onsdag 1 september 2010

Murmansk och Varzina



Jag hade inte ens hunnit komma hem från min lilla södergående tripp, förrän H ringde och frågade om jag ville följa med honom med flera till Varzina på Kola-halvön (!). Hans resa var bokad och klar redan i vintras, men nu hade hans kompanjon hastigt och lustigt fått förhinder så att han inte kunde åka och då fanns det plötsligt en plats över. Jag var den som då fick följa med! :-)

Lite pirrigt kändes det allt dagen innan avfärd när allt skulle gås igenom och packas, men ännu pirrigare var det att rulla fram mot den ryska gränsbevakningen efter arton timmars bilfärd. Som tur var verkar järnridån vara upprullad nu, för det var inga större problem för oss att ta oss in i Ryssland. Ryssarna verkade mest angelägna om att alla papper på bilen var i sin ordning, vilket de var. Efter ytterligare några timmars bilkörning på en MYCKET DÅLIG och bara bitvis asfalterad väg, kom vi så till Murmansk.

På bilden ovan ser Murmansk rätt vackert ut i solens sista strålar, men i dagsljus visade sig Murmansk vara en mycket grå och förfallen "öststats-stad". Man häpnade över i hur dåligt skick husen var! Däremot verkade det inte gå någon större nöd på Murmansk-borna och alla kvinnor i hela Murmansk utom jag trippade fram i högklackat och i tjusiga kjolar... hmmm.... "män så komme ja från norrland å här ta vi på oss storstövla och fiskebyxern när vi ska ut i skog'n..." ;-).

Nästa dag blev det så ytterligare några timmar i bil innan vi kom fram till helikoptern som skulle ta oss ut i vildmarken. Helikoptern vi åkte med hade använts i kriget mot Afghanistan och när vi satt där inne, hopträngda och spända, gick mina tankar till de unga män som suttit i den före oss. Jag funderade på vad de tänkte och kände och på hur spända och nervösa de måste ha varit inför en landstigning i fiendeland, mitt under brinnande krig. Vår pilot hade varit med i samma krig och hade tydligen fått många utmärkelser. Han blev också utnämnd till krigshjälte då han vid ett tillfälle, med risk för sitt eget liv och under kraftigt beskjutning, räddade många av de sina från att tillfångatas av fienden. Det kändes tryggt att åka med honom, tyckte jag :-).

Efter ca en timme i luften skymtade vi campen. Den bestod av fem tält (för besökarna), samt ett hus som rymde kök och matsal plus ett hus med dusch och bastu. På bilden nedan ser ni vårt tält. Det påminde lite om ett "Afrika-tält" eller sjukhustält och det bästa av allt var att det fanns en kamin i det ;-).



Om man följde trätrallen så långt man kunde, kom man slutligen till dasset. Det fanns inga lås på det, så man fick sitta och hålla i dörren inifrån medan man var där. Lite bökigt, men man var ju tvungen. Personalen på campen var otroligt vänliga och hjälpsamma och plötsligt en dag fanns det lås på dörren till dasset! De tänkte väl att som tjej kanske man vill stänga om sig (och gärna låsa) när man går på toa... och vi var ju till och med två tjejer i vårt gäng, jag och fina S :-).

När vi åt middag den första kvällen, berättade tolken Arthur (som var ung universitetsstuderande från Minsk) lite försiktigt att en stor renflock hade dragit sig närmare campen och att det därför fanns en liiiiten liiiiten förhöjd risk att det även kom björn i släptåg. Hmm. När de visade oss några nödraketer som vi gärna kunde ta med oss ut när vi skulle fiska, förstod jag att de i själva verket menade att det fanns en STOOOOOR risk att stöta på björn. Hmm igen.



Ingen av oss som gästade campen (fyra i vårt gäng, en supertrevlig pensionerad man från södra Sverige, en schweizare och tre ryssar) tyckte att det lät vidare trevligt med en massa rovdjur springande runt knuten, men jag bestämde mig ändå för att försöka att inte vara rädd. Rädslan skulle förta hela upplevelsen på något sätt!

De tre första dagarna var det strålande sol och dagarna var stekheta, men jag njöt av varje sekund. Kvällarna bjöd sedan på underbart vackra solnedgångar! Det gick inte så vidare bra för mig de första dagarna, jag tror att alla utom jag och G i vårt gäng fick fisk. Eftersom det bara var andra gången jag flugfiskade så lyckades jag inte alltid så bra med kasten heller :-).

På tredje dagen tog fiskeguiden Alexej ut oss på en tur uppströms. Vi hade iofs gått uppströms flera gånger under de två första dagarna och nätterna, men han visade oss fler bra ställen längs floden. Vi hade pratat lite löst om att han kanske skulle lära mig lite mer om kastteknik och efter att han gjort kaffe till oss och vi hade suttit och vilat en stund, sa han till mig att jag skulle följa med honom. Det var bara att hänga på, snabbt gick han också! :-)



Han visade mig flera bra knep och även ett för mig nytt sätt att kasta på. Vi stannade till vid flera "pooler" och vid en av dem fick jag av en outgrundlig anledning plötsligt till ett nästan perfekt kast. Linan löpte ut så fint!!! Flugan hann inte ens snudda vid vattenytan förrän det sa "SMACK" och plötsligt hade jag en öring på kroken! Woooaaaaa, jag visste inte vad jag skulle göra! Det var tur att Alexej var alldeles i närheten.

Han visade hur jag skulle hålla spöt och hur jag skulle låta öringen dra iväg ibland, allt för att inte linan skulle gå av. Efter en liten stund närmade sig H och när han såg att jag hade fisk på kroken ropade han att jag skulle hålla upp spöt för att inte tappa fisken. Jag försökte så gott jag kunde att lyssna på allt de ropade till mig, men egentligen var jag i min egen lilla öringsvärld :-). Alexej vinkade till H att han skulle skynda sig till oss med kameran, för här var det minsann fisk på gång! Efter ytterligare en liten stund hade vi håvat in fisken och jag höll den och log mot kamerorna, både H:s och Alexejs. De fotade och fotade och det kändes nästan lite märkligt... men visst var det en minnesvärd stund. Min första stora öring.... den vägde 2,8 kg! :-) När öringen hade tröttnat på att le mot kameran började den vrida sig i mina händer och vilken otrolig kraft den hade! Det var stört omöjligt att försöka hålla den när den väl hade bestämt sig. Jag höll den bara i stjärtfenan ett tag under vattnet för att den skulle återhämta sig innan det var dags för den att återvända till strömmen...



Det blev ytterligare en fisk på hemvägen, den här var lite mindre, men ändå STOR. Det var lika overkligt den här gången men bra för självförtroendet, för det hade sjunkit till botten under de två första dagarna när jag inte fick en endaste liten fisk... Vi såg en gädda också i en liten pöl som vi med alla konster och knep vi kunde komma på försökte få upp, men den var totalt ointresserad. Annars tycker jag att gäddor inte brukar vara nödbedda, men den kanske var nyäten ;-).

Hihi... jag kände mig så nöjd och glad vid middagen :-). De andra var så snälla och gratulerade mig, de hade redan fått se Alexejs bilder innan jag ens hade hunnit sätta mig vid matbordet! Nog finns det stor öring i Varzina-floden, de andra som var mer erfarna håvade in den ena öringen större än den andra. H och schweizaren var de som fick de största fiskarna: varsin öring som var mellan 65-70 cm och vägde ca fyra kilo. Tur att jag inte fick en sån stor, jag hade nog blivit livrädd ;-).



Jag njöt lika mycket av den vackra naturen som av fisket, måste jag säga. Naturen påminner väldigt mycket om Lappland, men det finns inga höga fjäll på Kola-halvön utan bara mindre "berg". Växtligheten är också lite annorlunda, där vi var är det tundra. Överallt växte det mogna hjortron också, det var så gott att sätta sig ner då och då och mumsa i sig några :-).

Nattfisket var bättre än dagsfisket, men jag måste säga att jag inte tyckte lika mycket om att fiska på natten. Det berodde inte enbart på att det fanns björnar i närheten utan också för att mörkret förtog lite av upplevelsen på något sätt. Man såg knappt var man satte fötterna och det var inte helt lätt att t.ex. byta fluga om man behövde göra det. Vi försökte alltid att ge oss ut medan det fortfarande var någorlunda ljust och det var så vackert att bara sitta och betrakta solnedgången...



Men... plötsligt såg det ut så här! Där satt vi i mitt i kolsvartet och jag var inte sådär jättesugen på att vada ut i vattnet när det var så mörkt. Jag höll mig på land med björnarna, jag ;-). H blev riktigt frälst på nattfiske och gav sig ut i mörkret varenda natt! Därför var han nog den av oss alla som fick mest fisk också. Han stötte som tur var inte på någon björn, men berättade en morgon att han hade varit med om något otäckt. Han hade stått och fiskat i det becksvarta, när plötsligt nackhåren reste sig på honom och han kände ett otroligt obehag. Jag måste säga att han inte är den lättskrämda typen direkt, så kände han obehag undrar jag vad det var som fick honom att känna så... Trots att det kändes obehagligt fortsatte han bara att fiska och vände sig aldrig om för att se vem eller vad som var bakom honom... :-).



Som ni ser tog jag femhundra miljarder foton på solnedgångarna, men jag kunde bara inte låta bli. En del kvällar var himlen så vacker så det nästan blev en religiös upplevelse. Jag satt där i ett annat land, ett land så långt borta men ändå så nära, ett land så olika men ändå så lika. Ändå är det samma himmel som vakar över oss, som lyser upp våra dagar och som sänker sina mörka vingar över oss när det är dags att gå till ro...



Jag kunde inte se mig mätt på utsikten heller! Bakom tälten ringlade sig Varzina-floden fram och bruset från den gjorde oss så behagligt sömniga.

Efter någon dag berättade personalen på campen att det hade varit en björn i lägret några veckor tidigare! De hade fått kasta sig in i helikoptern (som turligt nog var där just då) och sedan fick de skjuta björnen eftersom den verkade vara totalt orädd för människor. Efter ytterligare någon dag berättade de att det hade varit en järv i lägret bara veckan innan vi kom och den hade varit aggressiv till max och försökt ta sig in i köket där de förvarar mat. Trots att två man stod på insidan och skrek åt den och höll för dörren så gott de kunde, fortsatte den att försöka ta sig in och den hade klöst och bitit sönder dörrkarmen. Hmm... vad säger man. Jag satt bara och väntade på nästa hårresande berättelse... och den bjöd den trevlige pensionären på, lagom till middagen. Han hade hittat ett avbitet och blodigt framben från en ren under dagens fisketur och det såg inte ut att ha legat där alltför länge... hmmm.

Men... så på fjärde dagen drog ett oväder fram över himlen och plötsligt blev allt grått och kallt. Ovädret blev till storm och det regnade nästan hela tiden. Det gjorde att temperaturen sjönk snabbt och termometern visade bara två-tre plusgrader. Hur mycket vi än eldade så blåste det rätt igenom tältet och jag var glad att jag hade tagit med mig min supervarma ylletröja. Den allra kallaste natten sov jag med kläderna på, hade yllemössan neddragen över ansiktet, den stora kragen på ylletröjan uppdragen över alltihop och så kröp jag ner i sovsäcken så att inte en millimeter av mig syntes. Det var riktigt varmt och mysigt där och jag frös ingenting! Det jobbigaste var när det blev morgon och man var tvungen att stiga upp ;-).



Det blev av förklarliga skäl inte lika mycket fiske de sista fyra dagarna, men vi gjorde ändå tappra försök! H fortsatte att gå ut på sina nattliga långturer och vi andra gick lite kortare turer, även fast vi redan innan förstod att det var "lönlöst". Vi skojade om att om det hade varit hemma så hade vi inte ens gått ut till brevlådan i sådan storm, men nu ville vi ju utnyttja varje dag till max.

Det var som att fisken "försvann" också i och med stormen. Kanske är det så att de inte håller till vid ytan lika mycket när det blåser? H sa att efter att det började blåsa fick han inte längre några större fiskar, utan de var som bortblåsta.

Jag gillar inte vadarbyxor och vadarskor så värst, för jag tycker att man blir så klumpig i en sån mundering och det känns som att man är tre år igen och har galonisar på sig. Nu upptäckte jag hur bra det är med vadarbyxor när det regnar... man blir ju inte det minsta blöt någonstans! Något för kommande höstpromenader kanske...? :-)



Den sista dagen sa H att han tänkte ge sig ut på en riktigt lång vandring. Han hade undersökt kartan mycket noga och upptäckt två sjöar som låg någon (eller några) mil bort. För att ta sig dit måste han ta sig över ett berg, så han funderade på att stanna ute hela natten och komma tillbaka först nästa dag. Det kändes inget vidare, måste jag säga. Det var några som försökte övertyga honom om att det var för långt att gå, speciellt eftersom det var så otroligt dåligt väder. Själv vet jag att det inte går att hindra honom om han har bestämt sig för något, så det var bara att låta honom gå. Men... jag kände mig nästan lite gråtfärdig....

Jag och en av de andra gjorde en liten kortare tur nedströms, för där var det mycket lättare att gå. Som vi redan visste så var det stört omöjligt att fiska när det blåste full storm, men vi fortsatte enträget i ca två timmar ;-). När vi gick tillbaka och började närma oss lägret, såg vi att det rök från kaminen i vårt tält. Först tänkte vi att det kanske var den snälle Arthur som tänt den för att det skulle vara varmt i tältet när vi kom hem (det gjorde han var och varannan dag den snällingen), men det visade sig vara H som var tillbaka! När han hade kommit upp en bit på berget så hade han insett det omöjliga i det hela, där blåste det om möjligt ännu värre! Det var bara att ge upp och vandra hemåt igen... och det tyckte jag var lika bra ;-).



Dagen efter kom helikoptern och hämtade oss och efter lite strul och en hel del väntan så kom vi till sist tillbaka till Murmansk. Vi hade pratat lite löst om att gå ut och äta med ryssarna och schweizaren, men ryssarna "försvann" på tillbakavägen och vi var så trötta, så det blev i stället en stillsam kväll. Vi var mer än nöjda med alla upplevelser och tacksamma för att få ha lärt känna nya härliga människor. Värmen och gästfriheten i Varzina kommer jag aldrig att glömma!

Och... TACK snälla H och P,
för att jag fick följa me´! :-)

Kramar
Beatrice

7 kommentarer:

Bea sa...

Hej vännen!
Vilken resa du gjort, upplevelser, spänning och nya erfarenheter beskriven på ett inlevelsefullt sätt.
Att resa över till vårt östra grannland är verkligen annorlunda, med tanke på gränskontrollerna, och hela bebyggelsen samt damernas klädstil :)
Vilken tur du hade som chansen till den trevliga resan med lita annorlunda boendeform och övernattning, men vilken tur att ni inte mötte björnen!

Tack för en trevlig läsning!
Kram /Bea

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Du berättar så bra så det känns nästan som jag är där, frös till när du skrev att det var kallt. Och det kändes otäckt när din man hade den känslan, jag tror det var väldigt bra att han inte vände sig om. Och det stämmer ju in på vår lilla sjö också, när det blåser nappar det sämre, mycket sämre!
Stort tack för härlig läsning, jag glömde tid och rum här.
Kramar
AnnaMaria

Galleri Hönshuset sa...

Hej

Tack för härlig läsning =) Vilket underbart liv ni lever, så spontant och så spännande. Så ska jag också ha det en vacker dag =)))

Tittade precis i en tidning igår om jag och åttaåringen ska ta en helgvandring nånstans i närheten nu till hösten. Så underbart vackert det är.

ha det gott. Kram Pirre

NataljaOblonskaja sa...

HERREGUUD, vilket äventyr, att dra iväg till Murmansk bara sådär, det gör man inte varje dag:)
Skulle tro att min pappa vore avis om han läste din blogg, han är en riktig flugfiskefantast med egen fiskeklubb och bara drömmer om att få åka till Ryssland och fiska.
Vet inte om jag skulle våga åka iväg och bo i tält om björn fanns runt knuten, men det verkar som om naturupplevelsen var värt det, (även om det blev lite kallt de sista dagarna).
Ha det bra!
Camilla

Marie//Tekla Maräng sa...

Vilken resa!
Spännande på alla sätt och vis. Du skriver så bra så det känns som om jag var med där som en liten fluga på din ena axel.
Kram:)

Allis sa...

Vad kan jag säga mer än att: Oj, vilket äventyr du kom iväg på!! Helt underbart och fantastiskt bra skrivet, nästan som att jag var med på ett hörn ;)) Tack för det och ha det fortsatt gott!
Kram Allis

Synnøve. sa...

Hej Beatrice.
Vilken resa! Vilken upplevelse! Sånt där gör man bara en gång i livet.
Njuter av dina vackra bilder på en natur som inte ser så ofta.
Tänk att det kan vara så lika men ändå så olika. Murmansk är nog inte en plats man tänker på i första taget när man ska ut och resa.

Jo Arvika är en härlig liten stad.
Det finns allt man behöver där och lite till. Det har blivit att vi brukar åka till Arvika mellan varven när vi ska handla.

Solnedgångar är vackra. Älskar dessa färger på himlen.

Jodå, allt är bra.
Nacken lever sitt eget liv och delar generöst med sig till armar och skuldror av smärta. Men nu är det ont överallt så man tänker inte på det.
Men får nog ta ett besök hos doktorn snart alltså.
Men vi tar det senare hihi.
Först ska jag plocka lite tyting tänkte jag. Blåbär får vi se om det finns några.
Hoppas det.
Nu däremot ska jag ut i solen.
Försökte sitta ute, men det går inte långa stunder ska jag säga. För vi har ett stort gissel här...
Getingar. I mängder! Hinner knappt
öppna dörren så har man ett 10 tal inne.
Är så allergisk så jag får panik!
24 grader ute nu och man sitter inne! Inte klokt.

Sköt om dig nu och ge Mollie en kos från mig.
Kramen Synnöve.