lördag 3 januari 2009

God fortsättning på det nya året!



Hej igen och hoppas att ni alla haft en skön julledighet och ett fint avslut på det förra året. Själv har jag/vi haft det bra, men dagen före julafton fick H tillbaka Kinaförkylningen... igen! Jag vet inte hur många gånger förkylningen/flunsan tagit om sedan vi kom hem från Asien... :-).

Jag har som tur är klarat mig och har försökt vara ute i naturen med hundarna så mycket jag bara kan. Men igår blev det lite för mycket av det goda, eller, jag gick lite längre än jag hade tänkt. Så långt så att jag fick ont i benen och knäna. Så långt så att en tånagel värker och varar och håller på att ramla av... hmmm... :-).

Snart börjar allvaret igen... jag börjar jobba nästa vecka efter en tids avbrott från jobb och ansvar... det känns hemskt! Nu blir det att gå ut på kvällarna istället, när mörkret sänkt sina vida vingar och skuggorna ruva...

När jag tog en promenad på nyårsdagen befann jag mig plötsligt i diset/dimman på bilden ovan. Det var lite märkligt, det fanns inget dis när jag begav mig ut, men så fort vi kom ner på den jättelika ängen hade dimman omringat oss. Jag såg inte mer än ett par meter framför mig och efter en kort stund visste jag nästan inte åt vilket håll vi skulle gå. Jag blev lite rädd, vad kan lura i en sådan dimma...?

När jag gick där i diset kändes allt som en märklig symbolik: den första dagen på det nya året är jag omringad av dimma och kan inte se vägen... på något sätt är det så jag känner mig också. Jag "borde" känna mig förväntansfull över att ett nytt år är här, ett år med nya möjligheter och överraskningar, men jag känner inte så. Vägen har inte klarnat så som jag hade önskat. Det nya jobbet jag ska till på onsdag känns inte fel, men inte alls rätt. Inspirationen för mitt hemliga projekt som jag jobbat med i höst och som gett mig så mycket energi är bara som bortblåst. Jag har inte ens kunnat blogga som vanligt, för orden har försvunnit precis som i Nils Ferlins dikt: "Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet..."

... jag antar att jag får göra som under promenaden - fortsätta gå framåt trots att något för tillfället skymmer sikten. Till slut kommer jag att se vägen igen... :-).

Många kramar
Beatrice

2 kommentarer:

LillaFlisan sa...

I bland kan det vara bra om man inte ser vägen framför sig helt klart för då måste man stanna upp och följa/lyssna till sin inre kompass!

Jag hoppas att allt ordnar sig och vad är det som säger att man inte kan ändra på det som fortfarande inte känns helt rätt efter en tid!?!!

Största kramen!!!


Flisan

P.s. Bilden är underbar!!!

Lallis - liv och leverne sa...

Hoppas att flunsan snart slutar dumma sig! Och ja visst är det så ibland.
Att orden visst finns någonstans men man vet inte var. Det kommer.. :)
Kram Lallis