måndag 31 augusti 2009

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden...


Foto: http://www.gellivarelapland.se/

En solig morgon bestämde vi oss för att börja paddla tillbaka till Ritsem. Det var dags att bege sig hemåt igen, dessutom var helikoptertrafiken rätt häftig emellanåt. Men det hade tydligen varit värre veckan före. "Rena, rama Saigon", som mannen från Luleå uttryckte det. Vi tänkte inte paddla hela vägen på en gång, utan paddla upp i en å (som var paddlingsbar) och slå läger där i några dagar. Vädret var fantastiskt och över alla förväntningar och vattnet var absolut klart och stilla. Nästan overkligt stilla....

Eftersom det är stora klippblock och stenar och MYCKET långgrunt i Sourvamagasinet, genade vi och plötsligt var vi nästan mitt ute på "sjön". Det kändes lite otäckt på något sätt...

Vi paddlade till sist in till land för att vila lite och insåg då att vi nog paddlat förbi ån (genvägar är senvägar ;-). Vi paddlade tillbaka en bit, men som sagt, vi hade paddlat alldeles för långt. Plötsligt började det blåsa upp och det förut så stilla vattnet började röra sig oroväckande. Efter ett kort rådslag bestämde vi oss för att paddla över magasinet innan det blåste upp ännu mer. Mannen från Luleå hade pratat om manshöga vågor... hmm... Sagt och gjort, vi paddlade och paddlade och det blåste upp mer och mer. Det var ingen rolig överfärd kan jag säga! När vi äntligen kom över till andra sidan var det riktigt vågigt och det blev bara VÄRRE.

Vi fick panikstanna på första bästa klipphäll som kunde liknas vid en strand och där drog vi upp kanoten och slog upp tältet så fort vi kunde medan regnet rasade mot backen. Vi var trötta, blöta och hungriga och orkade inte mycket mer än att laga mat och sedan trycka i oss den. Sedan somnade vi... vi sov som små barn hela natten medan regnet piskade tältduken och nästa morgon paddlade vi den den sista sträckan innan det hann blåsa upp på nytt.

Mollie sov som en stock i kanoten i sin röda tjocka flytväst, till och med när det var som mest stormigt och vågigt! Det kändes lite tryggt på något sätt att höra hennes snarkningar :-). Som tur var, var den sista sträckan lugn och rätt behaglig och det var skönt att få avsluta resan så.

Jag vill tacka så mycket för alla fina kommentarer jag fått av er sedan jag kom tillbaka från min bloggpaus! De har förgyllt mina dagar och gjort mig riktigt, riktigt glad. Tack igen för att ni är så gulliga :-).

Kramar

Beatrice som funderar på nedanstående:

Stora Sjöfallet var en gång Europas största vattenfall, men efter regleringen är det idag snarare en liten fjuttig rännil (!). Man planerar nu tydligen att göra ett nytt magasin av några av de sjöar vi rörde oss kring (bl.a. Sorkojaur och Upmas). Där Suorvamagasinet nu är, var det tidigare nationalpark (!), men trots det, valde man att göra ett sånt här stort ingrepp i naturen.

Jag funderade mycket under vår fjällvecka på om vi verkligen behöver mer el? Själv är jag mycket dålig på att släcka lampor och liknande och jag erkänner att jag många gånger slösar med jordens resurser, men jag fick mig verkligen en tankeställare under veckan.

Tänk om alla släckte en lampa var och sänkte värmen med 1 futtig grad under vintern, då skulle vi inte behöva reglera fjällvattnet eller bygga ut fler älvar utan kunna bevara allt det vackra. Låt oss bevara Lappland som det är nu, det är våra barns och barnbarns Änglamark! Ge dem möjlighet att trampa upp nya stigar, i ett land där vattnet forsar okuvat, där luften är hög och klar, där vildmarken är just vild och fri och obegränsad och där solen aldrig går ned i sommarnatten...

onsdag 26 augusti 2009

En kväll vid Upmas



En av kvällarna vandrade vi längs ån som rinner ner från Upmas. Vi gick en bit upp i skogen i stället för längs vattnet, för det var både forsar och branta stup hela vägen som var lite onödigt lockande för Mollie. När vi hade kommit en bit längs ån uppenbarade sig en underbart vacker vy: Ett stilla vattendrag där fisken vakade, en rosig kvällshimmel som avspeglade sig i det klara vattnet, en svag dimma som sakta sänkte sig över ån och längre bort en älgko med kalv som gick ner till vattnet för att dricka. Kan det bli mer romantiskt? :-)

Varför jag inte lyckades fånga denna vackra vy förrän en lång stund senare (när det hunnit mörkna) var på grund av följande. H och jag stannade en stund i det vackra och fiskade och vi fick båda napp. När jag fick en öring på kroken skrek och tjöt jag av förtjusning så Mollie kom springande och undrade vad som var i görningen. Öringen sprattlade så det var omöjligt att få den av kroken och plötsligt gjorde den ett megasprattel så den flög av kroken och ner i vattnet igen. I samma sekund som den föll i skrek jag till av besvikelse. Då, som en liten blixt, kastade sig Mollie ner i vattnet efter öringen, helt orädd, för att rädda mattes matfisk. Oops! Hon kom upp lika snabbt igen och såg både chockad och generad ut. Sedan började hon att busa med oss för att liksom skämta bort det hela :-). Hon frös och skakade så mycket så till sist tog jag av mig tjocktröjan och lindade in henne i den för att hon skulle få lite värme.

Eftersom Mollie frös så hemskt blev det en ganska kort fiskekväll, men som sagt, det var en av de finaste kvällarna under vår fjällvecka. När vi kom tillbaka till tältplatsen satt vi länge, länge framför lägerelden och bara njöt av kvällningen och livet.

Kramar
Beatrice

måndag 24 augusti 2009

Semester vid Stora Sjöfallet



Förrförra veckan bar det av norrut igen (för vilken gång i ordningen den här sommaren vet jag inte riktigt). Vi hade bestämt oss för att tillbringa en vecka med paddling, fiske och vandring kring Sorkojaure, då H hade fått ett hett fisketips, eller närmare bestämt, ett attans glödhett tips om var man kunde få riktigt stor röding ;-).

Vi körde först i ungefär tio timmar tills vi kom till Ritsem vid Suorvamagasinet - en stor konstgjord sjö som egentligen är ett jättemagasin som kom till under vattenkraftsepoken. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta, det är rent ut sagt en gigantisk vattenfylld grusgrop mitt i vår vackra fjällvärld! Hmm. Nåväl, efter att ha kommit fram till Ritsem, packade vi kanoten proppfull och paddlade sedan ut i natten.

Efter ca två timmars paddling till ljudet av Mollies snarkningar i den annars tysta augustinatten, slog vi läger och sov några timmar innan vi fortsatte nästa morgon. Solen sken och det var underbart väder för att paddla, men, otränad som man är så började det värka rejält i min vänstra arm efter ytterligare några timmars paddling. Jag frågade H hur långt vi egentligen skulle paddla och han sa då att första etappen BARA var 1,2 mil. Det visade sig senare att det nästan var 2 mil, men han ville väl inte skrämma upp mig alltför mycket... ;-).



De sista kilometrarna hade jag sån fruktansvärd värk i armen och även i händerna, så stackars H fick paddla den sista biten själv. När vi efter en del om och men kom längst upp i magasinet stapplade vi ur kanoten, lite lagom stela efter en lång dag i en hård kanot. Jag orkade inte ens bära min ryggsäck uppför slänten, utan H fick bära upp allt till den plats där vi bestämt oss för att slå läger. Det var skönt att få packa upp, äta en bit mat och lägga omkull sig en stund.

På kvällen tog vi en liten promenad upp längs "ån" där vi skulle fortsätta nästa dag för att komma upp till Sorkojaure. Det visade sig att ån började med ett stort vattenfall och vi gick i skogen längs det och undrade hur i herrans namn vi skulle ta oss förbi det. Eftersom det är stora klippblock överallt fanns det inte ens något bra ställe där vi kunde dra upp kanoten! H var fast besluten att i alla fall försöka, men senare på kvällen mötte vi en man från Luleå som berättade att det skulle bli totalt omöjligt att ta oss upp med en kanot. Efter vattenfallet var det tydligen bara fler vattenfall och forsar och i stort sett inga paddlingsbara sträckor alls.



H fick till sist ge upp drömmen om stor-rödingen (för den här gången i alla fall :-) och vi bestämde oss för att ändå stanna kvar där vi var och göra små dagsutflykter istället. Ur avkopplingssynpunkt var det hur mysigt som helst att somna och vakna till dånet av vattenfallet. För Mollie var det den ultimata semesterplatsen, för hon hade både egen strand och en jättestort område att springa helt fritt på och jaga strandpipare :-). Hon var så glad och nöjd hela veckan och älskade verkligen att sova i tält (och i H:s sovsäck :-).



En av dagarna vandrade vi en bra bit in i skogen för att ta oss till en sjö för att förhoppningsvis få några matfiskar. Det verkade inte finnas en enda liten sketen fisk i det sterila magasinet så vi var tvungna att försöka hitta fisk i någon sjö eller å istället.

Vi hade inte gått alltför långt förrän Mollie började skälla som besatt på något. Där, mitt i den djupaste skogen, satt en söt liten utterunge och tittade bekymrat på oss. Det var så konstigt att den fanns så långt från vatten! En stund senare skrämde Mollie upp en ripa och vips så hade hon en ripunge i munnen också. Hon såg så väldigt nöjd och belåten ut, men H läxade upp henne rejält. Bara för att man är jakthund kan man ju inte jaga varenda djur man ser... :-).

Efter många timmars vandring kom vi fram till sjön, men samtidigt som vi kom fram, kom regnet. Men... den mörka lilla sjön visade sig innehålla precis hur många små mörka öringar som helst. Jag skojar inte, men H fick hugg på i stort sett varenda kast! Det har jag aldrig varit med om i hela mitt liv, och knappt han heller. Det gjorde det hela rätt roligt och vi fick oss alltså några matfiskar.

Till middag blev det sashimi på öring (H hade packat med både Kikkoman-soja och wasabi) och på resten av fisken gjorde vi gryta av grädde, viltfond, kryddor och rårörda lingon och så kokt potatis till. Mmmmmm! :-)

Fler bilder kommer i nästa inlägg! :-)

Kramar
Beatrice

torsdag 20 augusti 2009

Dagarna med Mollie



Hej allihopa!

Hoppas ni har haft en skön sommar och hunnit vila upp er ordentligt! Tack och många kramar till er som varit så gulliga och fortsatt att skriva fina kommentarer här, trots att jag varit frånvarande under så lång tid. Själv har jag jobbat mycket i sommar, då H:s företag behövt både hjälp och extra arbetskraft.

Jag berättade ju i våras om vår valp som vi gick här och väntade och väntade på. Till slut kom hon till oss - i slutet av maj hämtade vi ÄNTLIGEN vår underbara lilla beagletjej Mollie. Jag höll nästan på att längta ihjäl mig och det var verkligen som att gå i väntans tider! De första dagarna här hemma var hon både busig och vild, men nu har hon lugnat ner sig betydligt. Fast.... gråhundarna tycker nog fortfarande att hon är i vildaste laget... ;-).



Bilderna är några av de allra första vi tog av henne och där är hon är bara ca 8 veckor. Det är otroligt vad valpar växer fort, hon är redan mer än dubbelt så stor! Jag sitter här och ler när jag tittar på bilderna, jag kan knappt minnas att hon var så liten och hade en sån där söt liten trubbnäsa :-).



Mollie strosar runt här på gården och upptäcker världen lite i taget, men en del dagar (som t.ex. i dag) bara sover hon och sover hon. De flesta av hennes små vassa piraya-tänderna har ramlat ut, tack och lov... :-). I början av sommaren hade jag så många småsår på händer och armar så jag funderade allvarligt på att gå i långärmat hela sommaren. Kanske tur att jag jobbat så mycket så ingen behövde undra vilket törnesnår jag gått igenom... ;-).

Lite brun har jag ändå blivit, tack vare att vi var i fjällen förra veckan. Mer om det i nästa inlägg! :-)

Många kramar
Beatrice

PS. Det känns roligt att vara tillbaka, de senaste veckorna har jag riktigt längtat efter era fina bloggar och efter att själv skriva en rad :-).