tisdag 18 januari 2011

Linbana och ryska skönheter



En av dagarna på Langkawi bestämde vi oss för att göra en utflykt. Vi hade läst att det skulle finnas en häftig linbana på ön, så efter en härlig frukost på Sun-kafét tog vi en taxi dit. När vi kom fram till linbanestationen, visade det sig att det också fanns en liten charmig "stad" vid foten av berget. Den byggdes upp till filmen "Anna och kungen", men efter filminspelningen inhyser de små husen nu restauranger, butiker o.s.v.

Vi betalade och hoppade in i en "vagn". Den skakade till häftigt i starten, sedan gled den relativt snabbt framåt och uppåt. Gulp! Jag som aldrig har tyckt att jag har höjdskräck... jag ändrade snabbt uppfattning. När H ställde sig upp i vagnen för att kunna fota bättre och vagnen då svängde mer än någonsin, fick jag nästan panik och förbannande mig själv över hur jag kunde vara så urbota dum att hitta på något dylikt.



Det var det här vattenfallet H så gärna ville fota, det heter Telaga Tujuh och man kan promenera upp dit om man vill. Det är "bara" 638 trappsteg att gå, rätt uppför berget, men väl där upp så kan man bada i stora naturliga pooler. Vi såg flera som vandrade upp dit, själv tyckte jag att det verkade vara liiite för jobbigt för att jag skulle vilja prova på det ;-).




Man kan lugnt säga att vi bjöds på en hisnande utsikt och jag försökte njuta av den och inbilla mig att jag såg på TV och inte åkte linbana. Det vände sig i magen på mig både en och flera gånger och jag hade sån hjärtklappning så det gjorde ont i bröstet. H verkade helt oberörd och retade mig till max :-).



Linbanan sträcker sig drygt 700 meter över havet och när vi nästan var längst uppe på toppen, kunde man börja skymta havet på andra sidan ön. Vid klart väder kan man till och med se ända till Thailand!



Det kändes som att färden aldrig tog slut och innan jag ens var uppe började jag att oroa mig för nedfärden. Jag började också tänka på att vi faktiskt har barn och jag blev arg på mig själv för att jag utsatte mig fara. Nåja... den här linbanan var säkert så säker och välbyggd som den kunde bli, men just då kändes den väldigt skranglig och dåligt konstruerad :-).



När vi äntligen var uppe kändes det underbart att få kliva ur vagnen en stund. Vi köpte något att dricka, för det var fruktansvärt varmt den dagen. Svetten bara rann och man kände sig alldeles varm och röd och svullen. Det var skönt att sitta och titta på den gudomligt vackra utsikten, dessutom fläktade det lite emellanåt.



Det kändes nästan som att vara upp bland molnen, men när jag tänker efter så var vi det :-). Några av bergstopparna var ju faktiskt omslutna av moln och dimma. Vi kunde nästan inte se oss mätta på havet och himlen.



Man har också byggt en krökt gångbro mellan bergstopparna, Langkawi Sky Bridge. För att komma ner till den var man först tvungen att gå på en stentrappa som huggits ut direkt ur berget. Man fick vara lite försiktig när man gick där, för trappan var inte helt rak och jämn. Jag snubblade till några gånger, men någon som inte snubblade en endaste gång, var den ryska skönhet som plötsligt dök upp bakom oss.

Vi såg det ryska paret redan när vi anlände till linbanan, mannen var lite äldre, ovanligt lång och kraftigt byggd och kvinnan var ovanligt vacker och mycket mycket ung. Är det inte så det brukar vara? ;-) Jag fantiserade genast ihop att han var en mäktig person i ryska maffian och att han därför kunnat "välja" sig den vackraste kvinnan i hela Ryssland :-).

När vi kom ner till bron ångrade jag genast att jag gått ner dit. För det första insåg jag att jag nu var tvungen att gå uppför alla trappstegen igen i hettan, för det andra så svajade och knakade bron för varje steg vi tog. Den enda som verkade totalt oberörd var den undersköna ryskan. Hon hade inte en endaste liten svettdroppe i pannan, det långa tjocka håret låg perfekt och hon trippade fram i sina stilettklackar som om hon aldrig gjort annat. Jag förstår än i dag inte hur hon kunde se så där sval och oberörd ut i den värmen!



Till sist var det dags att åka ner igen och det var en brant utförslöpa vill jag lova! Det är svårt att få fram djup och höjdskillnader på bild, men det syns lite i alla fall hur brant och högt det var. Hela vägen ner lovade jag mig själv att om jag kom ner helskinnad, skulle jag ALDRIG ALDRIG mer i mitt liv utsätta mig för något sådant igen. Sa hon som i vanliga fall är rätt våghalsig... ;-).

Tack alla rara för era fina kommentarer, nu ska jag börja kika runt till er så smått!

Många kramar
Beatrice

11 kommentarer:

Helen sa...

Vilka hisnande(!)bilder. Jag har höjdskräck på riktigt, så jag hade aldrig klarat detta...Och vad är det med vissa människor? Som den tjusiga ryskan t.ex. Alltid fräscha och snygga, spelar ingen roll i vilka miljöer de befinner sig i. Ja, det är en gåta.

Hur går det med yrseln? Enligt egen erfarenhet kan det komma sig av att någon kota ligger fel och att någon nerv ligger i kläm. Kolla upp det.

Många kramar!

Vitt hus med svarta knutar sa...

Underbara bilder! Det är fascinerande för när man kommer så där högt upp så kan man se att jorden är rund. Men usch för att bli så rädd, det tar bort lite av tjusningen.

Hur är det med lilla Noomi? Önskaar dig en fin vecka!
Kram,
Regina

Mamma C sa...

Huuuuu så höööögt, jag hade aldrigt gjort det. Du är ju jätte modig. Men vackra bilder var det i alla fall.

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Jösses!! Jag fattar inte hur dom kan bygga såna linbanor, hur får dom dit allt så det funkar...otroligt. Och jag tycker du var väldigt modig, fy fabian. Fast det måste ha varit en gudomlig utsikt och upplevelse. Kanske ryska skönheten var hans dotter, synd att du inte smygfotade henne.
Ha en fin torsdag och helg
Stor kram
AnnaMaria
Ps, tavlan hänger här nu

Gunilla sa...

Jag kan lungt sitta här på stolen och betrakta dina otroligt fina naturbilder. Det hissnar i magen och kryper på benen för jag är så himla höjdrädd.
Jag kan känna igen mig på det du beskriver. Vi var till Santorini och åkte upp på åsnor till staden Fira men ner var det linbana. Jag hade inget val jag höll för öronen och knep igen ögonen men gubben ,han berättade hela tiden hur det såg ut där nere och hur högt det var så jag upplevde allt som på film. Jag var grinfärdig när jag kom ner.



Men till Lankawi skulle jag gärna fara så fantastiskt fint .
Speciellt nu när vi har minus 16.
Fast solen skiner från en klarblå himmel så jag får nöja mig med det.


Ha det gott
Kram/Gunilla

Rummet för välbefinnande sa...

Jösses vilka äventyr du är ute på..... Skrattar så gott när jag läser om den vackra ryskan. Det är säkert en supermänniska tror jag som liksom dyker upp så där från intet bara för att ge oss lite nyans i livet, eller vad tror du???

Skulle precis stänga ner datorn och gå och äta lunch när jag såg din kommentar. Blir så glad när du skriver till mig och jag förstår att det blev lite bakslag när du inte fick lokalen, men du är ju så klok min vän. Det är nog precis som du skrev att det inte är dags än helt enkelt. Du ska se att det är vissa saker som behöver falla på plats bara, sen kommer lokalen när tiden är rätt. Det är bara så jobbigt att behöva träna på detta tålamod hela tiden *ler stort*

Jag ska allt ta och leta fram lite mer spetsar till dig. Hör av mig så fort jag vet så får du bestämma hur du vill göra. Kanske lite fina knappar också???? Har ju en del saker som sagt och jag tror vi gillar lite lika så där.
Kram kram och ha en fin dag.
Vi hörs snart igen.
Mia

Allis sa...

Ojojoj.... tycker du lyckats fånga "djupet" nästan väl bra... och jag vet precis vad du menar! Har själv blivit medlurad i diverse linbanor och märkliga gångbroar på våra resor och visst! det är en enorm upplevelse och utsikten är makalös MEN det är svårt att njuta av scenariot när man är övertygad om att man ska dö och bara är skiträdd...
Trots att det är såå kul med bloggandet så måste man ju ändå prioritera ibland och just nu ligger fokus på att jobba in mig i min nya tjänst och resten av tiden går åt till att komma "i form" igen.. Men snart är det vår, ljusare och att kommer att kännas lättare igen ;))
Ha det jättegott och tack för dina fina ord!
Kram Allis

Fröken Tindra sa...

Det kan man kalla resa!! Wow!! Förstår att du hade hjärtat i halsgropen. Spännande med den där ryskan. Vem var hon tro`
Kram!

Sjabbig men chic sa...

Jag får svindel bara jag ser bilderna hur vackra de än är. Skulle inte ens ha stuckit in en tå i den där linbanan det kan jag säga. Jag tycker du är modig!!!

Kramis Lisa

Lilla Kullan ♥ Hemma på Landet sa...

Så mysiga bilder.:-) Kram Stina

milla - andante sa...

Ohuuuuu... jag drar efter andan bara av att titta på bilderna och läsa om din upplevelse... vilket äventyr!!! Häftigt att ha varit med om när man väl är nere igen hihi...

Tycker absolut att du ska kolla din yrsel!!
Stor go kram till dig!:)