söndag 18 januari 2009

En helt ny värld...



Jag minns knappt hur jag tog mig upp ur vattnet, jag minns bara att det inte var helt enkelt med simfötter, blyvikter och TUNG syrgastub :-). Vi tre landkrabbor skulle få lunch och sedan sitta och pusta ut en stund innan det var dags att ge sig ut på dyk nummer två. Instruktörerna hade förvarnat oss om att vi antagligen skulle känna oss mycket trötta och hungriga efter dyket. Det stämde, när lunchen kom in (som var stekt ris med grönsaker a' la Bali :-) kastade jag mig över den och skyfflade in maten som om jag inte hade ätit på flera veckor! Först efteråt började jag att bekymra mig om mitt bordsskick... hmm... :-).

Efter en bra stund kom äntligen H tillbaka från sitt väggdyk, men vi hann bara byta några ord innan han gav sig ut igen med sin instruktör. H frågade hur det hade gått och hur djupt ner jag hade varit, men det visste jag ju inte :-). Min instruktör berättade att vi hade varit nere på sex meters djup, men att han inte hade vågat gå djupare med mig eftersom det sprängde så i mitt öra. Bläää... då vaknade prestationsprinsessan inom mig! Sex meter, det var ju allt bra mesigt... det gjorde att jag bestämde mig för att definitivt genomföra ytterligare ett dyk! ;-)



Efter att H kommit tillbaka för andra gången och fått lunch och vilat upp sig lite, var det dags för oss att dyka tillsammans. Det kändes lite bättre den här gången, både för att jag visste vad som väntade, men också för att H var med. Den här gången skulle vi alla dyka in i vraket och det kändes riktigt spännande!

För er som inte känner mig så väl än, måste jag berätta att jag i nästan hela mitt liv varit livrädd för vatten. En gång för längesen när jag var riktigt liten, drunknade nästan min lillasyster i en pool, och den händelsen satte djupa spår i oss båda (mest i henne, förstås). Efteråt lät mamma oss gå i simskola för att vi skulle komma över rädslan, men vi drömde alltid mardrömmar, grät och kissade på oss av nervositet före simlektionerna, så till slut slapp vi. Därför var det första dyket på Bali som att klättra över ett JÄTTEHINDER för mig! :-)

Det gick bra att ta sig ner i vattnet den här gången och jag fick som tur var hålla instruktören i handen hela tiden ;-). Det är en underbar känsla att komma ner några meter under ytan, det är som att hamna i en helt tyst, blå värld där allt går som i slow motion. Man ser allt så klart och solen skiner MÅNGA meter ner i djupet. Jag förstår dem som blir riktigt bitna! H simmade före ibland, bredvid ibland, och fotade lite här och där medan han väntade på att jag skulle ta mig framåt. Den här gången gick det mycket bättre att tryckutjämna när det värkte till i örat, men det gjorde fortfarande ont. Envis som jag är så bestämde jag mig för att bara strunta i det (hur nu det skulle gå).



När vi kom ner till vraket, tecknade instruktören att jag skulle hålla mig fast. Allt kändes trögt och konstigt, det kändes inte ens som att jag kunde andas ordentligt. Jag gjorde tecken till H och instruktören att allt inte kändes OK, men när de då ville gå upp till ytan, tecknade jag att jag ville stanna kvar. Jag är bestämt bra på att ge dubbla budskap... :-) När jag sedan släppte ena handen för att rätta till cyklopet drogs jag nästan bort som av en osynlig stormvind och min instruktör fick hjälpa mig att hålla mig fast. Märkligt...

... det enda jag kunde tänka på var att jag inte kunde andas och att det var riktigt svårt att hålla sig kvar. Dessutom undrade jag varför vi aldrig dök ner i vraket som vi hade blivit lovade? Det var som att jag hållit mig fast i en evighet, när plötsligt instruktören pekade att vi skulle gå upp igen. Redan? Öronvärken var inte SÅ farlig så vi måste avsluta :-). Allt kändes TRÖGT, det var som att simma i kvicksand och jag funderade på om jag någonsin skulle ta mig upp eller om jag skulle bli kvar i djupet...



Jag kände mig med ens så trött och det var med en kraftansträngning jag tog mig upp på stranden. Knäna vek sig till och med av tyngden från vikterna :-). När vi hade fått av oss allting, berättade instruktörerna att det var så kraftiga strömmar därnere runt vraket så de hade blivit tvungna att avbryta. Va? Det hade inte jag märkt! :-) Men... då förstod jag varför allt kändes så "trögt" och varför det var så svårt att hålla sig fast i vraket. Jag hade sånt sjå med andningen så jag fattade alltså inte ens att det var farligt strömt... hmm.. :-).

Det hade varit spännande att ta sig in i vraket, men samtidigt var jag glad att instruktörerna var så pass seriösa så de avbröt allt. När jag fick veta att vi "åtminstone" varit nere på tolv meters djup, kände jag mig ändå ganska nöjd :-). Det var skönt att sätta sig i bussen och slumra på vägen hem. Helt ärligt så kände jag mig konstigt "tom" efter en dag i havet, men så här i efterhand tror jag att det berodde på alla rädslor och spänningar som virvlade runt i mig. H trodde först att jag inte alls tyckte om det hela, men så var det inte heller. Han hade nog önskat att jag skulle vara som en smidig sjöjungfru i vattnet och helt utan besvär glida runt med honom i det blå, men i ärlighetens namn såg jag nog mer ut som en klumpig sjöko :-). Nåja... man kan inte få allt här i världen!

När det hade gått några dagar började jag tänka mer och mer på att dyka igen och nu har jag definitivt bestämt mig för att göra det. Jag till och med längtar! Kanske kommer jag att kunna njuta mer av allt det vackra nästa gång? :-)



Här är jag igen nere vid U.S.S. Liberty...



... och här är jag och H tillsammans :-).



När vi åkte hem från Tulamben kom jag att tänka på en sångtext från Disney's Alladin som beskrev dagen som i ett nötskal: "En helt ny värld, en plats jag inte visste fanns, men här syns allting klart, så underbart, att va här i en helt ny värld med dig.... en helt ny värld... som öppnar sig... en magisk plats... för dig och mig". :-)

To be continued...

Kramar
Beatrice

15 kommentarer:

synne sa...

Hej på dig.
Tack för din kommentar hos mig.

Jodå, det är en gråhund. Eller som den heter här, Norsk grå älghund.
Inte våran men hyresvärdens. Fast hon "bor" lika mycket hos oss som hos sin familja.
Hon är snart 5 år och världens goaste.
Går lös på gården hela dagarna.
Det händer hon får los på älg och försvinner till skogs. Men inte så ofta.
Vi, maken och jag har henne med på våra turer i skogen och på fjället. Utom under jakten. Då är hon chefen.
Finns inte en älg som går säker för henne.
Just nu fäller hon päls. Ser ruggig ut, men det är så när man fäller. Det ligger vita hårdottar över allt. Vår hallmatta är normalt blå....
Nu är den vit haha...

Grannen säger att hanhundar inte kan gå lösa, för dem drar direkt. Det stämmer nog. De har bara hanar i jaktlaget, förutom Erri som är tik.
Alla de har försvunnit så fort dem kommit lösa. Men inte Erri...
Hon håller sig hemma.
Har varit ute och letat hanhund ett flertal gånger. Kanske därför era jyckar försvinner med.

Skulle gärna varit med er där och kikar under vatten.
Jag dyker inte, men maken är fridykarinstruktör.
Han får inte dyka med tuber. Har astma och allergi.
Men han var nere på 12 meters djup med bara snorkel och fener i Israel för en del år sen.
Jag kikar in igen.
Länkar dig nu om det är ok.

Önskar dig en fin måndag.
Här är det snökaos idag.
Kramen Synne.

Gårdsromantik sa...

Verkligen en helt ny värld - Jag skulle og få klaustrofobi i ett vrak...

Kram Maud

Lallis - liv och leverne sa...

Vad underbart!
Och att du trotsade rädslan och upptäckte något så vackert:)
Kram Lallis

Katinka sa...

Dina vattenbilder är ju helt fantastiska! Heja dig säger jag! Att ta sig över hinder och finna en ny värld där bortom är alltid värt det!

Kullan Pullan sa...

Vilka vackra vattenbilder, det måste vara härligt att få ha dykt. Det är en dröm jag har och nu blev jag inspirerad. Bali är inte heller helt fel.
Ha det bra!
Kram Paula

Viola sa...

Vilken underbar upplevelse, vad du är modig...vet i katten om jag skulle våga, mera kommer det hoppas jag från denna resa, ha det gott i veckan, kram

Marie-Nostalgi och Romantik sa...

Så modig du är! Jag skulle aldrig våga dyka ner så långt...Men det måste ha varit en härlig upplevelse, att få se som du säger en helt ny värld!
Kram
Marie

LillaFlisan sa...

Åh ,vad du är modig!!!

Fy så läskigt det lät när du beskrev strömmarna men trots ditt lilla äventyr så förstår jag att du blev biten och vill testa igen för vilka BILDER!!

Det är som du skriver....En helt ny värld.

Stor kram och tack för att du vill delta i mitt lilla lotteri!!

sTor kram

Flisan

Guldkant På Livet sa...

Vilken upplevelse! Vilka foton!!!! Jag snorklade bara i Australien, inte långt fr båten dock, rädd för djupet, rädd för hajar men det är en helt otrolig värld där under!
Otroliga undervattensbilder ni tog! Mari.

Titti underkalas-eken sa...

wooooow, vilka bilder på din blogg!!! Här kan man sitta länge och njuta! Kram Titti

Jenny sa...

Verkligen superbra gjort av dig! Att våga något som varit så jobbigt innan gör att man växer rejält! Det måste vara en fantastisk upplevelse att se den där världen! Bra jobbat!

KRAM

Jenny-jennyshemochharmoni.blogg.se

EN INREDOHOLIC sa...

VILKA vackra bilder. Fantastiskt!!

Hoppas du får en fin dag. kram jannice

Marie//Tekla Maräng sa...

Tänk att du fixade det trots rädslan, grattis och så starkt.
Vilken underbar värld det är där nere och vilka färger och formationer, växtlighet ja allt.

Mina pärlhyacinter blir också långa och rangliga och det beror på att det är för mycket värme och på tok för lite ljus.
Kram Marie

Katinka sa...

Du har fått pris hos mig! Du har ju så otroligt vackra foton! Kom och hämta...

Hemma på Landet sa...

Vad spännande du berättar! Härlig läsning.:-) Kram