fredag 20 mars 2009

Phra Nang och award



Båten gjorde en stor lov, bort från ön med den vackra stranden! "Där spelade man in The Beach", sa någon längre bak i båten. Just därför ville jag ju så gärna åka dit! Nåja, jag tänkte som så att vi alltid kunde åka dit någon annan dag i stället. Nu verkade båten ha ställt in kursen och vi skymtade ännu en ö med lång vacker strand. När vi närmade oss stranden insåg jag till fullo att det var MÅÅÅNGA fler än vi som hade rest till Thailand... :-).

Ett tiotal longtail-båtar guppade i strandbrynet och stranden var full av människor som solade eller bara njöt av livet. Hmm. Jag som i min enfald trott att vi kanske skulle få några kvadratmeter för oss själva! Vi slog oss ner, bredde ut våra badlakan och tog fram de böcker vi hade med oss för dagen. Jag hade med mig en hel del litteratur på resan, men just den här dagen hade jag börjat på en roman jag fick av yngste sonen på min födelsedag. Egentligen är det inte riktigt min typ av bok (Deception Point av Dan Brown), men eftersom jag fått den av honom ville jag såklart läsa den. Dessutom visste jag att han senare skulle förhöra mig noggrant om handling och karaktärer för att kontrollera att jag verkligen läst den ;-). Trots stekande sol och len sand, förflyttades jag snart i tanken till Norra Ishavet, bland utomjordiska fossilfynd i isen och livsfarliga glaciärer där det utspelades en kamp på liv och död...

... jag var helt och totalt försjunken i denna "pojkboksaction", när någon plötsligt knackade mig på axeln. "Massage?" frågade en ung kvinna. "Nej, tack", svarade jag och trodde att det hela var överstökat. Åter var jag vid Norra Ishavet där Delta 1 och Delta 2 jagade fram över isen, när samma kvinna knackade mig på axeln igen: "Massage?" Men... jag hade ju redan sagt nej! Jag svarade återigen "nej, tack", men hon bara fortsatte. Ungefär var femte minut kom hon och knackade på mig och till sist fick jag nog. Jag frågade henne hur många gånger jag egentligen skulle behöva säga NEJ? Jag ville INTE ha massage...

... när sedan stranden blev invaderad av ytterligare flera båtlaster människor, började det kännas lite jobbigt. Hela tiden kom det nya båtar och vi var snart totalt omringade av andra svenskar. Till vänster om mig slog sig en familj ner, som bestod av en mormor, morfar, mamma, pappa, samt barn och barnbarn i alla åldrar. De lade sig så tätt intill oss så deras handdukar nästan överlappade våra... då bestämde H och jag oss för att ta en promenad...

Vi följde stranden som fortsatte runt en krök, och vad skådade vi där! Ännu fler människor, hur nu det kunde vara möjligt. Vi fortsatte i alla fall att gå och det kändes underbart att gå barfota i strandbrynet. Om man blundade och höll för öronen kunde man låtsas att man var ensam på en paradisö ;-). Jag kom på en helknasig idé att jag skulle fota H:s fotspår i sanden, men det fungerade inte så värstans bra :-). Tanken var god, men resultatet sämre (ni kan se mitt försök i högerspalten). Vi kom till sist fram till en grotta där man hade offrat för en önskan om större fruktsamhet, och där fanns hundratals fallos-symboler i alla storlekar, samt orkidéer och resterna av stearinljus. Lite märkligt var det allt ;-).

Det fanns en liten restaurang vid stranden och vi slog oss ner på verandan och fikade lite. Hur man kan bli kaffesugen i trettio graders värme övergår mitt förstånd, man det blir jag alltid :-). Nu var den stora frågan... hur skulle vi finna en ö där vi inte behövde trängas bland tusen andra människor...?

To be continued...



Det här söta priset fick jag häromdagen av Katinka med bloggen Presentabel och den gjorde mig jätteglad! Det var en sån där dag när man kommer hem från jobbet och undrar varför man jobbar när ändå ingenting känns roligt med jobbet, varför solen aldrig tittar fram o.s.v. Priset fick mig att komma på andra tankar :-). Den här gången skickar jag priset vidare till

Lallis, Marie, Jenny, Stina och Jenny.

I nästa inlägg fortsätter prisutdelningen, Oscars-galan kommer att blekna vid jämförelse... :-).

Många kramar
Beatrice

onsdag 11 mars 2009

The Beach


Tidigt på morgonen lämnade vi Bali och jag hann slänga ett sista (längtande) öga på alla underbara stenstatyer som fanns på flygplatsen. Flygresan till Kuala Lumpur tog bara ca två timmar och vi behövde inte vänta länge där förrän Air Asia tog oss vidare till Krabi i Thailand. Jag tyckte att vi knappt hann lyfta förrän vi landade igen :-).
Det var med stor spänning och lite pirr i magen som jag klev in på flygplatsen i Krabi. Jag känner många som är vana Thailands-resenärer, men för mig var det första gången i det här välbesökta landet. Vi fick ansöka om visum direkt vid ankomsten och mannen i passkontrollen tittade strängt på mig ungefär som att jag var en alldeles särskilt syndig människa. Jag fick tydligen representera hela den svenska synden. Men både jag och H släpptes in till slut och om det var bra eller dåligt kan jag inte riktigt svara på ;-). Vi hade preliminärbokat en bungalow på Sunda resort en bit utanför centrum och vår vana trogen började vi ändå först att titta runt på lite andra alternativ, men insåg rätt snart att vi började bli trötta på att flytta hit och dit. Därför lät vi en buss köra oss till och sedan släppa av oss vid resortet.

Bungalowen var riktigt fin och jag tyckte om den från första stund. Den var alldeles nybyggd och där var otroligt rent och fräscht (speciellt i jämförelse med hotellen på Bali där man kunde hitta lite damm i hörnen ;-). Bungalowen hade också en stor täckt altan, vilket var tur, för vädret var inte riktigt med oss utan det spöregnade hela den första dagen. Trots skyfallet kunde vi ändå sitta på altanen och fika, småprata och titta på omgivningarna. Resortet var inte riktigt färdigbyggt, det spikades och målades där från morgon till kväll, men när det är klart tror jag att det kommer att bli hur mysigt som helst! Det jag tyckte allra bäst om med bungalowen var faktiskt badrummet. Hälften av taket i badrummet "saknades" och när man satt på toa var det under bar himmel! Det fanns inget tak över duschen heller så om det regnade, kunde man stå där och duscha i regnet likaväl som att sätta på kranen. Att det kunde komma in otrevliga djur slog mig som tur var aldrig och efter några dagar var jag inte ens rädd för de små ödlor som kilade efter badrumsväggarna.

Vi bestämde oss för att titta på TV en stund medan vi väntade ut regnet, men när vi låg där så somnade vi. Det var kanske inte så konstigt med tanke på att vi hade varit uppe tidigt och dessutom hunnit befinna oss i TRE länder på en dag (!). H den stackaren, vaknade sent på kvällen och kände sig hungrig, men jag min sömntuta vaknade inte alls trots att H hade försökt väcka mig tre gånger. Efter tredje försöket gav han upp!
Nästa morgon, efter att ha sovit i ca 15 timmar och sedan försiktigt petat i mig lite ris och druckit en kopp te var det dags... vi skulle ta en longtail-båt ut till någon av de vackra öarna. Nere i hamnen kryllade det av människor, framför allt av turister som trängdes för att haffa en båt. De flesta var svenskar och bara efter någon minut var det någon som uppmärksammade att vi också pratade svenska. Det kändes lite konstigt faktiskt... på Bali mötte vi inga svenskar :-). Vi bestämde oss för att åka till Phra Nang och ganska snart var det vår tur att vada ut i det akvamarinfärgade vattnet och kravla upp i båten. Vi lämnade stranden och kom ut på havet och när båten fick fart och de ljumma vindarna dansade runt mitt ansikte, kändes det som att vara på väg till paradiset :-). Vi passerade kända Railey Beach och efter inte alltför lång stund siktade vi ön... mitt i det underbart blågröna vattnet låg en sagoö med vit sand som mötte havet... strändernas strand - "The Beach"...
To be continued...
Kramis
Beatrice

söndag 8 mars 2009

Kuta Beach och Bali Belly...



Dagen efter utflykten till Ubud bytte vi hotell igen. Ni undrar nog om vi var riktigt kloka, men varför vi bytte hotell hela tiden berodde på att vi inte bokat innan vi åkte, därför var det riktigt svårt att få tag på bra boende till bra pris. Men hotellen låg alldeles bredvid varandra så det var inte speciellt jobbigt att gå mellan dem.

Hotellet vi bytte till hette Kinds Villa Bintang och såg väldigt fint ut från utsidan, på insidan var det däremot inte riktigt lika fint, men helt OK. Frukostbordet var fattigt värre, men det värsta var att efter bara några timmar efter frukosten började det kurra oroväckande i våra magar. Plötsligt fick H rusa till toaletten och inte bara en gång, utan två, tre, fyra, fem...

Vi pratade lite med en av servitörerna och det kom då fram att på det här hotellet använde de KRANVATTEN till t.ex. is, juice, te och även i maten. Vi blev chockade när vi fick veta det, för på de andra hotellen använde de vatten på flaska till liknande saker och vi var hela tiden JÄTTEFÖRSIKTIGA för att slippa råka ut för den ökända sjukan "Bali Belly"...

Vi blev lite sura (i alla fall inombords) och efter att ha avlöst varandra på toaletten under ett antal timmar, föreslog H att vi skulle packa ihop och flytta till Kuta Beach istället. Sagt och gjort, när kvällen kom packade vi ihop våra pinaler och hoppade sedan in i en taxi.

Kuta Beach är den ort på Bali dit många yngre back-packers och surfare söker sig. Det innebär också att det är mycket mer hålligång där än på andra turistorter och hålligånget var anledningen till att vi till en början valde bort Kuta Beach. Nu tänkte vi som så att det kunde ju vara roligt med lite puls också, dessutom kunde det vara roligt att se alla surfare in action!



När taxin stannade utanför hotellet kändes det som att jag ville kräkas igen. Inte för att jag var magsjuk, utan för att hotellet såg så sunkigt ut! Sunkigheten var inte mindre inne på rummet, utan snarare värre. Bläää... vi försökte trösta varandra med att vi ändå inte skulle vara på rummet så mycket. Hmm... det var bara det att förutom att det var smutsigt och trasigt överallt, var det dessutom stora hål runt fönstren och dörrarna där diverse spindlar och myggor tog sig in utan problem. Blää igen...

Nåja, vi strosade ner till stranden och satte oss ner för att titta på surfarna. Konstigt nog lyste både de och solen med sin frånvaro (se bilden överst). Där satt vi i sanden och undrade vart de tagit vägen... var inte det här ett surfparadis? :-) Det fanns i alla fall en hel del butiker och stora köpcenter att titta i, många hade någonting med surfing att göra och alla stora surfmärken fanns representerade, de flesta med egna Bali-kollektioner. Yngste sonen skulle ha dreglat tills han blev uttorkad om han hade varit med oss... ;-).

Längs strandpromenaden satt varje kväll tre tiggare, det var två mycket gamla damer och en man i femtioårsåldern. H kan inte gå förbi en tiggare utan att börja leta mynt i fickorna och även på Bali skramlade han ihop några kronor som han gav damerna, dock inte mannen. Eftersom vi vid ett flertal tillfällen såg att mannen tog en "tiggeripaus" och gick bakom knuten för att röka, tyckte speciellt H att han inte verkade behöva några allmosor. Så varje gång vi passerade dem, gick H förbi mannen men stannade och gav kvinnorna några kronor var. När det här hade hänt ett flertal gånger, började de gamla damerna att skratta så fort de fick syn på oss (för de visste att de skulle få pengar men inte mannen) och det gjorde att vi också började tokskratta! Egentligen var det en helsjuk situation - två människor som behöver tigga för att överleva möter två människor från väst som har rest på semester till andra sidan jordklotet och alla fyra har roligt tillsammans på en smutsig strandpromenad. Det var verkligen härligt att skratta tillsammans med två främlingar, trots att det egentligen var en sorglig situation! :-)

Trots våra bubbliga magar, hade vi det ändå rätt (mycket) bra. Efter att ha besökt stranden, tog vi en kaffe på Starbucks på dagarna och åt middag på Hard Rock Café på kvällarna. Inte så balinesiskt, men ändå :-). Det blev en del shopping och så hittade vi världens mysigaste spa!!! Dit gick vi två kvällar på raken och fick vår sedvanliga fotmassage :-). Jag unnade mig en pedikyr också och hade sedan världens finaste ljusrosa tånaglar som höll sig rosa resten av semestern!

Då kom skyfallet... regnperioden hade anlänt och det gick nästan inte att vara utomhus. H tittade på mig och sa: "Du... vi drar till Thailand istället!" :-) Och sagt och gjort, med väldig hast bokade vi biljetter på nätet och begav oss till flygplatsen...

To be continued...

Många kramar
Beatrice

lördag 7 mars 2009

Reseberättelsen fortsätter - Äntligen Ubud



Äntligen var vi då framme i Ubud efter en lång och händelserik dag med många stopp. "Made-brorsorna" lämnade oss i början av en lång gata och sa att de skulle vänta på oss i slutet av samma gata (som var ca 1 km lång). De tyckte att vi skulle ta god tid på oss och strosa runt i alla butiker.

Vi började därför att kika in i de butiker som fanns och ganska snart sprang vi härs och tvärs över gatan, mycket beroende på att jag hela tiden fick syn på en bättre butik på ANDRA SIDAN :-). Vi blev ändå lite besvikna över utbudet, både innehållsmässigt och prismässigt, för allt var oerhört DYRT, trots att vi både hade läst och hört det motsatta.

Vi gick i stället in på ett spa som hade en fin uteservering runt en damm och beställde in något att äta. H beställde en Croque Monsieur med pommes frites och jag pannkakor med bananer och sirap, men maten var inget vidare. Min mat var i alla fall färdiglagad, men H:s var bara halvfärdig och alltså inte ens varm. Nåja, vi lät oss inte nedslås utav det utan satt och njöt av den vackra utsikten en bra stund :-).



Vi kom att tänka på att "Made-brorsorna" faktiskt satt och väntade på oss och bestämde oss därför för att skynda på lite, trots att de lovat oss att ta allt i vår egen takt. Men eftersom regnperioden närmade sig Bali med stormsteg, svepte plötsligt ett oväder in över Ubud och vi tvingades ta skydd på första bästa ställe. Det var en liten mysig restaurang och när vi satt där och väntade på att ovädret skulle dra förbi, tog vi oss varsin styrketår :-).

Efter en lååång stund (stackars Made-brorsor) slutade det äntligen att regna och vi kunde börja plaska oss vidare. Det fullkomligen rann vatten längs gatan och det klafsade så roligt från sandalerna och från våra genomblöta fötter i dem. Vi skyndade fram och tog på oss skygglappar så vi inte skulle lockas in i fler butiker än vi redan varit inne i.

Slutet av gatan närmade sig och när vi var framme i korsningen såg vi framför allt två saker: Made-brorsorna som väntade på en parkering och en STOOOR marknad som såg oerhört lockande ut. Då förbannade vi oss själva lite, vi hade läst om marknaden i Ubud men hittade ju den ingenstans utan drog därför slutsatsen att den inte längre fanns. Det gjorde den visst...

Den äldsta brodern mötte oss och tyckte att vi borde titta runt på marknaden en stund och vi var inte sena att tacka nej! :-)



På marknaden fanns det hur mycket vackert som helst och kanske var det tur att vi inte hittade den förrän det var försent :-). H suckade högt och jag med för den delen ;-). Vi strosade runt och det var det snabbaste "stros" jag någonsin gjort, men klockan var mycket och vi hade två timmars färd hem också. Dessutom hade vi lite dåligt samvete för "brorsorna" som redan väntat på oss en bra stund.

Det var då jag hittade maskerna... jag blev bara ögonblickligen förälskad i dem och kunde inte se mig fortsätta leva utan dem i min ägo :-). Det var en ung flicka som sålde dem och hennes gamla mormor eller farmor satt på en stol i gången bredvid. Jag är inte så van vid att pruta och tycker inte speciellt mycket om att göra det heller, men H har besökt Kina mååånga gånger under de senaste tio åren och är rätt van vid att göra det. Så, han prutade åt mig :-).

På Bali, liksom på många andra platser i världen, hör det till att pruta och det är också "meningen" att man ska göra det. H lyckades förhandla ner priset och gav absolut inte flickan något skambud, utan jag betalade ändå ganska mycket per mask. Trots det såg jag i hennes ögon att smärtgränsen var nådd för länge sen. När hon till slut utbrast "Please, mister...", var det inte inbillning eller det vanliga "skådespeleriet", utan det fanns en desperation i hennes röst....

... så när vi betalat och flickan omsorgsfullt packat in maskerna i tidningspapper och vi börjat gå mot bilen och brorsorna, kunde jag inte hålla mig utan sprang tillbaka till henne. Flickan såg lite fundersam ut när jag kom där med andan i halsen, men jag förklarade att jag kände att jag betalat för lite och sträckte fram en sedel. Då började hon nästan gråta och då blev jag så rörd så att jag nästan började gråta också. Det blev som sagt ett tårfyllt farväl, men hade jag inte gjort det hade jag haft dåligt samvete i resten av mitt liv!

Under bilresan hem, bestämde jag och H att vi skulle ge brorsorna mer betalt än det överenskomna priset. Nu låter det kanske som att vi hade hur mycket pengar som helst att röra oss med, men så var det inte alls. För oss handlade det om en rätt liten summa, men för dem var det MYCKET. De var FANTASTISKA guider hela dagen och följde oss hit och dit, plus visade oss platser som vi aldrig hade hittat till om inte de varit med. Det är inte så ofta man träffar på människor som är så service-minded men dessutom ger från hjärtat utan tanke på att få något tillbaka. Som turist vill man självklart "komma undan" så billigt som möjligt, men jag tror att vi måste hjälpas åt mer här i världen. Lev i nuet och ge av dig själv och dina gåvor! :-)



Så nu hänger de här på väggen, kung Rama och drottning Sita från den hinduiska mytologin. De ser så harmoniska och fridfulla ut, ungefär som om de sov. Deras ögon är öppna men ändå inte. Kanske har de sett allt, eller kommit till den punkt där allt är harmoni och man bara kan vila i den himmelska friden. En kung och hans drottning...

To be continued...

Hoppas ni alla får en fin helg!

Kramar
Beatrice

tisdag 3 mars 2009

Sportlov, snöoväder och sju sanningar om mig själv...



Hejsan allihopa! Jag vill börja med att tacka för alla fina och värmande kommentarer jag fick av er efter mitt förra inlägg. De värmde så otroligt mycket och gjorde att jag orkade härda ut på jobbet i väntan på sportlov. Tyvärr har ingenting som rör min arbetssituation förändrats sedan det förra inlägget, förutom att DÅ kände jag mig knäckt, NU känner jag mig mer förbannad och jag antar att det är en positiv utveckling. Tack igen för att ni är såna goa och supportande människor och för att ni finns... :-).

Bilderna är från januari, tiden då vi fortfarande hade LITE snö. Ja, ni läser rätt :-). Nu har vi rätt mycket mer snö, då det har snöat av och till i flera veckor. Jag skulle gissa på att snödjupet ute på gräsmattan är runt metern.... och snön fortsätter falla... hmm...

När man ser färgerna på bilderna tänker jag att det inte är så konstigt att vi nordbor tycker så mycket om den vita och grå färgskalan när det gäller inredning. Många av oss vill ha det ljust omkring oss, kanske med små inslag av ljusa och skira pasteller. Tittar man ut är det ju så vår värld ser ut så här års! :-)


För ett tag sedan blev jag utmanad av Marie som har bloggen Tekla Maräng. Utmaningen bestod i att berätta sju sanningar om mig själv. Så här är de:

Sanning nr1: Jag är våg och det man kan läsa om "den lata vågen" stämmer alldeles för bra in på mig. Precis som det står i olika astrologiböcker tycker jag om att ta det lugnt, eller "softa" som sönerna skulle uttrycka det ;-). Jag är alltid sist från frukostbordet för jag njuuuuter av morgonkaffet och resten av frukosten också för den delen. Det är ju trevligt att sitta och konversera en stund också, men det tycker inte resten av familjen. Hmm. Det är också trevligt att ligga och dra sig på morgnarna (och njuta av livet), eller slå sig ner i soffan med ett härligt inredningsmagasin med blanka sidor och bläddra i det medan man dricker kaffe ur en vacker mugg (och njuter ännu mer av livet). Sedan kan man pyssla på här hemma i sin egen takt och varva pysslandet med något än mer rogivande. Ja minsann, jag är nog en sann våg :-).

Sanning nr2: Jag har alltid varit en "prestationsprinsessa" ut i fingerspetsarna och har speciellt när jag var yngre drivit på mig själv alldeles för hårt. Det var ungefär som att jag glömde bort att man ska ha roligt på vägen också :-). När jag började jobba som lärare brann jag verkligen för jobbet och mitt huvud var sprängfyllt av idéer som knappt kunde vänta på att få komma ut och förverkligas. Men att brinna starkt för något kan också innebära att lågan en dag slocknar och för några år sedan blev jag ordentligt svedd i båda ändar. Jag har till sist lärt mig att det förvisso kanske finns obegränsat med energi, men man kan inte bara tömma sig på energi hela tiden, man måste också fylla på... men det tog som sagt några år att lära sig det... ;-).

Sanning nr3: Det har alltid funnits en våghals i mig. Det där blev ju lite vitsigt märker jag, då jag är våg och allt ;-). Många som känner mig kan inte alls tro det om mig, då jag är rätt lugn och mild för det allra mesta. För många år sedan jobbade jag på ett företag som var huvudleverantör till bygget av Höga Kusten-bron. När pylonerna var på plats och man spänt upp den wire som sedan skulle bli själva "hängbron", blev jag erbjuden att gå upp på "catwalken" till toppen av den sydligaste pylonen. Självklart tackade jag JA!!! Det var en skakig klättring uppåt och när man balanserar på enbart wire och hönsnät flera hundra meter upp i luften är man plötsligt inte lika kaxig längre... :-).

Jag har alltid velat (och drömt om) att upptäcka världen, korsa vida glaciärer och djupa regnskogar och i mitt förra liv var jag nog Christofer Columbus eller Vasco da Gama eller kanske Dr Livingstone...? :-)

Sanning nr4: Jag ÄLSKAR blommor i alla former och varianter och när jag pratar i telefon sitter jag ofta och kluddar just blommor på något slags papper som råkar finnas till hands. När jag och H var på Bali fick jag en ny favoritblomma, nämligen frangipani! Åh,vilken underbar och vacker blomma det är! Om jag var upptäcktsresande i mitt förra liv, vill jag bli florist i mitt nästa :-).

Sanning nr5: Jag blir lätt rörd, även till tårar ibland :-). Det behöver inte vara sorgliga saker som får mig att känna så, utan det kan vara mina egna tankar, skrivna ord, en vacker solnedgång, Småstjärnorna på TV, ja, egentligen vad som helst! Filmer kan förstås vara både rörande, berörande och snyftframkallande och några av mina favoritsnyftisar som jag sett minst tio gånger var är Shakespeare in Love, Gladiator och Den sista mohikanen.

Sanning nr6: När jag var tonåring drömde jag om att bli konsertpianist. Jag blev som sagt aldrig det och drömde därefter om att bli pianolärare. Kanske var det ödet, men direkt efter gymnasiet (som såklart var dåvarande musiklinjen :-) fick jag ett tvåårigt vikariat som just pianolärare på gymnasiet. Efter två år där var jag inte lika säker på att det var just pianolärare jag ville bli och lade därför planerna på hyllan. Till sist blev jag ju lärare ändå, fast inte i musik förstås :-). Men mitt gamla piano i valnöt har följt mig genom livet och är mig mycket kärt. Jag har haft det i nästan hela mitt liv och det är verkligen en del av mig. Har ni sett filmen Pianot (Jane Campion) och minns vad pianot betydde för huvudrollsinnehaverskan, så vet ni vad mitt piano betytt för mig. Det är någon/något jag delat glädje och sorg med, någon/något som känner mitt allra innersta...

Sanning nr 7: Jag har alltid älskat och fascinerats av havet, men tills för bara några månader sedan älskade jag att vara PÅ eller VID havet, definitivt inte i det. När jag och min syster var små så drunknade hon nästan vid ett tillfälle, och den händelsen har verkligen satt djupa spår i mig (oss). I hela mitt liv har jag därför varit livrädd för vatten och det har hämmat mig mycket. Så här i efterhand kan jag tycka att det är synd att jag aldrig "vågat" bada med barnen i havet eller att jag inte var mer "aktiv" i vattnet när vi var på badhuset o.s.v. Men stora mängder vatten har alltid framkallat oerhörda panikkänslor hos mig och jag har inte kunnat kontrollera det utan därför undvikit att bada så mycket som jag bara kunnat. Tills för några månader sedan... då lyckades jag trotsa rädslan och DÖK för första gången i mitt liv!!! Ja, det var nog första gången jag doppade huvudet under vattnet, förutom under duschen då :-).

Just för att jag älskar havet och allt det vackra i det, har jag också alltid fascinerats av snäckor och har vid det här laget en rätt imponerande samling :-). Jag kan inte resa någonstans utan att plocka med mig en snäcka eller två... och lite sand (dumma mig)... som tur är har jag slutat att köpa STORA snäckor, det får liksom inte plats några fler här hemma... :-).

Ja, det var några sanningar om mig själv... man är nog lite knasig när allt kommer omkring :-).

Jag skickar utmaningen vidare till

Piffa och Puffa
Vitt, zink och silver
Nostalgi och romantik
Mon Unique
Gårdsromantik Havsviken

Det kan vara så att ni redan fått en liknande utmaning och att jag missat det, men har ni tid och ork skulle det vara roligt att få veta lite mer om er! ;-)

Många kramar
Beatrice