lördag 27 februari 2010

Vinterträdgården



God morgon! Jag hoppas att ni forfarande sover gott och att ni har möjlighet att ta det lugnt så här på lördagsmorgonen :-). Här snöar det för fullt och jag börjar allvarligt fundera på att emigrera!!!

Nåja, jag ska visa några bilder från Vinterträdgården i Förbjudna staden innan jag riktigt går igång om vädret ;-). Vinterträdgården påminde lite om en japansk trädgård, men ändå inte. Det som fick mig att tänka på Japan var kanske att det främst fanns barrträd i trädgården och i och med att vi var där vintertid fanns det inga löv i träden så allt såg väldigt naket ut. Ja, iofs som man tänker sig en vinterträdgård... :-).



Överallt i Vinterträdgården fanns vackra små byggnader och paviljonger och de var verkligen som små konstverk! De var som "kinesiska lusthus" och jag kunde precis se framför mig hur kejsarinnorna och alla hovdamerna i sina vackra sidendräkter slog sig ner där en stund och drack en kopp te innan de fortsatte strosa runt i trädgården. På den tiden var trädgården såklart mycket mer levande och full av påfåglar och andra vackra varelser.

Något av det jag minns mest från Vinterträdgården är något som kineserna kallar "man-och-fru-träd". Guiden i örat berättade att det är två träd som tidigt börjat slingra sig runt varandra och under åren växt ihop. Jag har aldrig sett något liknande tidigare, men trädet var otroligt vackert! Det var som att de här två träden inte kunde leva utan varandra :-).



Vi strosade runt i Vinterträdgården en bra stund och njöt av lugnet och den blå himlen. Det var riktigt avkopplande och hittills en av de vackraste platser jag sett inne i själva Peking. Jag skulle GÄRNA vilja återvända, men kanske under en varmare årstid nästa gång :-).

Som västerlänning född i slutet av 60-talet kan man nästan inte förstå de kinesiska kejsarnas "storhet" och makt, men de sågs verkligen som gudar. Det var fantastiskt att gå runt i Förbjudna staden och fantisera och tänka sig hur allt såg ut en gång. Jag funderade på hur de tusentals konkubinerna hade det, instängda för resten av sina liv utan att ens kanske få träffa kejsaren, de många eunuckerna som var slavar och blev berövade sin manlighet för att det inte fick finnas andra "män" i Förbjudna staden än kejsaren, och kejsarinnorna som tvingades tävla med ett antal officiella kejsargemål om vem som först kunde föda den son som kejsaren skulle utse till tronarvinge. Vilka livsöden!

Innan vi gick hemåt, värmde vi våra genomfrusna händer genom att köpa varsin kopp kaffe i palatsmuséets café och där köpte jag två små magneter som minne. De var formade som två rockar som en av Kinas kejsare bar en gång och med dem följde en liten text som var ett citat av samma kejsare:

"I got an order from the Sacred Heaven to own the yellow robe reserved for the emperor, the whole world therefore must be dominated by my untouchable holy body".

Ha en fin lördag!

Kramar
Beatrice

torsdag 25 februari 2010

Miljötorsdag



Idag vill jag berätta lite om en person som jag beundrar väldigt mycket - indianhövdingen Oren Lyons (eller Joagquisho - sol som gör spår i snön) från Onondaga Nation, ett 3000 m2 friköpt område i nordvästra delen av staten New York. Oren Lyons är konstnär, professor i amerikansk historia, men framför allt hövding och faithkeeper (bärare av hopp) för the Turtle Clan hos Onondagafolket.

Oren Lyons reser regelbundet världen över och besöker även Sverige då och då. Han talar alltid om sitt land Onondaga med stor värme och känner igen sig och trivs i Sverige, då vårt land också består av skog och åter skog. Han menar att skogen är vårt ursprung och viktigaste lärare, och han älskar de mjuka stigarna han sprang på som liten, öringbäcken där han alltid fiskade, sången från vinden genom lövskogen... inte kunde han som ung pojke tro att han en dag skulle resa runt i världen, tala inför världens största ledare, anlitas av regeringar och multinationella företag, hålla inledningstalet i FN år 1992 å alla ursprungsbefolkningars vägnar och tala om ledarskap och hållbar utveckling som om han aldrig gjort annat.

När Oren var 37 år blev han kallad till klanmodern, som då berättade att hon ville utse honom till hövding och faithkeeper. Han tvekade i sju månader då ett sådant åtagande är livslångt! Onondagas sätt att se på ledarskap skiljer sig lite från det vi är vana vid. De anser att en ledare faktiskt är folkets tjänare, inte tvärtom! Ledaren, eller hövdingen, är alltid en man, MEN... väljs av kvinnorna och klanmodern. När män väljer ledare blir det kanske ofta den starkaste "krigaren", eller någon som är militärt eller ekonomiskt kunnig, medan kvinnor ofta söker helt andra egenskaper hos en ledare. Kvinnor söker oftare efter egenskaper såsom helhetssyn, humor, medkänsla, ansvar, etik och långsiktighet. Därför är Onondagafolket övertygade om att man garanterar balansen genom att kvinnorna väljer ledaren. Oren Lyons menar att en sann ledare aldrig stödjer sina beslut på opinionsmätningar, den senaste kvartalsrapporten eller egna mål och åsikter - en sann ledare grundar sina beslut på vad som är rätt för den sjunde generationen.

Den sjunde generationen är ett återkommande begrepp hos Onondaga, det är alltså barnen som kommer att födas sju generationer framåt:

I vårt sätt att leva, i vårt sätt att styra, i varje beslut vi fattar, tänker vi alltid på den sjunde generationen. Det är vårt jobb att se till att de som kommer efter oss, de ännu ofödda generationerna, får en värld som inte är sämre än vår - och förhoppningsvis bättre. När vi går på Moder Jord sätter vi ner våra fötter försiktigt, för vi vet att kommande generationers ansikten tittar upp på oss från underjorden. Vi glömmer aldrig dem.
Oren Lyons

Oren Lyons är på ett sätt vår tids Gandhi eller Nelson Mandela, skillnaden är att han inte främst kämpar för fred och rättvisa (även fast det såklart också är viktigt), utan för vår jord. Dessutom kämpar han mot klockan, för polarisarna smälter sakta och han själv fyller åttio år i år. Trots det fortsätter han oförtrutet och kommer antagligen att en dag räknas som en av världshistoriens största miljökämpar. Oren Lyons menar dock att det inte är indiansk visdom som kommer att rädda världen... det är sunt förnuft.

Ha en fin torsdag!

Kramar
Beatrice

onsdag 24 februari 2010

Förbjudna staden



Hej alla!

Idag tänkte jag bara visa några bilder från Förbjudna staden. Trots att det var isande kallt den dag vi var där, blev dagen ett minne för livet. Kallt ja... det var till och med så kallt så att vattenledningarna i vårt hotell frös sönder och därför kunde vi inte duscha på tre dagar :-).

Vilken upplevelse det var att se en del av Förbjudna staden! Trots att vi gick runt där en halv dag, hann vi kanske bara se högst en fjärdedel av allt. Bara själva entrén var mäktig och för att använda en klyscha, det var en fantastisk känsla att känna "historiens vingslag"! Ni ser "mittgången" i marmor på den översta bilden? Där fick bara kejsaren gå, inga ämbetsmän eller liknande fick ens ta ett kliv över den.



Innergård efter innergård uppenbarade sig och hela tiden kom vi till nya byggnader som t.ex. hette "Himmelska fridens tempel". Nästa byggnad hette då kanske "Bevarandet av den himmelska fridens tempel" och så vidare. Många små byggnader var uppförda endast för att kejsaren eller kejsarinnan skulle vila där en stund innan de begav sig vidare till nästa byggnad ;-).

Jag fascinerades också av all marmor som fanns överallt. Vår guide (på CD-skiva) berättade att marmorn släpats många många mil över is och snö, innan man sedan formade den till vackra staket, trappor och statyer i Förbjudna staden. Tänk alla stackars människor (och djur antar jag) som drog de stora marmorblocken i dagar och veckor, kanske månader!



Hela tiden möttes vi av nya gångar, nya öppningar, nya byggnader, nya dörrar... det var som att "staden i staden" bara fortsatte i all oändlighet! På bilden ovan är vi på väg till området där konkubinerna bodde, där fanns det enda träd man kan hitta i Förbjudna staden (förutom i Vinterträdgården). Varför det inte fick finnas några träd, var för att trädet då kunde växa sig högt och "konkurrera" med byggnaderna. Växte det sig högre än byggnaderna, skulle de inte längre se lika mäktiga ut och i och med det kunde kejsarens makt försvagas.

Varje utgång är en
ingång till något annat.
Tom Stoppard

I nästnästa inlägg ska jag visa några bilder från Vinterträdgården! I morgon är det ju Miljötorsdag, så då styr jag kosan västerut :-).

Ha en fin dag i kylan!

Många kramar
Beatrice

tisdag 23 februari 2010

Tusen tack :-)



Hejsan! Jag vill börja med att tacka för alla fina hälsningar och lyckönskningar som jag fått de senaste dagarna, de har gjort mig så glad och riktigt varm i hjärtat! Jag vill även säga STORT TACK till er som handlat hos mig och An Mei! Paketen kommer snart till ett utlämningställe nära er ;-).

Nu är vi solokvist igen, jag och lilla Mollie Mys (fast sonen kommer ju hem efter skolan förstås). H med kompanjon åkte till Peking i söndags för att besöka en stor mässa och de blir borta i drygt en vecka. Jag är lite avis på H som säkert redan sitter och smaskar i sig den underbart goda mat som finns där borta. Nåja, all mat i Kina är inte god (enligt mig förstås) och jag ska visa er några mindre smakliga bilder någon dag. Fast... jag vet inte om jag vill er så ont! ;-)

Idag visar termometern -23 grader... brrrr.... ändå har vi haft en otrolig "tur" här, för snöovädret kom först i söndags och var över på bara några timmar! Sedan blev allt lugnt och stilla igen, men smällkallt. Hoppas att det inte är några nya oväder på gång!

Varma kramar i kylan!
Beatrice

lördag 20 februari 2010

Välkommen till An Mei



Hej allihopa!

Hoppas att ni har det bra, trots snöoväder och kyla! Här är vi än så länge förskonade från snön, men det sägs att den är på väg. Var rädda om er tills ovädret bedarrat och ge er inte ut på vägarna i onödan!

Bilden ovan är en vy från Förbjudna staden i Peking och den tog H när vi var där 2008. Den här bilden är förknippad med vackra minnen, för efter att i dagar bara sett skyskrapor, avgaser och SMOG, började jag undra vart det RIKTIGA Kina hade tagit vägen. Ni vet, de där vindlande smala gränderna, alla gamla vackra byggnader man sett på bild och röda lyktor utanför varje hus. Den här dagen fann vi en del av det jag drömt om att någon gång få se!

Dagen började bra med strålande sol och en klarblå himmel, bara det gjorde oss glada ;-). Sedan gav vi oss iväg till Förbjudna staden och på vägen dit hamnade vi i det ena äldre kvarteret efter det andra och plötsligt fanns allt som jag letat efter! Trots isande vintervindar och halvt förfrusna fingrar tillbringade vi mer än en halv dag i Förbjudna staden och ändå såg vi bara en bråkdel av den. Den här dagen kommer alltid att vara ett kärt minne, för den blev så bra och fin på alla sätt och vis :-).

Klockan 12.00 kan ni klicka på bilden längst upp i högerspalten, då kommer ni direkt till An Mei och förhoppningsvis ska ni känna åtminstone en liten fläkt av Mittens rike.

Ha en fin lördag och välkommen till An Mei!

Många kramar
Beatrice

fredag 19 februari 2010

I morgon öppnar jag min nya blogg!



Hej allihopa!

Hoppas ni har det bra den här gråmulna dagen. Idag försöker jag att inte bry mig vilket väder det är eller inte, vi får se hur det går ;-). Igår hade vi däremot strålande sol, så trots att det var lite kallt blev det en jättebra dag och jag hann så mycket!!! Det är bara att inse att jag påverkas otroligt mycket av vädret, konstigt är det, men sant.

Eftersom jag hann så himlarns mycket igår, färdigställde jag nästan min nya blogg An Mei, eller bloggbutik kanske man borde kalla den. Men, det saknas fortfarande några viktiga detaljer och eftersom jag ska hjälpa H idag, öppnar jag den i morgon klockan 12.oo så jag säkert hinner bli färdig.

De allra flesta saker i bloggen finns bara i ett enda exemplar, med några undantag som t.ex. de handgjorda tvålarna från Bali eller de kinesiska lyckosymbolerna. Därför är det först till kvarn... jag säljer också några saker från mina egna gömmor, saker som söker nytt hem :-).

Hoppas ni får en fin dag, jag ska strax ordna fika vi kan ta med oss!

Många kramar
Beatrice

torsdag 18 februari 2010

Miljötorsdag



Hej allihopa!

Idag vill jag återanknyta till några tidigare miljöinlägg som handlat om rovfiske och idag skulle jag vilja sända ut en vädjan om att värna om våra hav här på jorden, både vad gäller nedskräpning och utsläpp, men också om att inte slita upp olika däggdjur, fiskar, snäckor och koraller ur deras rätta element om det inte absolut är nödvändigt!



Bilderna är från mitt allra första dyk i livet, det var vid Tulamben på Bali 2008. Den värld som uppenbarade sig för mig under ytan går nästan inte att beskriva med ord! Det var en sån överväldigande känsla som fanns kvar i mig långt efteråt. När vi ifjol återvände till samma plats, den här gången för att jag skulle ta dykcert, hade jag nästan glömt hur vackert det var i havet vid Tulamben. Bara jag hade kommit några meter under ytan, var det än en gång som att simma i ett sagolikt jätteakvarium och plötsligt dök det stora stim av taggmakrill upp, som vi såg på avstånd redan 2008.

Den här gången slöt de upp omkring mig, som om jag var en av dem :-). Ord räcker inte till för att beskriva det lyckorus som jag genomfors av när jag simmade med dem, mitt i stimmet. Jag är fortfarande så tacksam över att jag fick uppleva det, kanske en enda gång i livet. Den vackra undervattensvärlden fanns kvar precis som jag mindes den. Ca sex meter under ytan syns allt så klart, både fiskar och koraller sprakar av färger och man ser dessutom solen tydligt och känner till och med en viss värme från den. Taggmakrillerna visade mig runt innan det var dags för mig och instruktören att bege oss ner till vraket U.S.S. Liberty.



När jag tog dykcertet påmindes jag än en gång om att det inte är en självklarhet att få dyka, utan att det är en ynnest. Däremot är det självklart att behandla djur och växter i havet med största hänsyn och att aldrig någonsin röra vid dem. Om man råkar trampa på en korall har man antagligen orsakat en skada som kanske tar ett femtiotal år att läka!


När vi ifjol under samma resa hamnade på Filipino Market i Kota Kinabalu på Borneo, blev jag ledsen ända in i hjärteroten. Vi möttes av en fruktansvärd stank, och efter en stund blev vi nyfikna på vad det var som egentligen luktade så hemskt. Det visade sig vara från all torkad fisk som hängde där i hettan...



... det var inte bara "vanlig" fisk, utan där hängde bland annat TUSENTALS små sjöhästar som aldrig kommer att simma mer. Där fanns minst lika många sjöstjärnor som såldes för lite och ingenting. Inne i marknaden såldes GIGANTISKA snäckor för endast fyrtio-femtio kronor, snäckor som på andra ställen i världen knappt går att få tag på och finns de mot förmodan, får man punga upp åtskilliga tusenlappar. Det var precis som att de här fiskarna, snäckorna och korallerna inte hade något som helst värde, utan bara var något "billigt krafs" som såldes till turisterna.

När vi till sist kom till Kina sålde man sjöstjärnor och sjöhästar även där, den här gången som grillspett direkt på gatan! På ett fat låg tre små bäbishajar som bara var några decimeter långa, men ändå så riktiga. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hajar, men jag fick en tår i ögat när jag såg dem ligga där på fatet. Runt de här "grillspetts-stånden" samlades det horder av turister som smakade både det ena och det andra, ivrigt påhejade av sina medresenärer.



Jag önskar att vi skulle ta ett större ansvar som turister och inte bidra till att haven skövlas på det här sättet. Att människor i andra (och ofta väldigt fattiga ) länder måste hitta vägar för att överleva, är inget konstigt. Men om vi bidrar till att de dammsuger haven för att de på så sätt tjänar mer pengar, är det faktiskt mycket konstigt. Vem gav oss rätten att utrota andra arter? Snart finns det inga sjöhästar kvar i haven, för de hänger på tork i en stekhet stad på andra sidan jorden och skrumpnar sakta ihop i värmen. En gång var de LIV, precis som du och jag...

Många menar att man inte alls kan jämföra fiskars lidande med andra djurs, men glöm då inte att även en liten taggmakrill har förmågan att hälsa dig välkommen och göra din dag till ett oförglömligt minne :-).

Många kramar Beatrice

lördag 13 februari 2010

Med önskan om en fin Alla Hjärtans Dag


Foto: http://hsh-humane.ning.com/

Hejsan allihopa!

Hoppas att ni har en fin lördag! :-) Här skiner solen och det har äntligen blivit lite mildare, men fortfarande är det ungefär -10 grader hos oss.

Jag har inte haft tid att kika runt hos er så mycket de senaste dagarna, för Mollie och jag har varit ensamma sedan i onsdags och eftersom hon dricker så mycket (p.g.a medicinen) måste jag gå ut med henne en gång i timmen! Jag hinner inte så mycket annat, känns det som :-). I torsdag blev jag lite orolig för henne, för hon blev mycket sämre igen och det blev två nya vaknätter. Eftersom H är i Tyskland kunde jag inte rådfråga honom och när jag ringde till veterinären igår svarade han inte. Hmm. Idag är hon i alla fall bättre igen, tack och lov, här svänger det verkligen från dag till dag!

Jag vill önska er alla en fin Alla Hjärtans Dag i morgon och ge er varsin blomma som tack för alla fina kommentarer ni lämnar här. De gör mig glad ända in i hjärteroten, ska ni veta! :-)

Många kramar
Bitte

torsdag 11 februari 2010

Miljötorsdag



Idag är det dags för ett miljöinlägg igen och efter att ha börjat promenera med Mollie så smått på stadens gator och torg, var det inte alls svårt att veta vad jag skulle skriva om idag! Jag HÄPNAR över vad mycket skräp som slängs på backen. Under gårdagens promenader såg jag förutom kilovis med hundskit i snödrivorna, tomma pizzakartonger, tomma petflaskor, tomma drickaburkar, hur mycket godispapper som helst och några plastpåsar som blåste omkring i vinden. Plast som lämnas i naturen eller i havet finns kvar i ÖVER 100 ÅR innan den bryts ner och under den tiden släpper plasten hela tiden ifrån sig icke miljövänliga ämnen. Metall rostar förvisso, men bryts den någonsin ner helt?

Det är inte bara skräpigt i vår lilla stad. När vi var på Langkawi i höstas strosade vi på en av världens antagligen skräpigaste stränder. Det är inte klokt hur mycket skräp och sopor som låg där! Ändå var det en av de mest "turistigaste" stränderna där och det kanske var anledningen till allt skräp, när jag tänker efter. I somras när vi var vid Sourvamagasinet och det var dags att paddla hemåt, tog vi med oss två proppfulla ICA-kassar med skräp i vår redan proppfulla kanot för att det var av material som inte gick att elda upp. Och... det var inte vårt skräp!

Jag är helt övertygad om att det inte är äldre människor som skräpar ner efter sig på det här viset, utan att det är yngre människor som vi av någon anledning har glömt att lära hur viktigt det är att lägga saker på sin rätta plats. Vi vuxna, är vi då bättre själva? Förhoppningsvis är vi det och vill inte lämna efter oss en sopstation till kommande generationer.

När jag var liten fanns det gröna sopkorgar överallt med texten "Håll Sverige rent". Minns ni dem? Jag kommer ihåg att vi pratade om nedskräpning i skolan och att vi fick i uppgift att plocka upp skräp från marken närhelst vi såg det och sedan lägga det i sopkorgarna. Kanske är det dags att införa miljökunskap som kärnämne i skolan? Jag tror att jag ska fråga skolministern om han inte tycker att det vore en bra idé ;-).

Hjalmar Söderberg skrev följande rader för många många år sedan:

Tidens tand, som läkt så många sår,
skall säkert en gång låta mossa växa över detta.

I det här fallet, tror jag tyvärr att han hade fel...

Kramar
Beatrice

onsdag 10 februari 2010

Tanah Lot



Tanah Lot betyder "Land in the Sea" på balinesiska och tros ha byggts redan under 1400-talet. Templet är byggt på en klippa i havet och är ett av sju "havstempel" utanför Balis kust. Liksom de andra havstemplen byggdes de först och främst för att vara heliga platser där man kunde tillbe de balinesiska havsgudarna.

Det finns en hel del giftiga havsormar runt templet, men när vi besökte Tanah Lot var det lågvatten (som ni kan se på bilderna i förra inlägget) och ormarna drar sig då tillbaka till alla grottor och håligheter på stranden. Förr i tiden trodde man att ormarna skyddade templet från onda andar och inkräktare. Vem vill vada i knähögt vatten som är fullt av giftormar?



Vi var många turister som trängdes på klippan mitt emot för att ta foton av solnedgången. När det är vackert och klart väder kan det tydligen se ut som att hela himlen brinner och sprakar av färg, men vi fick uppleva en vacker rosa sol som sakta sjönk medan kvällshimlen mörknade.

Brudparet som gav varandra sina löften medan havet letade sig upp mot strand, var något av det allra vackraste med kvällen. Doften av frangipani och cempaka blandade sig med doften av hav och tång och det rosa klotet på himlen dröjde sig kvar och log mot de unga två som lovade att älska av hela sitt hjärta.



Till slut sänkte sig mörkret, havet omslöt brudparets fötter och brudens sagolika klänning flöt på vattnet som om den vore skum på vågorna. H och jag drog oss tillbaka från klippan där vi tillsammans med många andra njutit av kvällen, och på vägen tillbaka dröjde vi oss kvar bland vindlande gränder och prång och inhandlade några vackra saker som minne.

Vi frågar aldrig efter livets mening
när vi älskar
Bhagwan Shree Rajnees

Ha en fin onsdag! :-)

Kramar
Beatrice

tisdag 9 februari 2010

Det är vackrast när det skymmer...



Idag tänkte jag bara visa några bilder från templet Tanah Lot på Bali. Många turister åker dit enbart för att fånga templet och de omtalat storslagna solnedgångarna på bild, och så gjorde även vi. Tyvärr var det lite mulet den kväll vi begav oss dit, så någon fantastisk solnedgång som vi sett på bild bjöds det inte på. Men vad gjorde det? :-) Det var ändå en fantastiskt vacker kväll och allteftersom solen sakta sjönk i fjärran, smög sig sagostämningen uppå oss. När ett brudpar skred ner till stranden och vigdes i havet, var det så att en tår eller två ville trilla fram och jag kände en sån lycka över att jag fick finnas till i just den stunden ... :-).

Jag visar fler bilder från Tanah Lot och solnedgången i morgon! :-)

Många kramar
Beatrice

söndag 7 februari 2010

Att trampa upp nya stigar



Hej allihopa!

Det känns som att jag för flera dagar sedan gick in i snöyran och försvann, vilket jag också gjorde både bokstavligt och bildligt. Det här segdragna snöovädret har påverkat mig negativt, jag har känt mig så seg och allt jag har gjort har tagit extra lång tid. Därför blev det varken ett miljöinlägg i torsdags eller ett färdigställande av mina nya blogg som jag hade tänkt. Men om några dagar till borde den vara färdig!

Jag vet att jag inte är ensam om att vara dödligt less på snö och kyla och det är nog många av er andra som också längtar efter sol och klarblå himmel. Och äntligen... idag skiner solen för första gången på veckor! :-)

Jag vill tacka för alla otroligt varma och stöttande kommentarer i mitt förra inlägg om Mollie och hennes sjukdom. Vad otroligt glad jag blev när jag loggade in och läste allt fint ni har skrivit, det gör att jag tror på att hon kommer att bli frisk och sig själv en dag! Många kramar till er! :-)

För några dagar sedan började jag filosofera kring det här med att trampa upp nya stigar i livet och allt startade med att vi började gå ut med Mollie så smått. Till vår stora glädje har hon haft förvånansvärt mycket spring i benen och hon har dessutom velat vara ute längre stunder, men eftersom vi har fått såna ofantliga mängder snö de senaste veckorna gick det knappt att ta sig fram på vägarna. Vi fick gå i djupsnö och helt andra stråk än vi brukar! När vi gick där i snöyran och plumsade oss fram utan att knappt veta om vi gick på en väg, en trottoar eller i ett dike, tänkte jag att det är såhär det får bli nu. När man går i snöstorm ser man inte långt framför sig och det är därför omöjligt att veta vad som väntar längre fram, det enda man kan göra är att gå framåt och försöka trampa upp en ny väg där det inte längre finns någon. Och det är så det är med Mollie; vi vet inte om hon får rätt medicin eller hur allt kommer att bli, men det är bara att börja gå från där vi är nu. Det finns inga vägar längre, men varje dag gör vi nya tillsammans, i den takt hon orkar...

En kväll läste jag ett citat som jag tyckte var så fint och jag kopplade det till mina egna grubblerier och funderingar, både vad gäller Mollie och mig själv:

Medvandrare,
det finns ingen upptrampad stig.
Stigar skapas medan vi går.
Antonio Machado

Med de orden vill jag önska alla en fin söndag. Nu ska jag kika runt hos er! :-)

Många kramar
Beatrice