måndag 5 januari 2009

Patina


Foto: http://svt.se/

De här gamla gustavianska stolarna skulle gärna få flytta hem till mig! Jag tycker riktigt mycket om nötta gamla stolar med ovanliga ben. Tro det eller ej, men det är något som jag och Brad Pitt har gemensamt! Nåja, sen är det nog inte så mycket mer... ;-). Jag såg en intervju med honom för många år sedan där han talade sig varm om just STOLAR. Han har hur många som helst, fler än jag någonsin kommer att ha, antar jag ;-).

När min farfar dog fick jag ärva några gamla stolar som min pappas morfar (lite invecklat, hmm :-) snidat ihop för länge länge sedan. Han tillverkade många vackra möbler och nu har jag alltså turen att äga några av dem. Jag har länge tänkt måla om stolarna (för någon som jag tror var pappa fick en tillfällig sinnesförvirring under 60-talet och målade dem röda, svarta och grå) och sedan byta ut de köksstolar jag har mot dem, men har aldrig tyckt att jag haft tid. Kanske blir det vårens projekt? :-)

När jag fortsatte städa här hemma idag funderade jag lite på hur zenbuddhisterna ser på saker och ting. Att städa enligt zen, gör man i första hand inte för att få det rent och snyggt omkring sig, utan av respekt för de saker och ting man äger. Alla våra ägodelar har en funktion i vårt liv och därför bör vi uppskatta dem. När man diskar sina kaffekoppar bör man göra det sakta och omsorgsfullt och sedan bör man torka disken med samma lugn och försiktighet. Att diska en kopp blir som att bada ett spädbarn: man tvättar det försiktigt och med mycket kärlek i lagomt varmt vatten, sedan torkar man barnet lika försiktigt i ett mjukt och varmt badlakan. Man är närvarande i det man gör... för man vill ju inte ju inte att barnet ska glida ur ens händer...

Om man lyckas lära sig att behandla sina saker och ting med sådan respekt, kunde man kanske också lära sig att behandla sig själv med samma respekt och vördnad. För hur ofta gör man egentligen det? Allt man gör ska gå så snabbt och man ska vara effektiv och helst göra flera saker samtidigt, åtminstone tjugo timmar av dygnet.

Man borde börja behandla sig själv som en antik och och värdefull Ming-vas. Jag är förvisso inte ens semi-antik ännu, men visst har tiden satt sina spår även hos mig. Färgen börjar flagna, huden har fått sprickor i form av fina linjer och rynkor, jag är lite nött och stött och har mina små skavanker...

... och då är det svårt att tycka att man är lika vacker som man var när man var ung och "ny" och "oförstörd". Men samtidigt älskar jag mina gamla saker och möbler, ju mer patina de får, ju vackrare tycker jag de är. Som min absoluta favorittavla här hemma, min gamla olja från 1908 på bilden nedan... ramen är stött och rent av förstörd på sina ställen, duken har börjat spricka sönder och ibland undrar jag om tavlan egentligen håller ihop eller om den ska ramla ner från väggen, men den är ändå den finaste jag har...



Kommer någon att tycka att jag vacker när jag är 100 år och nästan ramlar i bitar...? :-) Förhoppningsvis kommer jag att tycka det själv. Oavsett om man liknar sig själv vid en Ming-vas eller en gammal målning, borde man varje dag behandla sig själv med respekt och vördnad för den dyrgrip man är :-).

Kramar
Beatrice

2 kommentarer:

Marie//Tekla Maräng sa...

Så härligt inlägg du har skrivit. Tänk att behandla sig själv som en Ming-vas det är man ju värd, men inte sjutton gör man det så ofta som man borde. Ska baske mig försöka att göra det oftare i fortsättning.
Jo, städenergin kom fram, den knackade så snällt på balkong dörren så det var bara att öppna och ta emot och så hälsade den ifrån dig. så nu har här dammsugits,skurats golv och dammats så det stod härliga till.
Tack för den energin.
Kramar Marie

Lallis - liv och leverne sa...

Tankeväckande och fint inlägg av dig. Jag njuter!
:)
Kram Lalllis