tisdag 8 december 2009

Sju sanningar om mig själv och award



Hej alla!

Häromveckan fick jag en award av goa Karin som har den fina bloggen Livslust. Jag tror att många av er redan känner till den, men har ni inte hälsat på i Karins trädgård än borde ni göra det! Hennes blogg är verkligen som en trädgård och hon skriver så vackert om blommor och blader, men även om mysteriet livet och mycket annat.

Med awarden följde en utmaning att berätta sju saker om sig själv och jag har klurat lite på vilka "hemligheter" om mig som ska få komma fram i ljuset. Det är väl lika bra att köra igång:

Sanning nr 1: Jag tog DYKCERT på Bali när H och jag var på resande fot i oktober! ;-) Hihi... jag hade tänkt berätta lite mer om allt kring det, men det hinner jag. Så här i efterhand måste jag nog säga att jag hade igen alla jobbiga övningar som Nazi-Jay tvingade mig att göra i havet (se tidigare inlägg). Det var kanske tack vare hans ångvältspedagogik som det inte kändes helt omöjligt att lyckas med de prov jag sedan var tvungen att göra när jag tog certet. För en utpräglad landkrabba som jag som aldrig doppat huvudet under vatten i hela mitt liv, var det här en utmaning så stor som att bestiga Mount Everest!

Sanning nr 2: Jag ÄLSKAR marsipan. Tänk att få köpa en liten tjock marsipangris och trycka i sig den från tryne till knorr... mmm... :-). Eller att köpa en rulle mandelmassa och skära en skiva av den... mmmm..... skåpätning kallas det visst. Men gott är det! :-) Jag såg ett recept i Vakre Hjem på brownies med mandelmassa i och insåg genast att en sån härlig kaka måste jag bara baka till jul. Vi får se hur den här besattheten utvecklar sig... antingen kommer jag att förvandlas till en marsipangris eller så bloggar jag snart från ett behandlingshem för marsipanberoende ;-).

Sanning nr 3: Jag är pianist och hade för några år sedan förmånen att jobba tillsammans med ett relativt känt danskompani. Jag blev ombedd att träna in en mängd olika klassiska stycken som skulle kunna passa till olika övningar. Plié, ni vet :-). När jag sedan träffade dansarna första gången skulle de ha balettklass och jag kände mig lite nervös. Dansläraren som var på besök är en GIGANT inom dansvärlden och var mycket bestämd över hur han ville ha sina lektioner. Gulp! Det gjorde mig inte mindre nervös kan jag säga. Det började inte helt smärtfritt, och det var en del problem i starten innan vi förstod varandra ordentligt. Att spela till dans var en stor utmaning, för i och med att man måste spela taktfast till 100% är det tvärtemot allt man någonsin lärt sig. Jag måste säga att den här dansläraren fick mig på något sätt att utvecklas som människa och öppna upp mer för att kunna "ge" mer. Det gick bättre och bättre för varje vecka och det var en fantastisk känsla att vara i samspel med andra människor på det sättet! Jag älskade varje minut! :-)



Sanning nr 4: När jag gick på mellanstadiet var jag totalt fascinerad av nordamerikas indianer och deras liv och öden. Jag läste det mesta jag kom över och grät i hjärtat över alla slag som utkämpats, över alla liv som släckts och över allt blod som spillts över prärien. Min kompis I och jag "lekte indianer" mest varje dag efter skolan, vilket innebar att vi sprang barfota i skogen långt in på hösten, åt bär och växter i naturen under våra strövtåg och byggde fullstora hästar av snö och is under vintrarna (med viss hjälp av I:s pappa) som vi sedan lärde oss att hoppa upp på som indianerna gjorde på TV :-). När I fick en riktig häst blev våra lekar än "verkligare" för nu kunde vi ju galoppera fram barbacka över "prärien" också!

Nu i vuxen ålder berör mig ämnet än starkare och jag tycker att det är otroligt VIKTIGT i t.ex. engelskundervisningen att eleverna får lära sig mer om nordamerikas ursprungsbefolkning och deras situation såväl som om ursprungsbefolkningar i andra delar av världen. Det gör det lättare att förstå varför det ser ut som det gör på vår jord. Vi får ALDRIG glömma bort hur vi européer under de senaste femhundra åren har skövlat andra länder, våldfört oss på människor och fruktbar jord och utarmat de naturresurser som finns för att sedan bara lämna kaos efter oss när vi ätit oss mätta. Det har begåtts såna fruktansvärda orättvisor mot människor runt om i världen, men efter att ha jobbat i skolan ett antal år så tror jag på människan igen... för de allra flesta ungdomar har STORA hjärtan och ett STORT engagemang och de kommer att förändra världen till det bättre när de är gamla nog :-).

Sanning nr 5: För många år sedan reste jag runt i Österrike och Tyskland under några veckor och eftersom Beethoven alltid varit min stora idol besökte jag bland annat flera hus han bott i under sin livstid. Jag tyckte det var hur intressant som helst, men släkt och vänner var inte lika imponerade när jag kom hem och visade foton av olika hus! I ett av Beethovens gamla hus i Wien, finns nu ett museum som inhyser flera av hans instrument. Mitt på ett stort salsgolv av trä stod en underbar spinett, men såklart hade man spärrat av så man inte kunde komma närmare spinetten än fem meter. Se men inte röra. Hmm. Vad gör man om man är pianist och har Beethovens spinett framför sig...? ;-) Såklart klev jag över avspärrningen och lät ringfingret sakta smeka tangenterna innan jag försiktigt tryckte ner två av dem.... ooops! På två röda hade en stor och biffig säkerhetsvakt huggit mig i nackskinnet och släpade mig sedan mot utgången medan han skrek på tyska i mitt öra. Han kastade ut mig på gatan och stod där och hytte med näven, men jag bara log, synnerligen nöjd med mig själv och över mitt illdåd. Jag skulle göra om det igen, när som helst... :-).

Sanning nr 6: I min ungdom jobbade jag på en järnhandel under flera år och på somrarna var det alltid flera kändisar som besökte oss. En av dem var Allan Edwall och en sommar hade han beställt en toalett till sin sommarstuga och kom för att hämta den. I stället för att inte tänka så mycket, blev jag så nervös över att det var han som stod framför mig så jag började tänka något alldeles förskräckligt mycket. Skulle jag fråga vad han hette som med alla andra kunder eller skulle jag ropa ut i butiken: "Har Allan Edwalls toa kommit än?". Nej, det skulle bli väldigt fel. Hmm. Så jag bad om hans namn och lyckades göra det hela mycket krångligare än det hade behövt bli, med följd att han blev riktigt sur på mig! Jag blev jättegenerad när jag insåg hur jag hade krånglat till det. Idag hade jag bara gått ut på lagret och hämtat toaletten och inte tänkt så mycket på vem kunden var, och jag hade nog inte frågat om namnet om jag redan visste det, men då var det inte lika lätt. Nåja, det är ett roligt minne! Och du Allan, förlåt om jag gjorde dig lite sur, det var inte meningen ;-).

Sanning nr 7: När jag slutade gymnasiet jobbade jag hela sommaren och sedan drog jag ut på tågluff genom Europa med bara 5000 kr på fickan. Det skulle liksom räcka till ALLT. Är man riktigt klok eller inte...? ;-) Dessutom var jag ju ung och oskyldig, trots mina bruna ögon, så när jag kom till Hamburg tog jag in på första bästa och billiga hotell jag kunde hitta, alldeles bredvid järnvägsstationen. Hmm. Tanten i receptionen tittade konstigt på mig, men jag fick mitt billiga rum och kände mig nöjd. Pengarna skulle ju räcka i en månad för jösse namn! ;-) Jag slumrade till på sängen och när jag vaknade på kvällen bestämde jag mig för att gå ut och äta. När jag öppnade dörren fick jag mitt livs chock! Utanför VARJE dörr stod en mycket lättklädd och uppspacklad kvinna och de tittade alla surt på mig, nykomlingen. På en sekund gick det upp för mig var jag hade hamnat... jag hade checkat in på ett HORHUS!!! Aaaaah! Jag smällde igen dörren och baxade en stooor byrå framför den för att ingen skulle kunna ta sig in i mitt rum. Sedan försökte jag spärra handtaget med en galge (som jag sett någon göra på TV ;-). Jag sov inte en blund på hela natten, både för att jag var livrädd men också för att det var en livlig "trafik" till hotellet, och tidigt nästa morgon checkade jag ut och lämnade Hamburg för gott. Har jag återvänt? Nej. Har jag lärt mig något? Ja :-).

Ja, det var lite mer om mig det ;-). Nu ska jag klura på vilka jag ska skicka den här awarden och utmaningen vidare till!

Många kramar

Beatrice

8 kommentarer:

Nyanser av vitt sa...

Hej
Tack .
ha ha den sista sanningen var så rolig men inte för dig när du var mitt i det förstår jag. Har själv blivit jagad på Istegaade i Köpenhamn då de trodde vi var konkurrenter men vi hade bara gått dit av nyfikenhet. Unga och dumma mitt i natten. Nåja man lär sig ...
Kram

Viola sa...

Jissis min vän vilken underhållning jag njutit utav, vilka underbara sanningar du varit med om...en hel del förstår jag....du skriver så medryckande underbar läsning, ha det gott, KRAM

Mamma C sa...

Oj, vad mycket roligt och även pinsamt du varit med om. En riktig kul läsning.
Kram Mamma C

Sjöboden sa...

Vad du bjussar på dig själv!!
Rolig läsning, vad du har varit med om!

Kramix

Lilla kullan sa...

Det var en trevlig läsning. Indian ville jag vara när jag var ung.;-) Kramis

~~♥ Mamma Millan ♥~~ sa...

Hallojs!!
Så kul att läsa alla dina sanningar!!
intressant liv du har.innefattar mycket resor..vilket jag gillar!!;)
Har med vart på tågluff,,,jag o maken var med ganska naiva med vad pengarna skulle räcka till en månad..hmm..vi fick snällt ringa hem, o be dem sätta in mer...anars hade vi nog vart kvar i rekland ännu!!!;)) Men ganska otroligt hur man lyckas klara sig ur vissa situvationer..många konstiga övernattningar blev det!..dock lyckades vi slippa övernatta på ett sånt hus som du gjorde;))

kram

Gunilla sa...

Vilken facinerande läsning.Du har många fina sanningar du.
Jättetrevligt.
Och fin blogg har du också.

Ha en riktigt fin dag
Gunilla

Maria Berg sa...

Intressant läsning, jag en galje för dörren undra om det hjälpt? Spela piono - jag kan "fyrelis", se jag kan inte ens skriva det och nu än mindre spela den men ett tag kunde jag åyminståend för det att låta bra för en tondöv...
så har min toa kommit hihihihi

Kul att du vann en bok,
Maria Berg