag började må mer och mer illa. Jag fick lov att lägga mig på golvet, men då började jag att kräkas. Jag kräktes flera gånger och kände mig helt slut. Matte blev supersur på husse och sa att han förstör hennes bäbis. Just det! MÖRDAJE! Sen sa hon att hon håller på att bli tokig för att det alltid händer saker när jag är i närheten. Tror hon, ja! Det var väl inte hon som hade blivit förgiftad? Då behöver väl inte hon bli tokig? Matte försökte få mig att dricka vatten, men jag orkade inte dricka så då lyfte hon upp mig i knät och gav mig vatten med en liten sked i stället. Det är mycket godare med sånt vatten, så jag drack flera skedar fast jag egentligen inte orkade. Sedan kom husse och gosade med mig och så fick jag sova i hans knä en stund.

På kvällen började jag känna mig mer och mer sur, för jag mådde fortfarande inte så bra och husse hade fortfarande inte sagt förlåt till mig. MÖRDAJE! Jag var också sur för att Mollie hela tiden får följa med husse och jaga, bara för att hon ska vara med på tävlingar och göra jaktprov. Varför ska alltid storungen få jaga först? Varför måste alltid bäbisen vara hemma med mamman, varför kan inte bäbisen få jaga först?

När vi skulle sova berättade husse att jag skulle få åka och jaga med honom morgonen efter. SUPEJKUL! Det kändes så himla kul och pirrigt, så jag kunde nästan inte sova på hela natten. Mitt i natten klev husse upp och jag skyndade mig och sprang direkt till dörren. Det var så himla spännande! Han tittade ut genom fönstret en lång stund, sen sa han att det inte skulle bli nåt för att det regnade och att jag skulle gå och lägga mig igen. Vadå regnade! Jag älskar när det regnar! Husse sa igen att det inte skulle bli nån jakt, och jag blev så himla ledsen och besviken. Jag får ALDRIG jaga! Sen sa husse att vi kunde jaga en annan dag i stället, men jag älskar inte att jaga andra dagar.

När jag och matte och Mollie skulle gå på en promenad efter frukosten, såg vi att grannens svarta katt gick omkring på garagetaket. Jag började skälla på den, för den verkade inte begripa att det är livsfarligt. Man får inte klättra på tak! Då tittade katten på oss och sen hoppade den över till ett träd och klättrade sen ner på marken. Den gick sakta mot oss och Mollie blev superglad, för hon verkar älska den där katten. Den satte sig mitt framför oss och stirrade på mig och då skällde jag på den igen, för att säga till att man inte får göra såna där farliga saker. Då slog den till mig mitt i pannan! Det gjorde superont och sen gick den bara därifrån. Först blir man nästan mördad av sin egen husse och sedan slagen av en superdum katt! Ingen av dem har sagt förlåt till mig.

Hälsningar
Noomi

5 kommentarer:

Helena sa...

Vilken sötnos, men det räcker inte alltid att vara liten och söt i den här stora stygga världen ;)
Haha, ha en god natt och en härlig torsdag! Kram Helena

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Det är tur jag är ensam hemma, sitter och skrattar högt framför datorn. Den vovven är född till att det blir tokigt. Till matte säger jag: superbra skrivet. Och till Noomi: jag tycker allt lite synd om dig som mådde så illa, men glad och höra att det är full fart igen.
Nospuss och kram
AnnaMaria

millandante sa...

Jag skrattar så jag får tårar i ögonen:):) När ska matte skriva boken om dig Noomi?? En bestseller, helt klart!!!

Kram till er båda, och hälsa mördajen;)

Renée sa...

Gudars så söt han är!

Möllebacken sa...

Åh! Bitte. Tårarna rinner på mig av skratt. Vilken historia. Stackars, stackars Noomi. Bitte du är en helt suverän berättare ♥
Vilka vackra saker du har fått in i butiken.
Kram och ha en fin helg!
/ Pella