fredag 2 oktober 2009

KL Tower och stresspoäng



När vi gick tillbaka till hotellet funderade vi på om vi möjligen sett något i Chinatown som kunde tänkas likna ett gammalt apotek, men vi kunde bara dra oss till minnes att vi sett små inredningsbutiker och matställen. Kvinnan på det spa vi besökte hade ju också sagt att vi måste åka till Kina, så vi fick alltså fortsätta vår jakt på Medical China i Peking.

På resdagens morgon bestämde vi oss för att göra en sista utflykt innan planet skulle gå och valet föll på KL Tower som utsiktsbilderna nedan är tagna från. Det var inte så värst långt att gå till tornet från vårt hotell, men tornet ligger på en kulle och efter att ha gått en bra stund i uppförsbacke kom vi fram till en slags entré där man blev erbjuden att åka buss resten av backen. Tog vi bussen? Nej nej, vi skulle väl som vanligt vara hurtiga svenskar och GÅÅ... ;-).

Sagt och gjort, vi fortsatte att gå uppför och uppför i stekande sol och efter en smärre vätskeförlust kom vi då fram till tornet. Då fick vi den briljanta idén att vi skulle gena och började klättra uppför en brant på en gammal murad avloppsränna. När vi efter många om och men kom upp till en enorm trätrappa som slingrade sig upp utanpå tornet trodde vi att vi snabbt skulle ta oss till entrén. Gjorde vi det? Hmm... såklart var trappan låst och tillbommad (för det är antagligen inte meningen att människor ska klättra utanpå den), men eftersom vi inte orkade klättra nerför avloppsrännan igen började vi istället att klättra upp på trätrappan! När jag skriver det här nu så undrar jag om vi är riktigt kloka, H och jag... :-).

Nåja, alla vägar bär till Rom heter det ju och efter en del klättring och balansgång kom vi då fram till entrén och in i tornet. Det var en otrolig känsla att ta hissen upp de drygt 400 metrarna och vilken utsikt!!! Det var som om KL aldrig tog slut, utan staden bredde ut sig åt alla håll. Jag fick känslan av att en dag är KL världens huvudstad.

Klockan skyndade på och det gjorde att vi fick lite bråttom. För att spara tid och ork tog vi bussen nerför backen (;-) och begav oss till hotellet för att få tag på en taxi. Vi var vid det här laget lite stressade (som vanligt) och bad taxichauffören att köra till "flygplatsen". Hungriga var vi också, men som tur var hade vi tillräckligt med ringgit kvar för att kunna ta en smarrig fika på flygplatsen och vi såg fram emot att få sätta oss ner och ta det lite lugnt i väntan på avgång. Ibland tänker man inte så långt... när vi efter ca en timmes bilfärd kom fram till flygplatsen, kände jag inte alls igen mig men trots det hoppade vi ur taxin och gick in. Det kändes liksom fel...

... ändå klickade det inte riktigt. När vi efter att ha stirrat på alla avgångar en lång stund och inte hittat en enda som passade in på vår, insåg vi till sist att vi var på FEL FLYGPLATS!!! AirAsia är ju ett lågprisbolag och flyger t.ex. som Ryan Air endast från mindre flygplatser. Herregud... vi hade inte så mycket tid på oss heller, men började jaga ifatt på en taxichaufför som kunde köra oss till den andra flygplatsen. Det visade sig snabbt att inte många var sugna på att köra dit, för det var tydligen rätt krångligt att ta sig dit från den stora flygplatsen. Men... allt ordnar sig till sist och plötsligt dök det upp en äldre man som erbjöd sig att köra oss. Resan tog sin lilla tid och kostade oss våra fikapengar...

När vi ÄNTLIGEN kom fram till RÄTT flygplats och trängde oss fram till incheckningen möttes vi av hundratals köande kineser, som alla hade minst tre gigantiska resväskor var och skulle med samma flyg som oss! Vi köade och köade och KÖADE, och för varje halvtimme försvann mer och mer av vår positivitet och till sist flög både H och hans vanligtvis goda humör i luften... :-).

Det var två extremt sura och uthungrade personer som långt senare kunde ta plats i ännu ett flygplan.... ;-).

To be continued...

Kramis
Beatrice

5 kommentarer:

synne sa...

Men människa vilka resor ni gör du och maken. Man får ju lite lust att sitta i eran ficka och vara med.
Jag hade blivit galen om jag upptäckt att jag kommit till fel flygplats alltså....

Jodu, hästar är härliga djur. De är så kloka. En del kan vara ondsinta förstås, men så är det ju även bland oss människor.
Din morfars häst var nog en riktig pärla.
Saknar Action enormt. Men det är ju så att de inte lever lika länge som oss...

Japp, vi åker om 8 dagar. Alltså söndag nästa vecka. Eller blir det 9 dagar kanske...
Den 11 åker vi iallafall.
Det ska bli så skönt.
Ska ta många bilder.

Nu ska jag göra lite middag till mig och maken. Han ska snart i säng. Jobb inatt...

Ha nu en alla tiders fredag.
Kramen Synne.

Viola sa...

Härligt att följa din berättelse..det här avsnittet var ju en riktig stressig historia...ser fram emot mera, ha en skön helg, kram

LillaFlisan sa...

Trevlig helg vännen!

Kram

Flisan

Lallis - liv och leverne sa...

Vad jag gillar dig. Och din blogg. Och det du delger här på ett så fint sätt, vännen.
KRAAM

Bea sa...

Oj, oj, små strapatser och händelserikt på er resa - verkligen!
Underbar läsning och roligt att läsa om er improvisation i att klättra uppför berget.
Jag som skall ha alla rutter klara och sådär väl arrangerat :-)
Trevligt veckoslut!
Kram / Bea