Contezzan i marmorpalatset

Samma morgon som H och jag åkte till Tulamben för att dyka, bytte vi hotell. Det berodde på att vi bara hade bokat det första hotellet för ett par dagar och när vi sedan tänkte förlänga vistelsen där, visade det sig att det var fullbokat. Som tur var låg hotellen som ett långt radband efter stranden och vi lyckades därför boka ett rum på ett annat hotell som också verkade fint.

Det såg nog inte klokt ut när vi kom gående med resväskorna på trottoaren :-). Taxichaufförerna tutade och flera balineser försökte stoppa oss, eller åtminstone hjälpa oss att dra väskorna. De tänkte väl att man inte behöver gå när man kan åka, men det rörde sig om bara ca 50 meter så det gick rätt bra, trots att trottaren var knagglig och ojämn.

Det här hotellet var som ett italienskt palats, helt i vit marmor. Jag log för mig själv när jag klev in i foajén och såg de stora marmorpelarna som bar upp taket, de små marmortrapporna som slingrade sig ner till poolområdet och alla STORA statyer. Allt var vitt, vitt och vackert! :-) Tyvärr möttes vi av en sur, unken lukt när vi öppnade dörren till hotellrummet och vi började förstå varför det fanns ETT ENDA ledigt rum på hotellet... ;-). Vi sa till om lukten flera gånger, men hotellpersonalen låtsades som om det regnade. Antagligen gick det inte att göra något åt det, MEN... det fanns många positiva saker med hotellet, så vi beslutade oss för att stå ut med lukten och bo där några dagar ändå.

Frukosten var underbar, kanske inte fullt lika underbar som på det första hotellet, men vem bryr sig när man är i paradiset :-). Jag fortsatte att äta färsk frukt och stekt ris med grönsaker och det blev också en och annan kopp kaffe framför den här utsikten:



Det här hotellet hade ett spa och som nya gäster fick vi ett erbjudande vi inte kunde motstå. Vi tillbringade en förmiddag där och det var väl värda pengar. Så här i efterhand ångrar jag MYCKET att jag inte gick dit fler gånger, så himlarns billigt som det var!!! H bestämde sig för en rygg- och nackmassage och jag för en djuprengörande ansiktsbehandling. Vi fick behandlingarna i samma rum (vilket kändes mysigt) och vilket rum sen! Golv och väggar var av någon slags sjösten och en vägg var helt borttagen och där tittade man i stället ut på palmer, blommor, ett vattenfall och en liten söt damm (på den översta bilden). Det doftade så underbart gott och fåglarna sjöng kärlekens lov medan vi blev omhändertagna på det allra bästa sätt, sida vid sida.

Hemma i Svedala brukar man få ligga i ånga i ca 10 minuter innan man blir klämd, portömd och torterad, så jag var inställd på det. Men här masserade hudterapeuten mig försiktigt och LÄNGE med en väldoftande peeling, allt enligt balinesisk tradition. Jag funderade lite på hur länge hon skulle skrubba mig egentligen? Men härligt var det och när jag nästan hade somnat var det dags för en ansiktsmask. Jag trodde att hon skulle lämna mig där en stund, men när hon hade applicerat masken började hon massera hårbotten, nacken och axlarna. Sedan fortsatte hon med armarna och händerna... underbara människa! :-) Under den timme jag låg i det där rummet masserade hon eller peelade mig precis hela tiden.

Något jag tänkte mycket på var att terapeuten var "närvarande" i det hon gjorde hela tiden, det kändes verkligen att hon gav av sig själv och det medförde att jag fick en megapåfyllning av energi. Wow, vilken känsla! :-) H hade precis samma uppfattning om sin rygg- och nackmassage och efter behandlingen var det med lätta fötter vi trippade nerför marmortrapporna och sjönk ner i en solstol vid poolen.

Det var inte konstigt (med tanke på alla underbara behandlingar vi fick) att jag undan för undan började känna mig vacker :-). Jag hade börjat få färg på min bleka hud, dessutom gjorde den höga luftfuktigheten att huden blev len och slät och håret säkert tre gånger så tjockt! Från trött gymnasielärare till ung italiensk contezza med "eget" palats på bara en vecka... :-).

De här underbara kolosserna vaktade hela hotellområdet och självklart hade de blommor bakom öronen :-).



Nästan varje dag dukades det för bröllop på stranden. Det var så härligt att se vackra brudpar och vackert klädda bröllopsgäster vandra ner till stranden på eftermiddagarna. Man blir glad över andras lycka också! Jag förstår nu varför många åker till Bali för att gifta sig... :-).



Trots att solen sällan tittade fram, låg vi vid poolen varje dag. Det var hur varmt som helst ändå så vi var tvungna att svalka oss i poolen med jämna mellanrum. Till höger på bilden ser man poolbaren och där beställde jag smoothies mest hela tiden... mmm... jag älskar smoothies... :-).



Trots att vårt hotellrum luktade kattpiss fanns det något som jag älskade med det, och det var badrummet! Tyvärr tog vi inga bilder på det, men jag kan säga att jag ville stanna i det för evigt... :-). Hela badrummet var klätt i beigemelerad marmor och tvättstället var gjort av ett enda stort marmorblock. I ett hörn fanns en stor bubbelpool och bredvid en STOR dusch som säkert var 1,5 gånger 1,5 meter med marmor- och glasväggar. Därför tillbringade jag en hel del tid i badrummet också... :-).

To be continued...

Kramar
Beatrice

Spaiga dagar och ny award!

Usch och fy vilken hemsk vecka det har varit! Eller hemsk och hemsk, jag har varit så otroligt trött och det är knappt att jag har orkat köra hem från jobbet på kvällarna. När jag har kommit hem, har det varit sängläge direkt... därför har jag inte orkat kika in till er som vanligt, men ibland har jag gjort några tappra försök! :-)

För att återgå till reseberättelsen, tänkte jag fortsätta att berätta om våra underbara spaiga dagar på Bali. Vi upptäckte redan första kvällen att behandlingar på spa och salong är ofantligt mycket billigare än hemma. Efter vår allra första middag på Bali, tog vi en liten promenad för att se vad som fanns runt hotellhörnen. När vi hade passerat några små butiker, uppenbarade sig plötsligt en mörk gränd och ut därifrån kom en ung balinesisk flicka som frågade oss om vi ville ha massage. Hmm... fröken Misstänksam som jag är, svarade jag "nej tack" direkt. "Massage" i en mörk gränd? Klart att de försöker lura in dumma turister där...

H tyckte däremot att vi borde se efter vad de hade att erbjuda. Va??? Det var med tunga steg jag följde efter H och flickan in i gränden...

... men, bara ett tjugotal meter in uppenbarade sig en upplyst liten trädgård och framför den en portal i marmor. Vi fick gå igenom den och vidare på en smal stenbelagd trädgårdsgång. Överallt på gräset låg det frangipaniblommor som ramlat ner från träden och doften var nästan berusande söt.



I slutet av gången låg ett litet vitt hus med stora jalusi-fönsterluckor av mörkt trä. Och därinne... wow, det var nog det mysigaste spa jag någonsin satt min fot på! Vi fick sätta oss i varsin härlig rottingfåtölj och smutta på blomsterdoftande te medan vi väntade på vår tur. På bordet bredvid oss stod en gigantisk vattenfylld stenurna och i vattnet flöt så klart frangipaniblommor... åh, jag fullkomligt ÄLSKAR den doften :-).

Vi bestämde oss för varsin fotmassage och därför fick vi sitta kvar i de underbart sköna fåtöljerna (som påminde väldigt mycket om de rottingfåtöljer som Artwood har i sitt sortiment) medan våra fötter blev masserade, lena och väldoftande. 40 minuters fotmassage kostade bara 40.000 indonesiska rupiyah, vilket motsvarar ungefär 30 svenska kronor! Vi somnade nästan där i varsin fåtölj och jag hade gärna sovit där hela natten :-).

Vi gick tillbaka dit varje kväll, förutom en av kvällarna H var som sjukast. Oftast blev det fotmassage, men också rygg- och nackmassage och liknande. Något jag ångrar så här efteråt, är att vi inte unnade oss ÄNNU FLER behandlingar. Men, vi skulle ju resa runt i Asien i ytterligare tre veckor, och höll därför kanske lite för hårt i pengarna ibland. När vi sedan lämnade Bali, hade jag minst 250.000 rupiyah som det visade sig inte gick att växla in någonstans, och de hade räckt till MÅNGA spabesök... :-).

Jag köpte mig i alla fall ett antal handgjorda balinesiska tvålar (två av dem på den översta bilden) och även härliga skrubbkrämer (på den andra bilden) och några andra ljuvliga krämer. Något som jag förtvivlat försökte få tag på var de underbara oljorna de använde på det spa vi besökte varje kväll, men jag lyckades inte. Jag ville bevara den underbara doften för alltid!

Men nu var det utflyktsdags!!!

To be continued...


Jag har fått en till award! :-) Den här gången är det från Katinka som har den härliga bloggen Presentabel. Den gjorde mig jätteglad, och fick mig att ta mig ur "vintersömnen" litegrann. Tack, snälla Katinka! :-)



Den här awarden ska skickas vidare, som brukligt är, och jag har ju fått en award sedan tidigare som jag inte skickat vidare än! Det beror helt enkelt på att det är så otroligt svårt att välja ut vilka jag ska ge den till. Orättvist blir det allt, i skolan skulle jag aldrig klara av att ge en utmärkelse till endast åtta elever... men, nu har jag ju sammanlagt SEXTON bloggerskor att "utmärka", så jag gör det i nästa inlägg :-).

Många kramar
Beatrice

En helt ny värld...

Jag minns knappt hur jag tog mig upp ur vattnet, jag minns bara att det inte var helt enkelt med simfötter, blyvikter och TUNG syrgastub :-). Vi tre landkrabbor skulle få lunch och sedan sitta och pusta ut en stund innan det var dags att ge sig ut på dyk nummer två. Instruktörerna hade förvarnat oss om att vi antagligen skulle känna oss mycket trötta och hungriga efter dyket. Det stämde, när lunchen kom in (som var stekt ris med grönsaker a' la Bali :-) kastade jag mig över den och skyfflade in maten som om jag inte hade ätit på flera veckor! Först efteråt började jag att bekymra mig om mitt bordsskick... hmm... :-).

Efter en bra stund kom äntligen H tillbaka från sitt väggdyk, men vi hann bara byta några ord innan han gav sig ut igen med sin instruktör. H frågade hur det hade gått och hur djupt ner jag hade varit, men det visste jag ju inte :-). Min instruktör berättade att vi hade varit nere på sex meters djup, men att han inte hade vågat gå djupare med mig eftersom det sprängde så i mitt öra. Bläää... då vaknade prestationsprinsessan inom mig! Sex meter, det var ju allt bra mesigt... det gjorde att jag bestämde mig för att definitivt genomföra ytterligare ett dyk! ;-)



Efter att H kommit tillbaka för andra gången och fått lunch och vilat upp sig lite, var det dags för oss att dyka tillsammans. Det kändes lite bättre den här gången, både för att jag visste vad som väntade, men också för att H var med. Den här gången skulle vi alla dyka in i vraket och det kändes riktigt spännande!

För er som inte känner mig så väl än, måste jag berätta att jag i nästan hela mitt liv varit livrädd för vatten. En gång för längesen när jag var riktigt liten, drunknade nästan min lillasyster i en pool, och den händelsen satte djupa spår i oss båda (mest i henne, förstås). Efteråt lät mamma oss gå i simskola för att vi skulle komma över rädslan, men vi drömde alltid mardrömmar, grät och kissade på oss av nervositet före simlektionerna, så till slut slapp vi. Därför var det första dyket på Bali som att klättra över ett JÄTTEHINDER för mig! :-)

Det gick bra att ta sig ner i vattnet den här gången och jag fick som tur var hålla instruktören i handen hela tiden ;-). Det är en underbar känsla att komma ner några meter under ytan, det är som att hamna i en helt tyst, blå värld där allt går som i slow motion. Man ser allt så klart och solen skiner MÅNGA meter ner i djupet. Jag förstår dem som blir riktigt bitna! H simmade före ibland, bredvid ibland, och fotade lite här och där medan han väntade på att jag skulle ta mig framåt. Den här gången gick det mycket bättre att tryckutjämna när det värkte till i örat, men det gjorde fortfarande ont. Envis som jag är så bestämde jag mig för att bara strunta i det (hur nu det skulle gå).



När vi kom ner till vraket, tecknade instruktören att jag skulle hålla mig fast. Allt kändes trögt och konstigt, det kändes inte ens som att jag kunde andas ordentligt. Jag gjorde tecken till H och instruktören att allt inte kändes OK, men när de då ville gå upp till ytan, tecknade jag att jag ville stanna kvar. Jag är bestämt bra på att ge dubbla budskap... :-) När jag sedan släppte ena handen för att rätta till cyklopet drogs jag nästan bort som av en osynlig stormvind och min instruktör fick hjälpa mig att hålla mig fast. Märkligt...

... det enda jag kunde tänka på var att jag inte kunde andas och att det var riktigt svårt att hålla sig kvar. Dessutom undrade jag varför vi aldrig dök ner i vraket som vi hade blivit lovade? Det var som att jag hållit mig fast i en evighet, när plötsligt instruktören pekade att vi skulle gå upp igen. Redan? Öronvärken var inte SÅ farlig så vi måste avsluta :-). Allt kändes TRÖGT, det var som att simma i kvicksand och jag funderade på om jag någonsin skulle ta mig upp eller om jag skulle bli kvar i djupet...



Jag kände mig med ens så trött och det var med en kraftansträngning jag tog mig upp på stranden. Knäna vek sig till och med av tyngden från vikterna :-). När vi hade fått av oss allting, berättade instruktörerna att det var så kraftiga strömmar därnere runt vraket så de hade blivit tvungna att avbryta. Va? Det hade inte jag märkt! :-) Men... då förstod jag varför allt kändes så "trögt" och varför det var så svårt att hålla sig fast i vraket. Jag hade sånt sjå med andningen så jag fattade alltså inte ens att det var farligt strömt... hmm.. :-).

Det hade varit spännande att ta sig in i vraket, men samtidigt var jag glad att instruktörerna var så pass seriösa så de avbröt allt. När jag fick veta att vi "åtminstone" varit nere på tolv meters djup, kände jag mig ändå ganska nöjd :-). Det var skönt att sätta sig i bussen och slumra på vägen hem. Helt ärligt så kände jag mig konstigt "tom" efter en dag i havet, men så här i efterhand tror jag att det berodde på alla rädslor och spänningar som virvlade runt i mig. H trodde först att jag inte alls tyckte om det hela, men så var det inte heller. Han hade nog önskat att jag skulle vara som en smidig sjöjungfru i vattnet och helt utan besvär glida runt med honom i det blå, men i ärlighetens namn såg jag nog mer ut som en klumpig sjöko :-). Nåja... man kan inte få allt här i världen!

När det hade gått några dagar började jag tänka mer och mer på att dyka igen och nu har jag definitivt bestämt mig för att göra det. Jag till och med längtar! Kanske kommer jag att kunna njuta mer av allt det vackra nästa gång? :-)



Här är jag igen nere vid U.S.S. Liberty...



... och här är jag och H tillsammans :-).



När vi åkte hem från Tulamben kom jag att tänka på en sångtext från Disney's Alladin som beskrev dagen som i ett nötskal: "En helt ny värld, en plats jag inte visste fanns, men här syns allting klart, så underbart, att va här i en helt ny värld med dig.... en helt ny värld... som öppnar sig... en magisk plats... för dig och mig". :-)

To be continued...

Kramar
Beatrice

Tre landkrabbor och ett skeppsvrak

Väl nere på stranden tog vår instruktör fram ett bälte med vikter... hmm, det var TUNGT. "Vägde bly", skulle man kunna säga :-). När vi med gemensamma krafter spänt fast det runt min midja, och jag i och med det nästan tappade balansen, utbrast jag: "Du måste skämta! Det är inte meningen att jag ska komma upp igen, va???"

Instruktören skrattade så glatt och svarade: "Haha, you're such a funny lady". Hmm... inget kändes det minsta roligt och när han sedan drog ut mig i vattnet kände jag hur paniken steg...

I vattnet skulle instruktören hjälpa mig på med simfötterna och där greps jag av riktig panik! Min hjärna var så blockerad så jag fattade inte att jag kunde FLYTA medan han hjälpte mig :-). Jag trodde att jag skulle sjunka som en sten till botten med alla vikter och allt! En bit bort såg jag hur instruktör nummer två kämpade med det kinesiska paret, de kände nog lika stor panik som jag gjorde och den kinesiske mannen sprattlade som en vild bläckfisk.

"Ner med huvudet under vattnet nu, så vi ser att allt fungerar", sa min instruktör och tryckte ner mig. IIiiiihhh! Jag andades och andades i ren panik och det fungerade... men det kändes konstigt att andas genom munnen...

... så dök vi neråt, jag hade ingen som helst aning om hur djupt ner vi var, eller vad som var höger eller vänster eller fram eller bak. Jag höll instruktören krampaktigt i handen och vägrade släppa den. Men han var så otroligt snäll och förstående, så han lät mig hållas... :-). Plötsligt såg jag konturerna av vraket... och en massa vackra fiskar som simmade omkring. Något som störde mig var att det skar som knivar i mitt högra öra och jag försökte tryckutjämna genom att hålla för näsan och blåsa ut, men det hjälpte nästan ingenting.

Instruktören bad mig hålla fast i vraket en stund och försökte få mig att upptäcka alla vackra koraller och fiskar som simmade omkring, men det var svårt att koncentrera sig! All min energi gick åt till att försöka kontrollera mig och inte visa hur panikslagen jag var... :-). Vi stannade kvar vid vraket en stund och försökte ta oss ner ytterligare en bit, men det sprängde så fruktansvärt i mitt öra så det gick inte att dyka längre ner.

Jag önskade så in i norden att H skulle dyka upp där någonstans, men vi hade blivit lovade att eventuellt få dyka tillsammans efter lunchen. Om det nu skulle bli ett dyk till, i det läget var jag tveksam...

To be continued...

Ha en trevlig helg allesammans!

Kramar

Beatrice

PS. Det är jag i gula cyklop i mitten av bilden! :-)

Tulamben och U.S.S Liberty

När jag fyllde år i höstas fick jag pengar till ett prova-på-dyk av H. Vi hade pratat om att dyka på Bali, men eftersom H blev så sjuk när vi väl var där, kände jag inte att det var aktuellt. I takt med att H kände sig piggare, pratade vi (läs 'han') mer och mer om det och besökte en dykfirma en kväll i samband med att vi åt middag.

H har dykcert (advanced, vilket innebär att han får dyka ner till 30 meter) sedan ett par år tillbaka, medan jag som den badkruka jag är knappt har doppat huvudet under vattnet en endaste gång i mitt liv. Ni förstår säkert att det var en av oss som LÄÄÄÄÄNGTADE efter att dyka, och en som gruuuuvade sig rätt så mycket :-)...

Det som jag faktiskt oroade mig för allra mest var just att H inte var frisk och jag tänkte att vad händer om man har kraftig influensa med feber och då utsätter kroppen för det tryck som är redan några meter under ytan? Vad händer om man får en kraftig hostattack så att man tappar munstycket 20 meter under vattnet? Inget av detta bekymrade H det minsta :-)....

... och eftersom H är världens mest envisa man, besökte vi dykfirman igen och bestämde var vi ville dyka. Vi beslutade oss för Tulamben som ligger på Balis nordöstra kust, både för att det finns en vacker "vägg" att se för mer avancerade dykare, men också för att ett gammalt amerikanskt fartyg, U.S.S Liberty (som sänktes av japanerna under andra världskriget) ligger bara ca 10 meter ut från stranden och vi tänkte att det kunde vara ett intressant "dykresmål" för oss.

Det tog ca 2,5 timme att ta sig med bil från vårt hotell till Tulamben, och jag hann oroa mig en hel del under den resan :-). Det var bara H som skulle göra ett väggdyk, men förutom jag, var det ett kinesiskt par som också skulle dyka för första gången. Det kändes skönt att inte vara ensam gröngöling i vattnet! :-)

Allt kändes lite lyxigt, vi var fyra som skulle dyka och hade tre instruktörer med oss. H fick en egen eftersom han skulle ge sig ut på egna äventyr och det visade sig sedan att jag också skulle få en alldeles egen instruktör. H bytte om snabbt, fick på sig syrgas och vikter och försvann sedan ner i det stora blå, där han bland annat tog alla fina bilder jag ska visa er. Men hjälp! Hur skulle det gå för mig?

Medan H dök längs den berömda "väggen", kämpade jag med våtdräkt och konstiga små "våtdräktstofflor". Jag och det kinesiska paret fick också en kort genomgång av hur man andas i munstycket och hur man ska göra om man får vatten i cyklopet. Herregud, jag kände en otrolig panik när jag satt där och förstod knappt vad instruktören sa. "Vatten i cyklopet"? På 15 meters djup? My goodness...

När instruktören berättat och förklarat tittade han på oss och sa: "Nu får ni skratta lite om ni vill" ;-). Vi såg tydligen gravallvarliga ut, men i och med den kommentaren började vi tre skratta hysteriskt och det hjälpte lite :-). Sedan sa han: "Nu finns det inget att vänta på, MOT STRANDEN!"

Just då ÅNGRADE jag mig väldans, väldans mycket... men... jag kunde ju inte fega ur nu... iiihhhh!!!

To be continued...

Många kramar

Beatrice

Lazy days och influensa...

Foto: http://z.about.com/

Den här fantastiskt vackra bilden får visa det jag och H gjorde de första dagarna på Bali... INGENTING! Förutom att lata oss i varsin solstol, då :-). H tog sig också ett och annat dopp i den underbara poolen, men eftersom jag hade badförbud i några dagar (p.g.a. operationen), låg jag mest och läste. Minns ni att jag i ett tidigare inlägg skrev att jag ville läsa En geishas memoarer? Jag köpte den boken på Arlanda och det var just den jag läste där i solstolen.

När H och jag gick igenom de foton vi tagit på resan, märkte vi till vår besvikelse att vi nästan inte tagit några foton från det här hotellet vi bodde på :-(. Det är därför som jag har lånat bilder från nätet för att ni ska kunna se hur det såg ut. Mycket tråkigt... för så här i efterhand kan vi konstatera att det var det finaste och mysigaste hotell vi bodde på under resan! De enda bilder vi har från hotellet är ett på vattenfallet jag berättade om, plus ett foto på H när han ligger i solstolen och läser. Han ville helst inte att jag skulle lägga ut det här... ;-).

Den första kvällen hittade vi en mysig restaurang och beställde in grillade räkor och stekt ris. "Nationalrätten" på Bali är just stekt ris i olika varianter med mycket grönsaker och skaldjur. Det var så gott och fräscht och vi tyckte det var riktigt billigt, ungefär 79.000 indonesiska rupiyah (som motsvarar ungefär 60-70 svenska kronor). Visst var det billigt, men då maten nästan inte kostar någonting på Bali, hittade vi MYCKET billigare (och till och med ännu godare) middagsmat de resterande dagarna.

Det fanns många små butiker i närheten av hotellområdet och något jag fastnade för var alla balinesiska "avgudabilder" som såldes. De var både otäcka och konstiga på ett sätt och passar egentligen inte så bra här hemma bland änglar och gustavianska möbler, men träsniderierna var så underbara!!! Så... en kväll slog jag till och köpte mig monstret på bilden nedan. Lägg märke till frangipaniblommorna bakom öronen :-).

Jag kände mig bara piggare och piggare allt eftersom dagarna gick, förmodligen på grund av solen och värmen och den goda och lätta maten. Hotellet hade en IMPONERANDE frukostmeny som bestod av ca 20 meter mat i alla dess former. Det jag åt varje morgon var olika sorters färsk frukt, flera sorters färskpressade juicer, stekt ris med grönsaker och skaldjur och ibland omelett som tillagades medan man väntade. Man fick själv välja vad som skulle vara i den. Efter bara några få dagar började jag gå ner i vikt! Annars brukar man ju oftast GÅ UPP i vikt när man reser bort... :-).

H däremot blev bara tröttare och tröttare och plötsligt en kväll insjuknade han riktigt snabbt i influensa! Jag vet inte om det var den hostande damen som smittade honom, men jag har aldrig någonsin sett honom så sjuk. Jag var riktigt orolig för honom!!! Han fick snabbt hög feber och frossbrytningar och hostade så jag trodde att något i hans lungor skulle gå sönder! Trots det försökte han tappert vara som vanligt. På dagarna solade han och badade i poolen (med JÄTTEHÖG feber, suck), men på eftermiddagarna slocknade han och sedan var det nästan omöjligt att få liv i honom igen. Hostade gjorde han även i sömnen men så blev det plötsligt tyst från honom. Trots att han var sååå varm och sängkläderna på hans sida var genomblöta av svett, låg jag nära honom hela nätterna för att höra att han verkligen andades...

Hur skulle det nu bli med vår resa...?

To be continued...

Kramar

Beatrice

Bali och min första award!

Foto: http://www.agoda.com/

På morgonen den 16 november steg vi ombord på planet som skulle ta oss från Kuala Lumpur till Bali. Det pirrade i magen av spänning, för jag har drömt om att åka dit i över tjugo år! Det här planet var lite mindre och mer slitet än det plan som vi åkte med TILL Kuala Lumpur, och H muttrade lite när han såg de små sätena. Planet var långt ifrån fullsatt, men det visade sig att alla passagerare ändå blivit hoptryckta på några få rader. H sa att han absolut ville sitta innerst, så jag hamnade därför bredvid en kvinna som hade en FRUKTANSVÄRD hosta. Det var ungefär som kikhosta, tuberkulos och lunginflammation på en och samma gång!

När vi satt där och väntade på att lyfta gjorde jag något som jag brukar försöka undvika: att vara oförskämd. Jag sa helt resolut till H att jag vägrade sitta bredvid den hostande kvinnan i tre timmar och ta risken att bli smittad i början av vår långa resa, och att jag därför tänkte flytta fram i planet. H var inte sen att följa med, men stewarden protesterade till en början och flera av de andra passagerarna tittade surt och konstigt på oss. Men... NO influensa för mig, tack!

Vi satte oss längst fram i planet och det dröjde inte länge förrän jag somnade... :-). Jag vaknade bara en kort stund innan vi landade i Denpasar på Bali. När vi klev in på flygplatsen bara gapade jag. Allt var så otroligt exotiskt och annorlunda! Musiken som kom någonstans ifrån var av ett slag som jag aldrig förut hört och överallt på de stenklädda väggarna hängde avgudabilder med utstående ögon och uträckta tungor. Monsterlika varelser var inkarvade i stenarna och det var som om deras blickar följde oss...

Efter att ha fått visumansökan beviljad och våra väskor i handen letade vi upp en taxi. Vi hade egentligen ingenstans att ta vägen, för jag blev ju inlagd på sjukhus dagen innan jag åkte och hade därför inte bokat hotell som jag hade lovat. Jag hade i all hemlighet tänkt överraska H med att boka rum på hotellet på bilden ovan (som ligger i ett område som heter Tanjung Benoa), så jag föreslog därför att vi skulle åka dit för att höra efter om det fortfarande fanns lediga rum.

När vi sa till taxichauffören var vi skulle, skakade han på huvudet och sa: "VERY expensive!". Han föreslog i stället ett annat hotell som vi tyckte var värt att undersöka, men när vi kom fram visade det sig att de bara hade ett enda rum ledigt. För att kunna titta på rummet fick vi först kämpa oss uppför en skranglig spiraltrappa av murket teakfärgat trä som KNAKADE när man gick i den, sedan möttes vi av ett litet och smutsigt rum... där myggorna dansade i taket och bara VÄNTADE på att vi skulle flytta in...

... så det blev nej, tack!. Vi åkte till mitt "överraskningshotell" och befann oss plötsligt i denna pampiga foajé:


Foto: http://www.agoda.com/

Där var makalöst vackert och HÖGT i tak, man fick nästan känslan av att vara i en katedral. Som tur var hade de lediga rum, MEN... de kostade 150 dollar natten! Jag förstod ingenting, för när jag hade tittat hemma på nätet så kostade ett rum bara drygt 50 dollar. När jag stod där och fortfarande inte förstod någonting och antagligen såg totalt förvirrad ut, böjde sig portieren fram och viskade att det var mycket billigare att boka på nätet. Sedan tillade han: "Så ni kan ju låna en dator i vårt business centre på nedervåningen"... det var snällt av honom :-).

Vi gick genom de vackraste marmorkorridorer man kan tänka sig och mitt i hotellet fanns ett stort vattenfall som vi var tvungna att stanna till vid en stund. Men sedan skyndade vi oss att boka rummet! Det visade sig att priserna gått upp en aning och att det nu kostade närmare 70 dollar natten, men det var ändå mindre än hälften av det pris de begärde i receptionen! 70 dollar var mer än vi hade tänkt, men i det läget var ingen av oss sugna på att börja åka runt och leta efter andra, billigare hotell. Så vi checkade in! :-)

Så här såg vårt rum ut, fast spegelvänt:


Foto: http://www.agoda.com/

Rummet var inte riktigt så rent och fräscht som på bilden, men helt OK. Det allra första vi gjorde var att sätta oss på balkongen och pusta ut med varsin drink i handen... :-). Det kändes underbart att äntligen vara framme och det var med spänd förväntan som vi inväntade kvällen och letandet efter en mysig balinesisk restaurang... :-).

To be continued...

Igår när jag kom hem och hade haft en mycket tråkig första-dag-på-jobbet så väntade något på mig... en award från Marie på bloggen Tekla Maräng - en livsnjutarblogg. Åh, så glad jag blev! :-) Hela den tråkiga dagen kändes med ens mycket roligare och jobbet är nog inte så dumt ändå ;-). Dessutom var det den första award jag någonsin fått.... så tack snälla, söta Marie för den!!!




Kramar
Beatrice

Trettondagsbandy och blommande skönheter

Trettondagen bjöd som vanligt på härlig bandy i vinterkylan. Det är yngste sonen som spelar och det är väl han som numera är friskusen i familjen, just på grund av ovan nämnda idrott. Mörkret hade lagt sig, men bandyplanen var upplyst och i ljuset åkte ett tjugotal röda och vita spelare omkring med snabba skär. Svisch, svisch... jag älskar ljudet av skridskoskär mot is... :-).

Bandy är en sån gemytlig sport. Även fast alla står och fryser öron och tår av sig, är det alltid glatt och trevligt. I pausen köper man korv och varm choklad och småpratar med de andra föräldrarna. Sedan fryser man en stund igen och applåderar med tjocka handskar... :-).

Idag filosoferade jag en stund kring mitt förra inlägg: om att behandla sig själv som en dyrbar antikvitet och värdera sitt eget åldrande lika mycket som man gör med gamla möbler och tavlor. Ofta är det så att det är andras omdömen som avgör hur man bedömer sin egen skönhet. Kommentarer och komplimanger gör att man känner sig vacker, men om man inte får några, betyder det då att man inte är det?



En blomma blommar oavsett om någon ser den eller inte. Det svåra är att våga låta sig själv stå i full blom, även i perioder där man inte får någon feedback eller bekräftelse. I år ska jag lova mig själv att sträva mot att bli mitt bästa jag, och jag ska ta hand om mig bättre, oavsett vad som händer runt omkring!

För inte alltför längesen kände jag mig vackrare än på många år. Det var i november när jag och H var på Bali - ön där frangipaniträden doftar dygnet runt... jag mådde så fantastiskt bra där, i både kropp och själ och det var nog den främsta anledningen till att jag kände mig vacker. Där, i blomsterparadiset, kände även jag mig som en blomma...

... nu har vi till sist fått ordning på foton och annat, så från och med nästa inlägg fortsätter reseberättelsen. Alltså, mot Bali! :-)

Kramar
Beatrice

Patina

Foto: http://svt.se/

De här gamla gustavianska stolarna skulle gärna få flytta hem till mig! Jag tycker riktigt mycket om nötta gamla stolar med ovanliga ben. Tro det eller ej, men det är något som jag och Brad Pitt har gemensamt! Nåja, sen är det nog inte så mycket mer... ;-). Jag såg en intervju med honom för många år sedan där han talade sig varm om just STOLAR. Han har hur många som helst, fler än jag någonsin kommer att ha, antar jag ;-).

När min farfar dog fick jag ärva några gamla stolar som min pappas morfar (lite invecklat, hmm :-) snidat ihop för länge länge sedan. Han tillverkade många vackra möbler och nu har jag alltså turen att äga några av dem. Jag har länge tänkt måla om stolarna (för någon som jag tror var pappa fick en tillfällig sinnesförvirring under 60-talet och målade dem röda, svarta och grå) och sedan byta ut de köksstolar jag har mot dem, men har aldrig tyckt att jag haft tid. Kanske blir det vårens projekt? :-)

När jag fortsatte städa här hemma idag funderade jag lite på hur zenbuddhisterna ser på saker och ting. Att städa enligt zen, gör man i första hand inte för att få det rent och snyggt omkring sig, utan av respekt för de saker och ting man äger. Alla våra ägodelar har en funktion i vårt liv och därför bör vi uppskatta dem. När man diskar sina kaffekoppar bör man göra det sakta och omsorgsfullt och sedan bör man torka disken med samma lugn och försiktighet. Att diska en kopp blir som att bada ett spädbarn: man tvättar det försiktigt och med mycket kärlek i lagomt varmt vatten, sedan torkar man barnet lika försiktigt i ett mjukt och varmt badlakan. Man är närvarande i det man gör... för man vill ju inte ju inte att barnet ska glida ur ens händer...

Om man lyckas lära sig att behandla sina saker och ting med sådan respekt, kunde man kanske också lära sig att behandla sig själv med samma respekt och vördnad. För hur ofta gör man egentligen det? Allt man gör ska gå så snabbt och man ska vara effektiv och helst göra flera saker samtidigt, åtminstone tjugo timmar av dygnet.

Man borde börja behandla sig själv som en antik och och värdefull Ming-vas. Jag är förvisso inte ens semi-antik ännu, men visst har tiden satt sina spår även hos mig. Färgen börjar flagna, huden har fått sprickor i form av fina linjer och rynkor, jag är lite nött och stött och har mina små skavanker...

... och då är det svårt att tycka att man är lika vacker som man var när man var ung och "ny" och "oförstörd". Men samtidigt älskar jag mina gamla saker och möbler, ju mer patina de får, ju vackrare tycker jag de är. Som min absoluta favorittavla här hemma, min gamla olja från 1908 på bilden nedan... ramen är stött och rent av förstörd på sina ställen, duken har börjat spricka sönder och ibland undrar jag om tavlan egentligen håller ihop eller om den ska ramla ner från väggen, men den är ändå den finaste jag har...



Kommer någon att tycka att jag vacker när jag är 100 år och nästan ramlar i bitar...? :-) Förhoppningsvis kommer jag att tycka det själv. Oavsett om man liknar sig själv vid en Ming-vas eller en gammal målning, borde man varje dag behandla sig själv med respekt och vördnad för den dyrgrip man är :-).

Kramar
Beatrice

Sussilull och sussilo...

Foto: http://espritchampetre.canalblog.com/

Jag hittade ovanstående otroligt vackra gavlar/ramar/krönlister (vad heter det?) när jag surfade runt idag. Kan de ha suttit på en säng eller en soffa? Jag har alltid varit otroligt förtjust i detaljer, gärna på snidat trä eller på krusidulliga spegelramar.

Jag önskar bara att de satt på vår säng. Det känns som att jag skulle sova riktigt gott då :-). Nu är det inget större fel på den säng vi har, men så här i efterhand kan jag ångra lite att vi inte köpte en gavel som var ÄNNU mer utsirad än vår, när vi nu ändå skulle köpa en.

Att köpa en gustaviansk modell var inte så svårt att komma fram till, eftersom jag (mest jag ;-) ÄLSKAR gustavianska möbler, men vi tyckte vid köptillfället att "lagom är bäst". Inga snidade rosetter alltså... men nu VILL jag ha en rosett på gaveln! :-)

Det finns i alla fall några små roliga detaljer på sängen:

Nu är det snart sussilull och sussilo för mig tror jag. Idag när jag tittade runt på alla fina bloggar fick jag uppfattningen att många håller på att städa bort julen nu. Jag fick massor av städinspiration och tänkte som så att eftersom jag ändå inte har något vettigt för mig, förutom att gruva mig för att börja jobba på onsdag, kan jag lika gärna börja städa lite jag med.

Jag började med vardagsrummet. Alla julsaker åkte in i skåpen igen, förutom granen då. Det är märkligt, man blir om inte glad, så i alla fall mycket gladare än man redan är, av att städa. Därför funderar jag på att STÄDA för brinnande livet i morgon och på tisdag så jag känner mig riktigt glad och positiv på onsdag... ;-).

Senare under kvällen fortsatte jag vardagsrumsstädningen med att damma och sortera i bokhyllan ett antal timmar och dammsög MÅÅÅNGA böcker. Nu när julen och dammet försvunnit, känner jag mig härligt trött och kommer med all sannolikhet att sussa sött... :-).

Godnattkramar

Beatrice

God fortsättning på det nya året!

Hej igen och hoppas att ni alla haft en skön julledighet och ett fint avslut på det förra året. Själv har jag/vi haft det bra, men dagen före julafton fick H tillbaka Kinaförkylningen... igen! Jag vet inte hur många gånger förkylningen/flunsan tagit om sedan vi kom hem från Asien... :-).

Jag har som tur är klarat mig och har försökt vara ute i naturen med hundarna så mycket jag bara kan. Men igår blev det lite för mycket av det goda, eller, jag gick lite längre än jag hade tänkt. Så långt så att jag fick ont i benen och knäna. Så långt så att en tånagel värker och varar och håller på att ramla av... hmmm... :-).

Snart börjar allvaret igen... jag börjar jobba nästa vecka efter en tids avbrott från jobb och ansvar... det känns hemskt! Nu blir det att gå ut på kvällarna istället, när mörkret sänkt sina vida vingar och skuggorna ruva...

När jag tog en promenad på nyårsdagen befann jag mig plötsligt i diset/dimman på bilden ovan. Det var lite märkligt, det fanns inget dis när jag begav mig ut, men så fort vi kom ner på den jättelika ängen hade dimman omringat oss. Jag såg inte mer än ett par meter framför mig och efter en kort stund visste jag nästan inte åt vilket håll vi skulle gå. Jag blev lite rädd, vad kan lura i en sådan dimma...?

När jag gick där i diset kändes allt som en märklig symbolik: den första dagen på det nya året är jag omringad av dimma och kan inte se vägen... på något sätt är det så jag känner mig också. Jag "borde" känna mig förväntansfull över att ett nytt år är här, ett år med nya möjligheter och överraskningar, men jag känner inte så. Vägen har inte klarnat så som jag hade önskat. Det nya jobbet jag ska till på onsdag känns inte fel, men inte alls rätt. Inspirationen för mitt hemliga projekt som jag jobbat med i höst och som gett mig så mycket energi är bara som bortblåst. Jag har inte ens kunnat blogga som vanligt, för orden har försvunnit precis som i Nils Ferlins dikt: "Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet..."

... jag antar att jag får göra som under promenaden - fortsätta gå framåt trots att något för tillfället skymmer sikten. Till slut kommer jag att se vägen igen... :-).

Många kramar
Beatrice