måndag 27 september 2010

Rosa liljor och björnbärsmaräng



Tack alla rara för fina födelsedagshälsningar, både här och på telefon! :-) Gårdagen blev en härlig (födelse)dag som bjöd på strålande sol och sommarvärme, samt fina hälsningar, presenter OCH besök.

Jag började ju dagen bakom ett loppisbord, men jag tror att det vackra höstvädret gjorde att många "fångade dagen" och tillbringade den utomhus i stället. De som kikade in på loppisen strosade mest runt, så jag och de andra som sålde hade MYCKET lugna timmar... :-). Nåja, jag hade nog själv valt att vara ute om jag inte hade bokat in mig på loppisen!



Jag bestämde mig till slut för att göra det lite enkelt för mig när det gällde tårtan, så den blev långt ifrån så tjusig och "arbetad" som tårtan i förra inlägget, men den var rätt god i alla fall ;-). Jag gjorde marängbottnar och varvade dem med grädde blandad med lemon curd, så ett tjockt lager med grädde ovanpå tårtan och massor av björnbär på toppen. Björnbär är både goda och vackra!



Idag skiner solen lika underbart vackert som igår och min lilla solstråle Mollie är i skogen med husse för att försöka nosa upp en hare. H har införskaffat en pejl, men den är alldeles för stor och tung för hennes lilla minihals. Hon är inte så glad för den, så vi får se hur det går ;-). Själv valde jag att ta sovmorgon idag men ska ge mig ut i det vackra vädret så småningom även jag. Hoppas ni alla får en fin start på veckan och att solen skiner hos er!

Många kramar
Beatrice

söndag 26 september 2010

Loppis och födelsedagskalas



Klockan är strax efter midnatt och jag antar att det är hög tid att gå till sängs. Jag har städat och bakat hela kvällen för jag fyller år i morgon, eller, jag antar att det redan är i morgon eftersom klockan har slagit tolv :-). Det är märkligt hur tiden går, jag tycker inte det var så längesedan jag fyllde år... hmm...

Jag har bakat några olika sorters kakor som jag och sonen nyss har tjuvsmakat ;-), men jag har inte bestämt mig än för vilken slags tårta jag ska göra, hoppas att jag får några braiga idéer under morgondagen. Den lär nog inte bli lika tjusig som tårtan på bilden, men jag ska göra mitt bästa :-). I morgon ska jag i alla fall börja dagen med att ha loppis! Jag har hyrt ett bord på ett ställe där det är många som säljer, så jag hoppas det kommer mycket folk. Kanske gör jag några fynd själv också :-).

Hoppas att ni alla får en fin söndag!

Många kramar
Beatrice

torsdag 23 september 2010

Fler loppisfynd



Idag tänkte jag visa lite fler av de "fynd" jag gjorde på loppisen häromveckan. Med fynd menar jag egentligen inte prismässiga fynd, men för ovanlighetens skull hittade jag flera saker som jag LÄNGE har letat efter. Därför kastade jag mig över dem och råkade nog i all hast knuffa omkull en gammal tant eller två. Nejdå, det gjorde jag inte... ;-).

Först såg jag den här gamla sockerströaren och norpade åt mig den, fort som ögat. Jag har ALDRIG i hela mitt liv sett en sockerströare på någon loppis eller i någon affär heller, för den delen. Men den här gången var det min tur :-). Den har dessutom ett sånt vackert dekorerat skaft!



Sedan hittade jag några teskedar i serien Olga, och som jag har letat efter dem! Jag har aldrig hittat några såna förut heller, men den här gången verkade det som att jag hade turen på min sida. Och... det är inte slut än, men nu ska jag strax ge mig iväg på en ny loppis, så jag visar fler bilder i nästa inlägg ;-).

Ha en fin torsdag!

Många kramar
Beatrice

tisdag 21 september 2010

Loppisfynd och kantareller



Hejsan i regnet!

Hoppas att ni finns kvar, trots de skyfall som rasat över oss den senaste veckan. Här har det regnat så mycket så flera nätter trodde vi nästan inte att taket skulle hålla för krafterna ovanifrån. Men, det gjorde det, som tur var :-). Trött blir man av allt regn och rusk, jag vet inte riktigt vad jag har gjort de senaste dagarna förutom att känna mig SEG!

Jag tänkte visa ett av de loppisfynd jag gjorde häromveckan. Som en del av er kanske vet så älskar jag gamla kaffeserviser och har väldigt svårt att lämna dem åt sitt öde om jag nu skulle ramla över några ;-). När jag såg den här vackra gamla servisen, fick jag först en flashback från mitt besök i Wien som artonåring. Den påminde så väldigt mycket om kaffekopparna på ett kafé som hette Maria Therése och jag kunde nästan känna doften och smaken av Sachertårta och nybryggt kaffe :-).

Det fanns också så många som elva koppar och fat, alla i perfekt skick (dock fanns en liten lagning på en kopp). De kan aldrig ha varit använda! Det är sällan man hittar så många delar som har haft turen att "överleva", men ibland har man tur! Den roströda randen på faten och kopparna fick mig också att tänka på trevliga kafferep så här i hösttider och jag kunde precis se framför mig hur jag skulle duka med servisen och blommor i olika roströda nyanser :-).




Man skulle kunna säga att det blev ett mindre ramaskri när jag kom hem med kopparna och det beror på att jag redan har FLERA kaffeserviser i skåpen ;-). Dessutom har jag alltid varit dålig på att använda dem, både för att jag har varit rädd för att någon eller några delar ska gå sönder, men också för att jag bara har velat använda dem vid "speciella" tillfällen. Är det någon som känner igen det där? Vad då för "speciella" tillfällen? Är inte varje tillfälle speciellt när allt kommer omkring?

H har varit ute i skogen en del de senaste veckorna då det varit älgjakt och hittade då JÄTTEMYCKET kantareller. Vi har också varit ute med Mollie några gånger för att hon skulle få försöka nosa upp en hare och då hittade vi ännu mer. När vi gick där och plockade, kom vi på att vi faktiskt har kvar torkade kantareller från ifjol och till och med från ännu förra året!!! Och varför? Jo, man vill spara för att kanske ha kvar lite till något "speciellt" tillfälle... hmm...

Förra veckan blev det därför kantareller i maten både var och varannan dag och jag ska bara spara liiite den här gången. Pappa fyller år idag så han ska bland annat få det vi plockade igår (hoppas inte mamma läser det här nu för då blir det ju ingen överraskning ;-). De vackra "österrikiska" kaffekopparna har jag under hemska kval bestämt mig för att skiljas från och jag kommer att lägga ut dem till försäljning HÄR inom kort. De kaffeserviser som redan bor i mina skåp ska få komma fram i ljuset lite oftare och inte bara vid "speciella" tillfällen...

Ha en fin tisdag!

Många kramar
Beatrice

måndag 13 september 2010

En solig helg



Hej allihopa!

Hoppas att ni hade det lika varmt och soligt som vi hade det i förra veckan! Det är helt fantastiskt vilken värme som omslöt oss och de mörka ljumma kvällarna med öppna fönster förde snarare tankarna till länder långt långt borta, än till ett norrland i september...

Jag kände mig så pigg i lördags, så efter ett lyckat loppisbesök (jag ska visa framöver vad jag fyndade) tog jag med mig Mollie till friluftsmuséet här i stan. När jag kom dit tänkte jag att jag borde ha haft med mig kameran, men då var det för sent! Det får bli en annan gång i stället :-). Mollie och jag strosade runt där bland alla vackra byggnader och strövade även runt i skogspartierna som omsluter området i nästan två timmar. Åh, så härligt det var att riktigt få NJUTA av sol och brittsommar! :-)

När vi kom hem på eftermiddagen så kom jag på att jag ju hade bestämt mig för att köpa med mig en blombukett hem, men att jag alldeles glömt bort det. En av mina stora chrysantemum på "bron" fick offra några av sina roströda blommor och så fick några snapsglas av kristall komma fram i ljuset, men utan snaps ;-).

Ha en fin måndag alla rara!

Många kramar
Beatrice

torsdag 9 september 2010

En sann skönhet



Jag måste erkänna att jag alltid tyckt att begonian varit en rätt ful blomma, ja, en "tantblomma" på något sätt ;-). Jag har aldrig tyckt om bladverket på den eller något annat heller, för den delen. När jag så skulle handla mat i förra veckan på ICA Kvantum, föll min blick på några blommande blekrosa skönheter. Då gick det upp för mig att jag i hela mitt liv måste ha levt med en förvrängd bild av vad sann skönhet verkligen är!!! Eller... så har jag blivit tant ;-).

Tack så mycket för alla fina krya-på-dig-hälsningar efter mitt förra inlägg! De gör mig varm om hjärtat ska ni veta, och jag blev så glad när jag läste dem :-).

Och... två begonior fick följa med hem :-).

Många kramar
Beatrice

måndag 6 september 2010

Lunginflammation och present



Hejsan!

Tack för alla fina kommentarer jag fick i förra inlägget! Visst var det ett äventyr att ge sig ut på ryska tundran sådär och den resan kommer att bli ett minne för livet :-). Tyvärr blev jag förkyld när jag kom hem och eftersom jag var lite nedsatt i lungorna efter en kraftig och långvarig hosta i juli, förvandlades förkylningen till lunginflammation.... :-(.

Jag orkar inte så mycket på dagarna, men nu har jag ätit penicillin sedan i torsdags så det blir långsamt bättre som tur är.

Idag tänkte jag visa en fin present som jag fick av sonen för ett tag sedan. Han hade sett det fina bordsuret i en affär och tänkte: "Mamma" :-). Han slog till direkt och jag fick uret även fast det inte var min födelsedag eller något sådant. Visst var det snällt av honom och visst är det fint? :-) Oturligt nog lindade han bara lite papper om det och måste ha stött i något på väg hem från affären, så de små duvorna som sitter längst upp tappade vingarna. Han blev jätteledsen när han upptäckte det, men det borde inte vara någon större fara att limma fast dem. Med ett bra lim så tror jag inte ens att det kommer att synas att de någonsin har varit av! :-)

Ha en fin måndag!

Många kramar
Beatrice

onsdag 1 september 2010

Murmansk och Varzina



Jag hade inte ens hunnit komma hem från min lilla södergående tripp, förrän H ringde och frågade om jag ville följa med honom med flera till Varzina på Kola-halvön (!). Hans resa var bokad och klar redan i vintras, men nu hade hans kompanjon hastigt och lustigt fått förhinder så att han inte kunde åka och då fanns det plötsligt en plats över. Jag var den som då fick följa med! :-)

Lite pirrigt kändes det allt dagen innan avfärd när allt skulle gås igenom och packas, men ännu pirrigare var det att rulla fram mot den ryska gränsbevakningen efter arton timmars bilfärd. Som tur var verkar järnridån vara upprullad nu, för det var inga större problem för oss att ta oss in i Ryssland. Ryssarna verkade mest angelägna om att alla papper på bilen var i sin ordning, vilket de var. Efter ytterligare några timmars bilkörning på en MYCKET DÅLIG och bara bitvis asfalterad väg, kom vi så till Murmansk.

På bilden ovan ser Murmansk rätt vackert ut i solens sista strålar, men i dagsljus visade sig Murmansk vara en mycket grå och förfallen "öststats-stad". Man häpnade över i hur dåligt skick husen var! Däremot verkade det inte gå någon större nöd på Murmansk-borna och alla kvinnor i hela Murmansk utom jag trippade fram i högklackat och i tjusiga kjolar... hmmm.... "män så komme ja från norrland å här ta vi på oss storstövla och fiskebyxern när vi ska ut i skog'n..." ;-).

Nästa dag blev det så ytterligare några timmar i bil innan vi kom fram till helikoptern som skulle ta oss ut i vildmarken. Helikoptern vi åkte med hade använts i kriget mot Afghanistan och när vi satt där inne, hopträngda och spända, gick mina tankar till de unga män som suttit i den före oss. Jag funderade på vad de tänkte och kände och på hur spända och nervösa de måste ha varit inför en landstigning i fiendeland, mitt under brinnande krig. Vår pilot hade varit med i samma krig och hade tydligen fått många utmärkelser. Han blev också utnämnd till krigshjälte då han vid ett tillfälle, med risk för sitt eget liv och under kraftigt beskjutning, räddade många av de sina från att tillfångatas av fienden. Det kändes tryggt att åka med honom, tyckte jag :-).

Efter ca en timme i luften skymtade vi campen. Den bestod av fem tält (för besökarna), samt ett hus som rymde kök och matsal plus ett hus med dusch och bastu. På bilden nedan ser ni vårt tält. Det påminde lite om ett "Afrika-tält" eller sjukhustält och det bästa av allt var att det fanns en kamin i det ;-).



Om man följde trätrallen så långt man kunde, kom man slutligen till dasset. Det fanns inga lås på det, så man fick sitta och hålla i dörren inifrån medan man var där. Lite bökigt, men man var ju tvungen. Personalen på campen var otroligt vänliga och hjälpsamma och plötsligt en dag fanns det lås på dörren till dasset! De tänkte väl att som tjej kanske man vill stänga om sig (och gärna låsa) när man går på toa... och vi var ju till och med två tjejer i vårt gäng, jag och fina S :-).

När vi åt middag den första kvällen, berättade tolken Arthur (som var ung universitetsstuderande från Minsk) lite försiktigt att en stor renflock hade dragit sig närmare campen och att det därför fanns en liiiiten liiiiten förhöjd risk att det även kom björn i släptåg. Hmm. När de visade oss några nödraketer som vi gärna kunde ta med oss ut när vi skulle fiska, förstod jag att de i själva verket menade att det fanns en STOOOOOR risk att stöta på björn. Hmm igen.



Ingen av oss som gästade campen (fyra i vårt gäng, en supertrevlig pensionerad man från södra Sverige, en schweizare och tre ryssar) tyckte att det lät vidare trevligt med en massa rovdjur springande runt knuten, men jag bestämde mig ändå för att försöka att inte vara rädd. Rädslan skulle förta hela upplevelsen på något sätt!

De tre första dagarna var det strålande sol och dagarna var stekheta, men jag njöt av varje sekund. Kvällarna bjöd sedan på underbart vackra solnedgångar! Det gick inte så vidare bra för mig de första dagarna, jag tror att alla utom jag och G i vårt gäng fick fisk. Eftersom det bara var andra gången jag flugfiskade så lyckades jag inte alltid så bra med kasten heller :-).

På tredje dagen tog fiskeguiden Alexej ut oss på en tur uppströms. Vi hade iofs gått uppströms flera gånger under de två första dagarna och nätterna, men han visade oss fler bra ställen längs floden. Vi hade pratat lite löst om att han kanske skulle lära mig lite mer om kastteknik och efter att han gjort kaffe till oss och vi hade suttit och vilat en stund, sa han till mig att jag skulle följa med honom. Det var bara att hänga på, snabbt gick han också! :-)



Han visade mig flera bra knep och även ett för mig nytt sätt att kasta på. Vi stannade till vid flera "pooler" och vid en av dem fick jag av en outgrundlig anledning plötsligt till ett nästan perfekt kast. Linan löpte ut så fint!!! Flugan hann inte ens snudda vid vattenytan förrän det sa "SMACK" och plötsligt hade jag en öring på kroken! Woooaaaaa, jag visste inte vad jag skulle göra! Det var tur att Alexej var alldeles i närheten.

Han visade hur jag skulle hålla spöt och hur jag skulle låta öringen dra iväg ibland, allt för att inte linan skulle gå av. Efter en liten stund närmade sig H och när han såg att jag hade fisk på kroken ropade han att jag skulle hålla upp spöt för att inte tappa fisken. Jag försökte så gott jag kunde att lyssna på allt de ropade till mig, men egentligen var jag i min egen lilla öringsvärld :-). Alexej vinkade till H att han skulle skynda sig till oss med kameran, för här var det minsann fisk på gång! Efter ytterligare en liten stund hade vi håvat in fisken och jag höll den och log mot kamerorna, både H:s och Alexejs. De fotade och fotade och det kändes nästan lite märkligt... men visst var det en minnesvärd stund. Min första stora öring.... den vägde 2,8 kg! :-) När öringen hade tröttnat på att le mot kameran började den vrida sig i mina händer och vilken otrolig kraft den hade! Det var stört omöjligt att försöka hålla den när den väl hade bestämt sig. Jag höll den bara i stjärtfenan ett tag under vattnet för att den skulle återhämta sig innan det var dags för den att återvända till strömmen...



Det blev ytterligare en fisk på hemvägen, den här var lite mindre, men ändå STOR. Det var lika overkligt den här gången men bra för självförtroendet, för det hade sjunkit till botten under de två första dagarna när jag inte fick en endaste liten fisk... Vi såg en gädda också i en liten pöl som vi med alla konster och knep vi kunde komma på försökte få upp, men den var totalt ointresserad. Annars tycker jag att gäddor inte brukar vara nödbedda, men den kanske var nyäten ;-).

Hihi... jag kände mig så nöjd och glad vid middagen :-). De andra var så snälla och gratulerade mig, de hade redan fått se Alexejs bilder innan jag ens hade hunnit sätta mig vid matbordet! Nog finns det stor öring i Varzina-floden, de andra som var mer erfarna håvade in den ena öringen större än den andra. H och schweizaren var de som fick de största fiskarna: varsin öring som var mellan 65-70 cm och vägde ca fyra kilo. Tur att jag inte fick en sån stor, jag hade nog blivit livrädd ;-).



Jag njöt lika mycket av den vackra naturen som av fisket, måste jag säga. Naturen påminner väldigt mycket om Lappland, men det finns inga höga fjäll på Kola-halvön utan bara mindre "berg". Växtligheten är också lite annorlunda, där vi var är det tundra. Överallt växte det mogna hjortron också, det var så gott att sätta sig ner då och då och mumsa i sig några :-).

Nattfisket var bättre än dagsfisket, men jag måste säga att jag inte tyckte lika mycket om att fiska på natten. Det berodde inte enbart på att det fanns björnar i närheten utan också för att mörkret förtog lite av upplevelsen på något sätt. Man såg knappt var man satte fötterna och det var inte helt lätt att t.ex. byta fluga om man behövde göra det. Vi försökte alltid att ge oss ut medan det fortfarande var någorlunda ljust och det var så vackert att bara sitta och betrakta solnedgången...



Men... plötsligt såg det ut så här! Där satt vi i mitt i kolsvartet och jag var inte sådär jättesugen på att vada ut i vattnet när det var så mörkt. Jag höll mig på land med björnarna, jag ;-). H blev riktigt frälst på nattfiske och gav sig ut i mörkret varenda natt! Därför var han nog den av oss alla som fick mest fisk också. Han stötte som tur var inte på någon björn, men berättade en morgon att han hade varit med om något otäckt. Han hade stått och fiskat i det becksvarta, när plötsligt nackhåren reste sig på honom och han kände ett otroligt obehag. Jag måste säga att han inte är den lättskrämda typen direkt, så kände han obehag undrar jag vad det var som fick honom att känna så... Trots att det kändes obehagligt fortsatte han bara att fiska och vände sig aldrig om för att se vem eller vad som var bakom honom... :-).



Som ni ser tog jag femhundra miljarder foton på solnedgångarna, men jag kunde bara inte låta bli. En del kvällar var himlen så vacker så det nästan blev en religiös upplevelse. Jag satt där i ett annat land, ett land så långt borta men ändå så nära, ett land så olika men ändå så lika. Ändå är det samma himmel som vakar över oss, som lyser upp våra dagar och som sänker sina mörka vingar över oss när det är dags att gå till ro...



Jag kunde inte se mig mätt på utsikten heller! Bakom tälten ringlade sig Varzina-floden fram och bruset från den gjorde oss så behagligt sömniga.

Efter någon dag berättade personalen på campen att det hade varit en björn i lägret några veckor tidigare! De hade fått kasta sig in i helikoptern (som turligt nog var där just då) och sedan fick de skjuta björnen eftersom den verkade vara totalt orädd för människor. Efter ytterligare någon dag berättade de att det hade varit en järv i lägret bara veckan innan vi kom och den hade varit aggressiv till max och försökt ta sig in i köket där de förvarar mat. Trots att två man stod på insidan och skrek åt den och höll för dörren så gott de kunde, fortsatte den att försöka ta sig in och den hade klöst och bitit sönder dörrkarmen. Hmm... vad säger man. Jag satt bara och väntade på nästa hårresande berättelse... och den bjöd den trevlige pensionären på, lagom till middagen. Han hade hittat ett avbitet och blodigt framben från en ren under dagens fisketur och det såg inte ut att ha legat där alltför länge... hmmm.

Men... så på fjärde dagen drog ett oväder fram över himlen och plötsligt blev allt grått och kallt. Ovädret blev till storm och det regnade nästan hela tiden. Det gjorde att temperaturen sjönk snabbt och termometern visade bara två-tre plusgrader. Hur mycket vi än eldade så blåste det rätt igenom tältet och jag var glad att jag hade tagit med mig min supervarma ylletröja. Den allra kallaste natten sov jag med kläderna på, hade yllemössan neddragen över ansiktet, den stora kragen på ylletröjan uppdragen över alltihop och så kröp jag ner i sovsäcken så att inte en millimeter av mig syntes. Det var riktigt varmt och mysigt där och jag frös ingenting! Det jobbigaste var när det blev morgon och man var tvungen att stiga upp ;-).



Det blev av förklarliga skäl inte lika mycket fiske de sista fyra dagarna, men vi gjorde ändå tappra försök! H fortsatte att gå ut på sina nattliga långturer och vi andra gick lite kortare turer, även fast vi redan innan förstod att det var "lönlöst". Vi skojade om att om det hade varit hemma så hade vi inte ens gått ut till brevlådan i sådan storm, men nu ville vi ju utnyttja varje dag till max.

Det var som att fisken "försvann" också i och med stormen. Kanske är det så att de inte håller till vid ytan lika mycket när det blåser? H sa att efter att det började blåsa fick han inte längre några större fiskar, utan de var som bortblåsta.

Jag gillar inte vadarbyxor och vadarskor så värst, för jag tycker att man blir så klumpig i en sån mundering och det känns som att man är tre år igen och har galonisar på sig. Nu upptäckte jag hur bra det är med vadarbyxor när det regnar... man blir ju inte det minsta blöt någonstans! Något för kommande höstpromenader kanske...? :-)



Den sista dagen sa H att han tänkte ge sig ut på en riktigt lång vandring. Han hade undersökt kartan mycket noga och upptäckt två sjöar som låg någon (eller några) mil bort. För att ta sig dit måste han ta sig över ett berg, så han funderade på att stanna ute hela natten och komma tillbaka först nästa dag. Det kändes inget vidare, måste jag säga. Det var några som försökte övertyga honom om att det var för långt att gå, speciellt eftersom det var så otroligt dåligt väder. Själv vet jag att det inte går att hindra honom om han har bestämt sig för något, så det var bara att låta honom gå. Men... jag kände mig nästan lite gråtfärdig....

Jag och en av de andra gjorde en liten kortare tur nedströms, för där var det mycket lättare att gå. Som vi redan visste så var det stört omöjligt att fiska när det blåste full storm, men vi fortsatte enträget i ca två timmar ;-). När vi gick tillbaka och började närma oss lägret, såg vi att det rök från kaminen i vårt tält. Först tänkte vi att det kanske var den snälle Arthur som tänt den för att det skulle vara varmt i tältet när vi kom hem (det gjorde han var och varannan dag den snällingen), men det visade sig vara H som var tillbaka! När han hade kommit upp en bit på berget så hade han insett det omöjliga i det hela, där blåste det om möjligt ännu värre! Det var bara att ge upp och vandra hemåt igen... och det tyckte jag var lika bra ;-).



Dagen efter kom helikoptern och hämtade oss och efter lite strul och en hel del väntan så kom vi till sist tillbaka till Murmansk. Vi hade pratat lite löst om att gå ut och äta med ryssarna och schweizaren, men ryssarna "försvann" på tillbakavägen och vi var så trötta, så det blev i stället en stillsam kväll. Vi var mer än nöjda med alla upplevelser och tacksamma för att få ha lärt känna nya härliga människor. Värmen och gästfriheten i Varzina kommer jag aldrig att glömma!

Och... TACK snälla H och P,
för att jag fick följa me´! :-)

Kramar
Beatrice