lördag 2 april 2011

Min Mollie



Gårdagen blev rätt intensiv med läkarbesök och röntgen. Turligt nog visade det sig att inget var trasigt i knät, däremot hade jag fått muskelbristningar och mjukdelsskador så jag får räkna med att det kommer att göra ont ett tag framöver. Huvudsaken att ingenting var av! :-) Därför ligger jag lite efter med allt, men igår eftermiddag skickade jag iväg en hel hoper paket och jag håller som bäst på att jobba ikapp. I helgen blir det lottdragning och i nästa inlägg presenterar jag vinnarna i min utlottning! :-)

Dagen började egentligen med paketöppning, för Mollie fyllde två år :-). Hon fick ett gosedjur, en liten svart katt, för hon ÄLSKAR grannens svarta katt. Mollie blev så glad för den och Noomi fick inte så mycket som nosa på presenten! Hon fick också två bondgårdsdjur som hon bet av benen på direkt ;-). Noomi måste ju också få paket, så hon fick en mjuk skallra som såg ut som en mjukglass, med betoning på "såg" ut... nu ser den ut som ett korvskinn av tyg, men hon hade roligt med den en stund i alla fall :-).

Vi var ju såklart tvungna att äta tårta också när det var födelsedagsfirande och allt, men den här gången blev det bara en liten bit, för det kändes lite onödigt att göra en hel tårta som jag sedan skulle äta upp själv. Jag hittade några gamla tårtljus som var kvar sedan sonen var liten och nu kom de till användning!



Ja, aldrig hade jag kunnat tro att en liten hund skulle få mitt hjärta att svämma över av kärlek! Det känns märkligt när jag skriver det nu, men Mollie var egentligen inte den valp i valpkullen som jag ville ha. Jag blev förtjust i en annan av valparna, mycket beroende på att den var så gosig. Mollie var vild och busig och hade inte alls tid att bli upplyft och kramad på. Jag blev dock nedröstad av övriga familjen, trots att de knappt heller fick hålla henne ;-). Det kändes så konstigt att vi skulle ta med oss en valp hem som inte verkade det minsta intresserad av någon slags kontakt.

Det var med blandade känslor jag/vi åkte för att hämta Mollie i slutet av maj för snart två år sedan. Jag hoppades att den familj som hade valt "min" valp inte skulle vara där samtidigt som oss, men såklart var de det! Vad annars? :-) Vi gick allihopa i en klunga bort mot hundgården och när vi kom fram kom en av valparna springande som en liten raket... rakt mot MIG, av alla människor som stod där! Det var Mollie som sträckte upp tassarna, slickade på min hand genom stängslet och tittade mig djupt i ögonen, ungefär som: "Du VILL väl bli min mamma...?" I det ögonblicket smälte jag och tankarna på den andra valpen var som bortblåsta :-). Mollie ville upp i min famn och sedan satt jag där med henne, länge länge...

På hemvägen kravlade hon sig upp så hon nästan låg på min axel, hopkurad under min haka. Då och då böjde hon sig fram och tittade upp på mig med sina små pliriga svarta ögon, jag undrar vad hon tänkte :-).



Det blev en händelserik sommar och höst, för både mig och Mollie. Vi flängde norrland runt med H och åkte sedan upp till Lapplands fjällvärld och tältade i åtta dagar, det var en resa full av strapatser! Jag kommer aldrig att glömma hur hon helt utan fruktan kastade sig ner i en iskall å efter en öring som jag tappade, eller hur hon sov lugnt och snarkade ljudligt i kanoten fast vi blev överrumplade av en storm och paddlade för livet i ett rasande Suorva-magasin.

Jag kommer heller aldrig att glömma alla gånger vi har delat sovsäck, det är underbart att ha en egen liten värmedyna tätt intill sig, då det blir så rått och kallt i ett tält.



Hösten kom och Mollie visade sig ha en enorm jaktinstinkt, till H:s stora glädje. Hon var bara några månader när hon drev hare första gången, men det var förstås bara i några minuter innan haren hade lurat iväg henne :-). På min födelsedag i slutet av september blev det för första gången ett längre drev på ca en och en halv timme. Då var hon inte ens ett halvår! Mollie var helt orädd och sprang omkring i skogen som om hon aldrig gjort annat, däremot var matte stundtals MYCKET orolig... världen är ju så stor, så stor, och en beagle är så liten...

När vintern kom blev hon mycket sjuk, hon fick helt plötsligt en svårbotad lunginflammation och sedan gick det bara några dagar innan hon svävade mellan liv och död! Jag kommer aldrig att glömma hur vi sent en fredagseftermiddag till sist fick tag på veterinären och hur han ringde in nya recept femton minuter före stängning. H satte nytt hastighetsrekord för att hinna till Apoteket, men medan han var borta blev Mollie okontaktbar och efter en stund suckade hon till och gjorde en lång utandning... och så var hon borta! Vilken förtvivlan! Jag ruskade henne försiktigt och höll upp henne, men hon var som en trasdocka. Jag pratade med henne och droppade lite vatten i hennes mun, till sist rörde hon lite på sig. Jag tvingade i henne vatten hela tiden H var borta, hon orkade inte dricka men det var det enda sättet att hålla henne vid medvetande. När vi lite senare kunde ge henne den nya medicinen, svarade hon på den direkt och blev sedan bättre undan för undan. Trots det blev vägen tillbaka rätt lång, min lilla vän fick kämpa sig tillbaka från självaste döden.

Som tur var blev hon frisk en dag och jag har så många fina minnen från förra sommaren och hösten. Från att ha varit min lilla bäbis blev hon på något sätt en bästa vän som jag delade både roliga och sorgliga stunder med. Jag kommer aldrig att glömma de gånger jag har varit ledsen och hon har funnits vid min sida och med en liten slick, en nos försiktigt tryckt mot min kind eller en liten tass på min hand, tröstat och funnits där. Jag kommer heller aldrig att glömma alla våra långpromenader när vi har lekt och turats om att jaga, helt uppslukade av stunden och varandra.



I torsdags kväll var hon trött och mätt efter allt firande och somnade tidigt. Jag stoppade om henne med varma filtar, för det är något av det bästa hon vet. Då mår hon gott och smaskar så härligt i sömnen :-). Jag satt sedan en lång stund och betraktade henne och tänkte att jag hade aldrig någonsin kunnat tro att en liten hund skulle få mitt hjärta att svämma över av kärlek. Min älskade vän. Min lilla följeslagerska i den här världen. Min Mollie.

12 kommentarer:

Kicki sa...

Så underbart du skriver om din vovve.Jag känner igen mig i allt det du skriver.En hund kan verkligen fånga ens hjärta och man har så mkt fina stunder tillsammans med sin bästa vän.
Så underbart oxå att Mollie klarade sig igenom sin sjukdom.Jag vet precis hur du kände det då.
Har upplevt sådana svåra stunder själv tillsammans med mina fyrbenta vänner genom åren...
Kram.

Lisa-Maja sa...

Vilken fantastisk berättelse om din vackra Molly. Jag är helt tagen...så mycket livsgnista i din vackra hund. Det var ju meningen att just ni skulle finna varandra.

//lisamaja

mimmimarie sa...

Så bra du skrivit om förhållandet mellan människa och hund. Det är så hjärtslitande att ha ett sjukt djur som inte kan kommunicera eller berätta vad som är fel.

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Det är väldigt sällan jag sitter framför datorn och gråter, nu har jag hämtat papper 2 ggr. Det är så rörande, och jag känner precis hur du har känt dig. Din goa vackra Mollie, och hon blev rejält grattad.
Så trött blir man av en bra födelsedag.
Hoppas nu också att ditt knä värker mindre idag, och att du har någon som går ut med hundarna.
Varm kram
AnnaMaria

Vitt hus med svarta knutar sa...

När jag läser din fina, fina berättelse så sitter även jag och gråter. Saknaden efter min Beagle gör så ont så det värker i hjärtat...jag försvinner in i tankarna och minnena efter min vän...krama om din tvååring och viska grattis i det mjuka örat från mig...

Jag hoppas att din skada i knät snart läker och att du inte ska behöva ha så ont. Önskar dig en fin söndag!
Kram,
Regina

Loppan sa...

Vilken underbar berättelse!! Förstår verkligen att den här goa hunden är som din bäbis! Kram Maria

Gunilla sa...

Jag blir riktigt tårögd vilken fin berättelse om din hund.
Hunden är ju verkligen människans bästa vän.

Ha det gott
Gunilla

Marie//Tekla Maräng sa...

Du skriver så levande om dina härliga stunder med din Mollie.Det är ren njutning att läsa och jag känner så väl igen mig.
Minns hur orolig du var här på bloggen och hur jag höll tummarna för er och tänkte mycket på hur det gick.
Jag börjar att gråta för precis allt du skriver om utan jakt det hade Yuna och jag med varandra.
Min bästa vän jag någonsin har haft och jag saknar henne så. Hon fick bara bli sex år med det är dom sex som är bland dom bästa sex åren jag har haft i mitt liv.
Ja inte trodde jag att en liten hund skulle betyda så oerhört mycket.
Varma kramar:)

Viola sa...

Jag vet precis hur du känner det...älskar min gammelgubbe Otto, brukar säga att han är min bästa vän :) och nu börjar man fundera...han är snart tolv och väldigt stel i sina bakben, vi får se hur länge det går..ge Molly en puss från mig, kram

Mamma C sa...

Vilken fin berättelse om eran hund Mollie.
Kram Mamma C

Marie-Nostalgi och Romantik sa...

Så fint du skriver om din Mollie! Tänk om hon kunde läsa detta...Men jag tror att hon "läser" de ändå :)

Hoppas också att du blir bättre snart!

Kram
Marie

milla-andante sa...

Så himla fint skrivet!!! jag läser med ett brett leende och en tår som lurar i ögonvrån. Vilken kärlek!!! Hon är sååå fin!:)

KRAM