måndag 11 juli 2011

Närkontakt av tredje graden...


Äntligen hemma igen efter vår senaste lilla biltripp... Härnösand-Kiruna-Vadstena-Härnösand är en nätt liten resa på ca 300 mil! Som tur var stannade vi till hemma på vägen ner så vi hann tvätta upp och lite annat. Sedan var det dags att fortsätta resan söderut.

Jag har hittat så otroligt mycket fint så det är inte klokt, jag ska fota allt och lägga ut i butiken så fort jag bara hinner! :-) Först måste jag bara packa upp, diska femtioelva lådor gammalt porslin, skura ur några gamla sockerlådor, gå igenom några antika dukar (som turligt nog redan var nytvättade och manglade i perfekt skick) o.s.v.

Idag tänkte jag i stället berätta om några spännande och mindre spännande möten under resan. Allt började egentligen dagen innan vi åkte, jag och Mollie och Noomi följde med H till lagret för att packa det sista han behövde ha med sig och jag tog en liten promenad med hundarna medan vi väntade. Noomi hittade två trastungar inom loppet av en minut, den första skrek i högan sky och sprang iväg, vilket Noomi tyckte var jätteroligt (hon fick förstås inte följa efter den). Den andra lilla stackaren låg och tryckte så jag sa till Noomi och Mollie att det var en liten bäbis och att man inte fick röra den. "Bäbis" är ett ord de förstår, då vet de att de måste vara väldigt försiktiga. Hoppas de förstår det lika bra om jag inte är med... ;-).

När vi kom tillbaka till lagret såg jag plötsligt en stor "hund" som kom gående runt knuten, men som stannade till när den fick syn på oss. Jag stannade också och såg nu att det var Mickan som var ute och spatserade. Hon smälte in rätt bra mot den röda tegelväggen, men märkligt nog såg ingen av hundarna henne. Jag började allvarligt fundera på om det var något fel på dem, de är ju ändå jakthundar och ser inte en räv som sitter 20 meter bort! Plötsligt blåste det till och den lilla vindpusten förde tydligen med sig en doft av räv, för då blev det minsann fart på dem. De blev alldeles till sig och började titta sig omkring och till sist såg de Mickan som satt mot tegelväggen. Ja, det var ju tur att vi precis hade köpt nya koppel, och hade jag haft två större hundar hade jag nog aldrig orkat hålla dem :-). Mickan sprang till skogs, den stackaren. Hon såg så tufsig och sliten ut, och dessutom rätt gammal.



På vägen norrut, stannade vi till vid en rastplats strax norr om Umeå för att ta en liten promenad med hundarna. Det slingrade sig en liten stig upp i skogen som vi började följa och rätt snart kom vi ut på en skogsväg. Vi promenerade längst den och fick efter en stund syn på en söt liten groda. Både Noomi och Mollie tyckte att den var jätterolig, men kanske samtidigt lite konstig, för de höll sig på behörigt avstånd medan grodan hoppade runt. Efter en stund hoppade grodan av vägen och in i blåbärsriset. Vi följde efter den in i riset, men så plötsligt prasslade det till och ut ur blåbärsriset slingrade sig något långt och svart.... det tog flera sekunder innan jag fattade vad det var. Tankeverksamheten går långsamt ibland... jag funderade på om det var någon slags ödla när jag hörde H skrika att jag skulle dra bort hundarna därifrån. Flera sekunder för sent gick det upp för mig att det var en huggorm!!! SOM TUR VAR slingrade sig ormen bort från oss, den hade nog legat och lurpassat på grodan men så kom vi och förstörde allt. Jag kände mig lite skärrad efteråt, hundarna är ju så små och jag själv gick omkring i sommarsandaler som om jag var i Edens lustgård... där fanns ju också en orm, när jag tänker efter ;-).



H lämnade ju mig i Gällivare och åkte till Arjeplog en sväng för att närvara vid manifestationen jag berättade om i mitt förra inlägg. Jag strosade runt i min ensamhet och njöt av de vackra omgivningarna och på eftermiddagen träffade jag på en äldre man. Han såg antagligen att jag var "turist" och frågade på riktigt norrländska:
- Är du ensam här?
- Ja, svarade jag med glimten i ögat. De andra lämnade mig här åt mitt öde.
- Fy satan vad skönt, svarade mannen. Det ska du vara jävligt glad för!
- Jaså? svarade jag en aning förvånat.
- Jajamänsan, ensam är stark vet du. Du klarar dig!

Sedan gick han och jag stod kvar lite full i skratt men jag tog ändå till mig hans "visdomsord" :-). Just såna här oväntade möten brukar ofta föra med sig något slags budskap som man kanske då behöver, om man bara är öppen att ta det till sig och inte bara skrattar bort det hela eller avfärdar den andra personen som en knäppgök.

När H sent på kvällen åkte tillbaka till Gällivare, stod plötsligt en hel renflock mitt på vägen. Det var säkert minst ett trettiotal renar och Mollie blev alldeles till sig. Hon skakade i hela kroppen och var helt okontaktbar och H fick till sist bli arg på henne för att hon skulle lugna ner sig. Vi får väl se hur det blir med kommande fjällturer med hundarna, efter mötet med renarna går det nog inte att ta med sig dem...



H hade knappt tagit sig igenom renflocken när plötsligt en BJÖRN stod mitt på vägen!!! H har jagat sedan han var tonåring, men aldrig sett en livs levande björn. Ibland har han anat att det funnits en björn i närheten, då han sett färsk spillning eller andra spår, men aldrig sett en...

Björnen stod helt stilla på vägen och betraktade H bakom vindrutan, det var en stor hanne som verkade vara helt orädd. Efter en liten stund lufsade den ner i diket och fortsatte gå längs vägen. Då och då tittade den mot bussen, men verkade inte bry sig särskilt mycket. Som tur var hade hundarna lagt sig ner och såg den därför inte.



När vi kvällen efter svängde in på gårdsplanen utanför det hus där vi skulle bo i Kiruna, frågade jag Mollie om hon mindes att det fanns en hare där på gården året innan. Jag hade knappt sagt det, förrän vi faktiskt såg att det satt en hare på gräsmattan även i år. Ni kan ju tänka er Mollies reaktion... efter en liten stund var det fullt drev i bilen kan jag säga! :-) Den kvällen kunde hon varken äta eller sova, hon satt bara och skakade och pep och ville ut. Det var nästan lite synd om henne och inte blev det bättre av att vi såg haren varenda gång vi gick ut och promenerade! Noomi gnällde till en början när hon såg haren, hon tyckte nog att haren såg ut som en större version av hennes gosekanin och tänkte kanske att de kunde leka en stund? Efter att ha sett och hört Mollies drevskall så började hon också skälla på haren till H:s stora förtjusning. Hmm... :-).

Det blev ett lååångt inlägg idag, nu måste jag nog fortsätta att packa upp :-).

Ha en riktigt fin vecka i sommarvärmen!

Många kramar
Bitte

8 kommentarer:

Hem Ljufva Hem sa...

Nämen herregud Bitte *skrattar* Ett sånt äventyr!!! Man tror ju knappt det är sant!!! Är det du som knäppt fotona??? Vilka häftiga naturupplevelser du haft!!! Fast en björn hade jag inte velat träffa på...hua.
Spännande med allt nytt du hittat.Fasen ett sånt kul arbete du har!!!
Välkommen hem igen.Kul historia att läsa...
Kramkram Kicki

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Jäsingen Bitte, jag höll på och ramla av stolen. Inte av björn, hare, räv eller gammal farbror. Men den där slingriga saken som jag är så rädd för så jag knappt kan skriva ordet. 2 ggr blev våran Rasmus biten, ena gången trodde jag inte han skulle överleva. Men jag var rädd före det också. Måste säga att du har fått otroliga bilder, du kan extraknäcka som naturfotograf. Björn-bilden kan du lätt vinna foto-tävling med.
Ett underbart inlägg, förutom den vidriga svarta. (som jag scrollade förbi väldigt fort.)
Ha en skön somardag
Kramar
AnnaMaria

Hanna sa...

Så otroligt fina djurbilder.
kram
Hanna

Rummet för välbefinnande sa...

Säger som AnnaMaria - JÄSINGEN BITTE!!!!!
Vilket äventyr ni varit ute på.
Här hade vi en älg som traskade förbi utanför fönstret häromkvällen och jag tyckte det var ganska speciellt - men det var ju jämt ingenting det *ler stort*
Nu är jag väldigt nyfiken på allt fint som du fått med dig hem.
Ha det fint!
Kram Mia

Allis sa...

Men kära du vilka möten du har haft det sista!!
Oj, jag är helt förstummad!!
Å så tycker jag att jag har haft möten när jag sett ett rådjur eller en älg här i skogen :D
Så kloka ord på vägen också som du fick - jag tar till mig jag med...
Och tack söta du för dina goa rader hos mig, jag lovar att bilder kommer och att jag inte ska glömma näsduken ;))
Hoppas du får lite hemmalugn nu ett tag och kan pyssla med dina skatter - så kul!
Ha det alldeles underbart!

Kram Allis

STENLYCKA sa...

Kram och allt det bästa till dig, njut av sommaren och tack för alla dina vackra blogginlägg som jag får njuta av!!
Raina

Hon med orden sa...

Jag ville bara säga att jag ju har velat lite hit och dit i bloggsfären och tankarna om den sista året. Men nu tror jag att jag har hittat hem. Om du vill hälsa på.
Kram Lallis
http://honmedorden.blogspot.com

Allis sa...

Har inte sett/hört dig på ett tag nu - allt väl hoppas jag?!
Det blev en otroligt lyckad och vacker dag i lördags, hade ingen näsduk men nu är ju borgerliga vigselakter ganska korta - annars hade jag nog fått sno en bordsduk... ;))
Må så gott vännen!
Kram Allis