Reseberättelsen fortsätter...

Jag vill börja med att tacka för alla fina grattishälsningar! :-) Hoppas att ni alla haft en bra helg! Själv har jag blivit firad i flera dagar och det är inte slut än, i morgon kommer ett gäng från mitt förra jobb och grattar i efterskott. Det är fantastiskt egentligen, man fyller år och får fina presenter och vackra blommor fast man egentligen inte gjort någonting.... men härligt är det! :-)

Här fortsätter reseberättelsen:

Vi hade tagit med oss några broschyrer från turistinformationen och i en av dem läste vi om ett stort nyöppnat akvarium som tydligen skulle vara väl värt ett besök (enligt broschyren är det till och med världens största med sina 60.000 kvadratmeter). Sagt och gjort, nästa förmiddag promenerade vi till KL Convention Centre där akvariet "Aquaria" är beläget. Vi fick köa länge för att komma in och hela dagen fick vi trängas bland turister och skolklasser (önskar att jag hade gått i skola i KL ;-), men det var värt det!

När vi till sist löst biljetter bar det av "neråt" och snart befann vi oss i en makalöst underbar undervattensvärld. Akvariet består av 19 stora tankar, utöver alla mindre akvarier, och i dem finns ca 5000 arter, allt från vithajar och stingrockor till den stora arapaiman som är den största sötvattensfisken i världen. Den var ENORMT STOR! Det fanns också otroligt söta små clownfiskar och egentligen varenda liten fisk man kan hitta i en djuraffär. Både H och jag hade akvarium som unga så rätt var det var ropade vi till varandra: En sån där har jag haft!!! :-) Man lärde sig också en hel del olika arter då det fanns så mycket information överallt, såväl interaktiv som information på tavlor och liknande.

Det klart häftigaste med Aquaria var undervattenstunneln där man sakta åkte fram på ett 90 meter långt rullband. Plötsligt kunde en vithaj glida förbi eller en gigantisk jättesköldpadda. Allt som skilde oss åt var ett tunt plexiglas... det var en häftig känsla!!! Det var som det ultimata dyket, bara det att vi inte var i vattnet då ;-).

När vi hade åkt genom tunneln och strosat runt lite sa jag till H att jag ville åka en gång till. Vi började skratta, för jag lät nog som ett barn: "Jag vill åka en GÅNG TIIILLLL!" :-) Fast H ville också se allt igen, så det blev ännu en "åktur" på det magiska rullbandet. Det kändes som att jag helt enkelt inte kunde få nog av den här fantastiska världen man har skapat, så jag föreslog att vi kunde gå runt och titta på allt igen och sedan kanske åka genom tunneln en sista gång innan vi gick hem. Då tittade H lite konstigt på mig och sa att jag gärna fick göra det, men för hans egen del så var han nöjd.... hmm ;-).

Allt roligt har ett slut och till sist var även jag tvungen att slita mig från havets hemligheter. I broschyren hade vi också läst om ett gammalt tullhus som nu inhyste allsköns butiker och marknader och vi styrde kosan ditåt. Inte visste vi att vi innan dagens slut skulle vara på jakt efter någon som kallades "Medical China"...

To be continued...

Kramar

Beatrice

Liten blir stor...

Foto: http://whatscookingamerica.net/

Hej allihopa! :-)

Jag har nästan inte hunnit kika in alls till er de senaste dagarna, då jag har städat, bakat, lagat mat och stått i... jag fyller nämligen XX antal jämna år i morgon...

.... jag vet ännu inte om jag tycker att det ska bli roligt eller tråkigt att fylla jämnt, men det visar sig om ca 13 timmar ;-). En fågel har viskat i mitt öra att något kommer att hända i eftermiddag... hmm... jag har gruvat mig i flera dagar, men försökte lugna mig med att tänka att man bara får gå runt på stan i fula kläder och sälja kyssar för 5 kr om man ska gifta sig (och det ska jag ju inte, jag ska ju faktiskt bara fylla år :-).

Nu ska jag återgå till matlagningen, potatispaj med äpple och örter, samt mandelkakor med vinbär står på tur. Efter helgen fortsätter reseberättelsen!

Hoppas ni får en fin helg!

Många kramar

Beatrice

Kuala Lumpur och djur i bur

Bara några få timmar senare gjorde en av AirAsias piloter ännu en perfekt landning i Kuala Lumpur. H och jag skämtade om att AirAsias piloter måste vara synnerligen välutbildade i flygningens alla konster, för så mjuka landningar har då aldrig vi upplevt förut :-). Så var vi här igen, för tredje gången på två veckor, men det som kändes roligt var att vi den här gången skulle skulle se mer än flygplatsen och stanna i Kuala Lumpur. Tyvärr gjorde strejken i Thailand att vi tappade några dagar, men man får se positivt på det hela. Vi hade kunnat bli kvar i Thailand fram till jul... nåja, förhoppningsvis inte riktigt så länge... ;-).

Vi åkte flygbuss in till centrum och under bussfärden förundrades jag över staden... bara namnet Kuala Lumpur låter exotiskt och som ur en saga. Längs hela den timmeslånga vägen från flygplatsen in till centrum byggde och byggde man... det byggdes alltså nya bostadsområden överallt! Något jag också förundrades över var att det såg så rent och välvårdat ut överallt trots att vi åkte längs en stooor motorväg, det hade jag inte förväntat mig. När vi till sist började närma oss centrum såg vi välvårdade boulevarder, perfekt klippta gräsmattor, snygga plattsättningar, enorma glaskomplex till skyskrapor... tankarna gick till Los Angeles :-).

Vi hoppade av mitt i smeten och började jakten på att hitta ett hyfsat boende. Eftersom vi också skulle stanna i Peking i ungefär en vecka, ville vi spara lite på krutet (och pengarna ;-). Vi gick in i flera hotell (som såg rätt lovande ut i receptionen), men när vi fick se rummen var de antingen totalt inrökta, luktade fukt och mögel eller var så gamla och slitna så man blev knollrig. Efter några om och men hittade vi till sist ett hotell, Sungei Wang, som låg mitt emot flera stora shoppingcenter. Det ägdes av ett kinesiskt par och även fast det inte direkt var det bästa hotell jag bott på i mitt liv, var det åtminstone rent och fräscht. Frukost ingick inte, men alldeles vägg i vägg med receptionen låg en liten Subway, så där åt vi frukost varje dag :-).

Efter att ha checkat in begav vi oss ut i folkvimlet och ganska snart strosade vi förbi Petronas Twin Towers, tvillingtornen på bilden ovan som jag tror många förknippar med Kuala Lumpur. Vi hade bestämt oss för att åka upp i dem eftersom det skulle kännas rätt häftigt att vara uppe i världens näst högsta byggnad, men det var såna enorma köer utanför tornen varje dag så det blev tyvärr aldrig av. Trots att vi gick förbi både under dagarna och kvällarna lyckade vi inte heller ta några fler bilder av tornen än det här ovanför. På kvällen var de upplysta och otroligt vackra mot den mörka kvällshimlen.

Det blev också ett besök i Chinatown, för alla röda kinesiska lyktor och myllret av människor fångade vårt intresse. Det var riktigt mysigt att strosa runt där, tänk alla små underbara butiker... jag önskar att jag hade haft mer pengar! Jag ville aldrig gå därifrån ;-).

När vi senare på dagen var på hemväg gick vi förbi en djuraffär och fick bara för oss att titta in där. För en västerlänning var det en chock att se deras djurhållning, trots att det här nog var en mycket välskött djuraffär. Hela butiken bestod av små, små burar som alla innehöll en hundvalp. Det fanns alla vanliga raser vi har här, såsom golden retriever, rottweiler, pudel, schäfer och diverse dvärghundsraser. De små hundarna skällde oavbrutet, de större som t.ex. rottweilervalpen låg helt apatiska med döda ögon som stirrade uttryckslöst in i väggen. Tycker man om hundar och t.o.m äger några själv var det otroligt sorgligt att se hur djuren hanterades. Ett butiksbiträde höll på att vaccinera dem (tror jag). Hon bara öppnade burdörrarna, tryckte in sprutan i valparnas mun och stängde sedan igen dörren. Det fanns ingen som helst tillstymmelse till kärlek, inget gos eller kel...

... på golvet fanns en lite större bur som innehöll två shar pei-valpar. Något sötare har jag aldrig sett! H blev så otroligt förtjust i dem så trots att det fanns skyltar överallt där det stod att man INTE fick klappa hundarna, stack han in fingrarna i buren och busade med dem. De såg helt förvånade ut först, för det var nog aldrig någon som petat på dem förut. Men efter en stund kom de igång och de busade och gjorde små låtsasutfall mot H:s hand och nosade på hans fingrar. Konstigt nog var det ingen som sa till oss att sluta. I rummet innanför fanns det ett tiotal burar med apor och de stackars, stackars aporna skrek och skrek och fingrade hela tiden på låset för att försöka ta sig ut. Usch, vad hemskt det var att vara därinne! Jag frågade H om vi inte kunde köpa alla hundvalparna och ta dem med oss hem, men det skulle ju inte gå... jag tänker fortfarande på den där rottweiler-valpen ibland!

Jag föreslog H att vi åtminstone kunde köpa shar pei-valparna, han kunde ju lära upp dem att jaga älg när våra gråhundar blivit för gamla. Det skulle helt klart vara annorlunda att dyka upp på älgjakten med två knubbiga, skrynkliga korthåriga saker... om inte annat kunde man kanske lära dem att hitta kantareller ;-). Jag vet inte hur många månader man måste ha en hund i karantän om man skulle köpa en hund i Malaysia, så det var bara att glömma min dröm. Men innan vi gick klappade jag och pillade lite på alla valparna (vi hade spritat händerna så jag tror inte att vi förde över några baselusker på dem) och försökte tänka på något annat (vilket inte var helt lätt)...

To be continued...

Kramis
Beatrice

Grubbel och trubbel i paradiset

Följande dag gick vi in på AirAsias hemsida det första vi gjorde och försökte än en gång boka biljetter. Det fanns inte en resa att uppbringa från någon ort i Thailand under de närmaste tio dagarna! Vi tittade på nyheterna och läste Aftonbladet och fick då veta lite mer om strejken i Bangkok. Tydligen hade den pågått längre än vi visste om och det var ju inte så konstigt att turister som "suttit fast" i Bangkok en längre tid hade börjat söka sig till andra orter i Thailand för att försöka ta sig hem. AirAsia var tydligen det enda flygbolag under strejken som fortsatte att flyga ut ur landet och eftersom vi förflyttade oss efter hur det kändes för dagen, blev det ju lite problematiskt då plötsligt alla biljetter var slutsålda.

Vi berättade om vår situation för personalen på hotellet och de var otroligt hjälpsamma och ringde till flygplatsen för att höra hur läget var där. De fick veta att det strömmade in turister som sedan stod standby och väntade i långa köer för att försöka komma med. Vi bad dem ringa till flygplatsen i Phuket också och där var situationen likadan om inte värre!

H och jag åkte ner till stan för att söka upp olika researrangörer och se om det kanske gick att lämna Thailand med båt. Det fanns förvisso båtresor till Malaysia, men de var hiskeligt dyra och båtarna såg inget vidare ut. Då kom H med förslaget att vi kanske skulle hyra en bil och köra till Malaysia, men då vi kikade in på UD:s hemsida avrådde de med bestämdhet turister att bila över gränsen till Malaysia, då det var oroligheter i södra Thailand.

Efter att grubblat mer eller mindre hela dagen och slagit våra kloka huvuden ihop, bestämde vi oss till slut för att ta taxi till Phuket och ställa oss standby även vi, för att göra ett sista försök att ta oss till Kuala Lumpur. Situationen var sån att vi hade flygbiljetter från KL till Kina ett visst datum, samt biljetter från Kina och hem, så skulle vi missa de flygen låg vi risigt till. Om inte annat skulle det bli fruktansvärt dyrt att köpa nya biljetter! Vi ringde till ett taxiföretag vi fått visitkort av några dagar tidigare och de skulle hämta oss tidigt nästa morgon.

Jag minns inte så mycket från sista dagen i Thailand, bara att nästa morgon stod vi med resväskorna klara i den varma morgonen. Taxichauffören höll på att somna flera gånger om på den ca timmeslånga körningen till Phuket, så H fick skrämma honom och kittla honom litegrann emellanåt :-).

Väl på flygplatsen i Phuket var det djungelns lag som rådde och vi insåg snabbt att vi nu inte kunde vara snälla och artiga svenskar som snällt väntade på sin tur, utan här gällde det att armbåga sig fram och tränga sig före efter bästa förmåga. Medan en av oss stod i kö till incheckningen och väntade med resväskorna, gick den andre runt till alla flygbolag och hörde om de hade fått några återbud. Jag tror att flygplatspersonalen höll på att bryta ihop och det gjorde nog de flesta som köade också, därför blev det en hel del tjafs vid incheckningen. På något konstigt sätt kändes det ändå som att allt skulle ordna sig och trots att det ena namnet efter det andra (utom vi) ropades upp och fick ta en restplats kände jag mig lugn. När det bara var H och jag kvar och vi frågat ett antal gånger om vi också skulle komma med men fått nekande svar, ropade de TILL SIST upp våra namn! Wow... den känslan går inte att beskriva... :-).

Vi skyndade genom passkontrollen till gaten och där var det lååång kö. Jag var så kissnödig så jag höll på att spricka, men jag vågade inte gå på toaletten nu när vi äntligen fått tag på biljetter och var på väg :-). Flyget var över en timme försenat och när vi efter alla om och men fick kliva ombord och kunde sätta oss ner i planet som skulle ta oss till Kuala Lumpur, grät jag en liten skvätt av lättnad...

To be continued...

Kramar
Beatrice

Koh Poda

Nästa morgon sken solen utan att tveka och efter frukost fick vi återigen skjuts ner till stan. Väl nere på stranden trängdes vi med de andra svenskarna för att köpa biljett ut till någon av öarna och det gällde att vara på hugget. Det kändes lite konstigt måste jag säga, på Bali var allting så lugnt och harmoniskt och vi mötte inga svenskar alls, men här trängdes vi bland tusentals svenskar och varenda försäljare kunde tala.... svenska.... hmmm....

Valet föll på Koh Poda och vi delade båt med tre unga svenska par. När vi kom fram till ön bestämde vi med dem på ett ungefär när vi skulle åka tillbaka och att vi skulle höras under dagen. H och jag gick SÅ LÅNGT BORT vi kunde från alla turister och för ett litet tag var vi relativt ensamma. Men... snart kom det fler båtar och fler turister som slog sig ner nära och jättenära oss. Suck!

Vi bestämde oss för att gå en liten promenad och vi valde då att gå längs den strandremsa som var mest svårframkomlig. Vi hade tur, för de andra som provade att ta sig fram där vände ganska snabbt då man var tvungen att klättra över stora rötter och gå i vattnet. Hihi... det innebar att vi kunde strosa längs den vackra stranden alldeles ensamma! Nu undrar ni säkert om vi inte alls tycker om andra människor, men så är det inte ;-). Jag tycker bara inte om att trängas med totala främlingar när jag ligger och solar.



Vi hade riktigt tur med vädret den här dagen och det var varmt och skönt. Jag blev lite hungrig (eller verkligen JÄTTEHUNGRIG) efter en hel dag med bara vatten så med stor tveksamhet köpte jag en banan. Jag vågade nästan inte äta den, men det gick faktiskt bra. Inte ett endaste litet bubbel hördes från magen!

Framåt eftermiddagen kändes det som att vi fått tillräckligt med sol och vi letade upp de andra, vilket inte var helt lätt! De hade nog gärna stannat längre, men jag tyckte att de borde åka tillbaka, jag (det sa jag inte till dem) för några av dem hade börjat bränna sig rejält och man ska ju vara försiktig i solen... ;-).

Senare på kvällen efter ännu en underbar middag (som märkligt nog inte kom ut igen lika snabbt) fick vi för oss att kolla mailen. Innan vi ens hann så långs sms:ade min lillebror och frågade vart i Thailand vi var. Han skrev att det var strejk på flygplatsen i Bangkok och att turister suttit där i flera dagar utan att kunna lämna landet. Ojdå... vi som levt som i Edens lustgård i några dagar hade totalt missat det! Visst hade vi sett på nyheterna att det var oroligheter i Bangkok men uppfattade inte att läget var så allvarligt, utan tänkte att vi skulle flyga från Krabi och att det inte gällde oss. Vi skyndade oss att klicka oss in på AirAsias hemsida för att att köpa flygbiljetter från Krabi till Kuala Lumpur... "slutsålt", "slutsålt", "slutsålt"... det fanns inte en biljett att uppbringa! Vi provade då att hitta en biljett från Phuket i stället, men det var samma där. Det vände sig lite i magen, men av oro den här gången.

Hur skulle vi ta oss från Thailand...?

To be continued...

Kramar
Beatrice

Hong Island

Den tredje dagen i Thailand bestämde vi oss för att åka ut till en ny ö och valet föll på Hong Island. För bara ca tio år sedan var ön i stort sett orörd och man kunde tillbringa en dag där nästan helt ensam, men vi gjorde oss inga större förhoppningar om att det skulle vara så nu. Men hoppas kan man allid! Vi åkte helt ensamma (otroligt, men härligt!) i en longtail-båt rakt ut på havet. Ön ligger ca 45 minuter bort från Krabi och det var underbart att vara ute på öppet hav, känna havsvindarna i håret och stänk från vattnet på armarna. Solen kikade fram igen och jag NJÖT verkligen av livet.

Efter bara ca en kvart till havs lade båtmotorn av och vi guppade på vågorna utan att ta oss åt något väderstreck. Killen som körde båten kunde ingen engelska, så vi fick inte klart för oss vad som var problemet, bara att han behövde något slags verktyg som han inte hade. Som tur var behövde vi inte vänta särskilt länge förrän en annan båt dök upp och de lånade glatt ut det verktyg vi behövde för att få igång motorn igen.

Strax före ön, svängde vi av och åkte in i en slags lagun. Vi flöt sakta fram på det grönfärgade vattnet och jag fick nästan lust att stanna där för det var såå vackert :-). Vi tog flera kort men inget av dem blev speciellt bra... tyvärr!

När vi skymtade Hong Island såg vi en ofattbart vit strand, en natur som tagen ur en film och.... mängder av turister!!! Blää... :-). Vi lyckade i alla fall hitta en liten strandplätt där vi kunde ligga något sånär i fred. Jag tog fram boken och fortsatte att läsa, medan H dök i vattnet. Det är mycket långgrunt kring Hong Island så många barn plaskade och simmade runt och det var även några par som snorklade.

Då kom regnet... det började med ett lätt duggregn, men jag var ändå tvungen att lägga undan boken så den inte blev förstörd. Efter bara en liten stund kom SKYFALLET. Det var som att himlen öppnade sig och grät över alla turister som kommit och skräpat ner och förstört den vackra naturen. Alla slet ihop sina saker och sprang till det hus som inhyste toaletterna för att söka skydd. Där stod vi länge, länge och trängdes med varandra...

... när det lugnat sig lite bestämde vi (och de flesta andra) oss för att åka tillbaka. Sanden var genomvåt, handdukarna gick att vrida ur och det kändes liksom inte lika mysigt att sitta på dem längre. Vi hade tur, det regnade ingenting på tillbakavägen och trots att det var lite mulet kunde jag njuta lika mycket av den båtfärden.

På kvällen fick vi skjuts ner till "stan" (det ingick gratis skjuts till stan från resortet) och hittade en mysig restaurang där vi slog oss ner. Jag fullkomligen älskar thai-mat och trots att magsjukan vi fick på Bali inte hade gått över, hade jag bestämt mig för att ändå äta god thai-mat VARJE DAG och verkligen NJUTA av den. Sedan fick det gå som det ville, vilket det också gjorde ;-).

Jag beställde in en härlig röd curry med kyckling och njöööt av varje tugga, men vi hade väl knappt hunnit betala förrän jag fick lämna allt och springa till toaletten!!! Hmm... men efter några Imodium kändes det lite bättre ;-). Magen höll sig i schack så länge jag inte åt något, därför hade jag bara med mig vatten ut på öarna, men när det blev kväll var jag av förståeliga skäl verkligen jättehungrig och sedan var allt i full gång igen.

Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök att hitta en något så när orörd ö dagen efter och hoppades också på bättre väder....

To be continued...

Ha en fortsatt fin söndag! :-)

Kramar

Beatrice

Indiansommar och nyponrosor i full blom

Jag som önskade häromdagen att vi skulle få en riktig indiansommar... den är här! De senaste dagarna har vi nästan haft högsommarvärme, idag är det 23 grader varmt (!). Det är så man knappt tror sina ögon när man tittar på termometern. Igår kväll tog jag och Mollie en promenad rätt sent och då var det riktigt ljummet i luften, ni vet, sådär ljummet som det var under augustikvällarna förr i tiden. Härligt! :-)

Eftersom vi inte har något annat för oss har Mollie och jag varit ute i solen så mycket som vi bara kunnat de senaste dagarna. Nere vid havet växer det stora härliga nyponbuskar och man känner doften från rosorna på långt håll. Jag ville så gärna fota buskarna + havet + Mollie, men det ville inte Mollie... ;-). Nåja, promenaden var det inget fel på, jag höll på att svettas ihjäl fast jag bara hade kortärmat på mig!

Sommaren som försvann kom visst tillbaka... :-).

Igår när jag promenerade funderade jag på om jag kanske ska skriva färdigt min reseberättelse. Jag har så många "lösa trådar" från i våras och det känns nu som att det är dags att avsluta saker och ting. Orkar ni med en sväng till? I så fall hamnar vi i Thailand i nästa inlägg! Det skulle vara roligt om ni vill följa med... igen :-).

Kramar
Beatrice

På rundvandring i gamla Öbacka

Jag har alltid tyckt att det är något speciellt med grindar och staket och jag älskar att se hur kreativa människor har varit när de har tillverkat dem. Igår tog jag och Mollie en promenad genom den gamla stadsdelen som är från 1700-talet och där finns det vackra grindar och staket överallt! Jag tror nästan att jag ska ta fler bilder och göra ett grind-inlägg framöver... :-).

H deltar i den årliga älgjakten den här veckan så Mollie och jag är ensamma hemma. Vi har det mysigt, men det blir inte mycket gjort då hon vill busa och brottas eller ut och röra på sig mest hela tiden. Just nu är det oväntat lugnt och tyst, därför hann jag skriva några rader :-). Mollie har hastigt och lustigt förvandlats till en liten katt som hoppat upp i vardagsrumsfönstret och där har hon suttit helt tyst och stilla i snart 45 minuter... det verkar finnas mycket roligt att titta på utanför fönstret! :-)

Hoppas ni alla får en bra vecka!

Kramar
Beatrice

En blommande skönhet i regnet

Hej allesammans!

Hoppas ni har det bra i hösten och regnrusket! Här har det öst ner till och från i flera dagar nu. Tråkigt! :-( Jag gav mig ut på en långpromenad mitt på dagen, men trots en blå himmel fick jag bara en känsla av att jag borde gå hem igen, och det gjorde jag som tur var. Bara en liten stund senare var ovädret över oss igen och eftersom jag inte hade några lämpliga oväderskläder på mig hade jag blivit hemskarns genomblöt om jag varit ute när det bröt lös.

Titeln skulle ju kunna få någon att tro att det är mig själv jag skriver om och jag önskar att jag kände mig så, MEN det är någon helt annan jag åsyftar ;-). Jag hann köpa en fin hortensia innan jag påbörjade promenaden, så när ovädret bröt lös kunde jag "trösta" mig med den. Hortensior brukar inte överleva så värst länge hos mig, men trots det brukar jag ändå inhandla en ny någon gång per år. Den blå är min absoluta favorit, men den här vita och lila var rätt söt också.



Jag klagar på regnet, men egentligen är det inte det minsta synd om mig. Jag är helt solokvist hemma, lugnet har lagt sig och jag sitter här bredvid min nya hortensia och njuter av nybryggt kaffe och nybakt morotskaka... mmm... :-).

Ha en fin helg och ta hand om er!

Kramar
Beatrice

Tiden går fort...

... liksom många av er andra har jag upptäckt att det plötsligt blivit höst. Den här sommaren försvann i en hast, så nu hoppas jag på en riktig indiansommar i stället :-).

Jag har börjat höststäda och röja lite här hemma och "upptäckte" då och blev medveten om att min snäcksamling inte fick komma fram i sommar. Jag brukar alltid ha dem framme under vår och sommar på ljusbrickor och annat. Vad snopen jag kände mig, jag har haft så fullt upp de senaste månaderna så jag har inte ens tänkt på det förrän nu! Plötsligt saknade jag alla mina snäckor och nu är jag lite lur på om de kanske ska få komma fram ändå, fast det på ett sätt känns som att vi går in i fel säsong.

Japp, så får det bli. Det blir ett sätt att hålla kvar sommaren ett tag till :-).

Kramar
Beatrice