måndag 31 augusti 2009

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden...


Foto: http://www.gellivarelapland.se/

En solig morgon bestämde vi oss för att börja paddla tillbaka till Ritsem. Det var dags att bege sig hemåt igen, dessutom var helikoptertrafiken rätt häftig emellanåt. Men det hade tydligen varit värre veckan före. "Rena, rama Saigon", som mannen från Luleå uttryckte det. Vi tänkte inte paddla hela vägen på en gång, utan paddla upp i en å (som var paddlingsbar) och slå läger där i några dagar. Vädret var fantastiskt och över alla förväntningar och vattnet var absolut klart och stilla. Nästan overkligt stilla....

Eftersom det är stora klippblock och stenar och MYCKET långgrunt i Sourvamagasinet, genade vi och plötsligt var vi nästan mitt ute på "sjön". Det kändes lite otäckt på något sätt...

Vi paddlade till sist in till land för att vila lite och insåg då att vi nog paddlat förbi ån (genvägar är senvägar ;-). Vi paddlade tillbaka en bit, men som sagt, vi hade paddlat alldeles för långt. Plötsligt började det blåsa upp och det förut så stilla vattnet började röra sig oroväckande. Efter ett kort rådslag bestämde vi oss för att paddla över magasinet innan det blåste upp ännu mer. Mannen från Luleå hade pratat om manshöga vågor... hmm... Sagt och gjort, vi paddlade och paddlade och det blåste upp mer och mer. Det var ingen rolig överfärd kan jag säga! När vi äntligen kom över till andra sidan var det riktigt vågigt och det blev bara VÄRRE.

Vi fick panikstanna på första bästa klipphäll som kunde liknas vid en strand och där drog vi upp kanoten och slog upp tältet så fort vi kunde medan regnet rasade mot backen. Vi var trötta, blöta och hungriga och orkade inte mycket mer än att laga mat och sedan trycka i oss den. Sedan somnade vi... vi sov som små barn hela natten medan regnet piskade tältduken och nästa morgon paddlade vi den den sista sträckan innan det hann blåsa upp på nytt.

Mollie sov som en stock i kanoten i sin röda tjocka flytväst, till och med när det var som mest stormigt och vågigt! Det kändes lite tryggt på något sätt att höra hennes snarkningar :-). Som tur var, var den sista sträckan lugn och rätt behaglig och det var skönt att få avsluta resan så.

Jag vill tacka så mycket för alla fina kommentarer jag fått av er sedan jag kom tillbaka från min bloggpaus! De har förgyllt mina dagar och gjort mig riktigt, riktigt glad. Tack igen för att ni är så gulliga :-).

Kramar

Beatrice som funderar på nedanstående:

Stora Sjöfallet var en gång Europas största vattenfall, men efter regleringen är det idag snarare en liten fjuttig rännil (!). Man planerar nu tydligen att göra ett nytt magasin av några av de sjöar vi rörde oss kring (bl.a. Sorkojaur och Upmas). Där Suorvamagasinet nu är, var det tidigare nationalpark (!), men trots det, valde man att göra ett sånt här stort ingrepp i naturen.

Jag funderade mycket under vår fjällvecka på om vi verkligen behöver mer el? Själv är jag mycket dålig på att släcka lampor och liknande och jag erkänner att jag många gånger slösar med jordens resurser, men jag fick mig verkligen en tankeställare under veckan.

Tänk om alla släckte en lampa var och sänkte värmen med 1 futtig grad under vintern, då skulle vi inte behöva reglera fjällvattnet eller bygga ut fler älvar utan kunna bevara allt det vackra. Låt oss bevara Lappland som det är nu, det är våra barns och barnbarns Änglamark! Ge dem möjlighet att trampa upp nya stigar, i ett land där vattnet forsar okuvat, där luften är hög och klar, där vildmarken är just vild och fri och obegränsad och där solen aldrig går ned i sommarnatten...

7 kommentarer:

Elin sa...

Åh vilken härlig resa... Vilken natur upplevelse även om vågorna kändes läskiga... Jag håller med om att vi måste försöka spara på naturens resurser... Bara en liten förändring kan göra så mycket... Själv så bytte vi ut alla våra glödlampor till lågenerig tidigare... Inte bara naturen som sparar på det utan även elräkningen som fick sig en drastisk skillnad...

Ha det så gott...
Många kramar
Elin

Viveka i Bläckhornet sa...

Men vilken resa. Naturen kan ju bjuda på hur mycket vackert som helst.
Själv har jag en stor respekt för vatten och skulle nog aldrig våga mig ut så där :o

Bra tankar det där om energin. Jag kan absolut tänka mig att sänka värmen 2 grader t o m. Och släcka fler lampor. Det är ju mysigt med raggsockor och levande ljus också :)

Kram Viveka

Nyanser av vitt sa...

Underbara bilder. Hoppas inte häxan Surtant kom fram under denna resa :O)
Kram Agneta

Moster sa...

Änglamarken och himlajorden passar så utmärkt för det vackra vattenfallet (fast det ser lite kyligt ut). Vilka hurtbullar ni är.

Anslagstavlorna som du kommenterat är såååå vackra och så praktiska. De är faktiskt den allra populäraste gåvan som kunderna hos oss. Det lilla hjärtat ryms nästan i ett vanligt kuvert tror jag. Vilken fin liten gåva till någon långt borta.

Kram Moster

EN INREDOHOLIC sa...

Måste bara skriva... vilka underbara bilder du har på din blogg. FANTASTISKA!
KRAM
Jannice

Hemma på Landet sa...

Härligt...säger jag bara.:-) kram

Lilla huset på prärien sa...

Gud så bra skrivet! Jag håller helt med dig, vi slösar så det står härliga till med jordens resurser och jag är definitivt en av dem. Försöker att tänka mig för ofta, ofta men ändå trillar jag dit mellanåt. Mycket tänkvärt inlägg! Tack!

Jenny