fredag 14 november 2008

Livet är förunderligt...


Foto: http://www.chinatravel.net

Igår var dagen då jag skulle ordna det sista och framförallt PACKA! Men det är inte alltid det blir som man tänkt... i stället hamnade jag på sjukhus och fick opereras akut...

... jag har känt mig dålig under några veckor och tänkte igår att det var bäst att jag kollade upp det innan jag åkte. Jag trodde verkligen inte att jag skulle behöva OPERERAS, dagen innan jag åker till på köpet. När jag fick besked sms:ade jag H som ringde upp mitt under ett möte, och jag stod där i sjukhuskorridoren och storbölade medan jag pratade med honom... :-). Narkosläkaren stod och väntade tålmodigt en bit bort och undrade nog varför jag var så ledsen. Jag antar att det var en kombination av oro, stress och resfeber och när jag hörde H:s röst brast det helt :-).

Innan jag blev inlagd, hade H hunnit berätta att han och hans kollega krockat med taxin när de var på väg till en mässa, vilket gjorde mig riktigt orolig. Han sa att det kändes OK NU, men jag vet också att när man krockar brukar man få ont SEDAN...

... den här resan börjar dramatiskt värre! Som tur är var det ingen stor eller allvarlig operation jag gjorde, men jag behövde ändå sövas och ligga på observation i några timmar efteråt. När jag hade observerats och vilat och sedan kört de fem milen hem, var klockan två på natten och jag stöp i säng.

Idag känns det mycket bättre och nu ska jag köra igång med packningen! Innan jag åker vill jag bara tacka för alla fina kommentarer jag fått från er som jag tyvärr inte hinner svara på nu. De har verkligen gjort mig glad och varm i hjärtat! :-) Ni inspirerar mig och det är så roligt att följa er vardag, era tankar och funderingar, se alla otroligt vackra bilder ni lägger ut o.s.v. När jag kommer hem från resan får jag nog ta mig en dag eller två för att läsa ikapp allt jag missat! :-)

Ha det så bra och hoppas ni får en fin första advent! Kina, here I come... :-)

Många kramar
Beatrice

onsdag 12 november 2008

Det är då den stora resfebern rullar in...


Foto: http://www.lat34.com/
I wish I was a surfer girl... :-).

Idag har verkligen den stora resfebern slagit till! Jag sov nästan ingenting i natt och i morse kände jag mig orolig, pirrig och illamående. Så idag önskar jag att jag var tjejen på bilden, som totalt orädd och med fantastisk balans och en vattentät Rip Curl-klocka bemästrar de högsta vågorna och trotsar de mörkaste djupen....

Det är fortfarande en viktig detalj som inte löst sig inför resan, men det är ju en dag kvar... hmm. Nåja, allt brukar faktiskt ordna sig till slut, även om det blir i sista sekunden :-).

Resten av dagen ska jag försöka surfa på livets vågor! :-)

Kram
Beatrice

tisdag 11 november 2008

Det är vackrast när det skymmer...


Foto: http://www.flyingtoursindonesia.com/ - Tanah Lot Temple, Bali

Kan man vara närmare himmelriket än så här? Tänk att få sitta vid templet på klippan och vara så nära en oändlig himmel... det är "rikedom" för mig. H vet det inte än, men vi ska DIT när vi är på Bali... :-).

Idag känner jag mig rik - rik på minnen och upplevelser, rik på kärlek och möjligheter.

Dagen IGÅR var ingen bra dag, ingenting gick som det skulle. Flera saker körde ihop sig, men det som oroade mig mest var att jag aldrig fick tillbaka passet från Kinesiska Ambassaden någon gång. Utan det kan jag inte åka på fredag! Jag hade riktigt svårt att hålla humöret uppe och det kändes som att ingenting gick min väg. Precis som om en sagofé hade svängt sitt trollspö över mig, började allt sakta att förändras under eftermiddagen. När jag skulle hämta in posten, fann jag helt oväntat ett brev från min underbara faster M i brevlådan. Hon hade skickat "kinapengar" - kinesiska yuan, plus en artikel till H som han med all sannolikhet kommer att få stor nytta av.

Det kändes ungefär som att få en turpeng skickad till sig :-). Molnen på min himmel började sakta skingra sig och på något konstigt sätt började jag känna att allt nog flyter på som det ska ändå.

När jag vaknade i morse visste jag att passet var här. Innan jag ens hade fått en avi så begav jag mig till tobakshandeln (utlämningsstället) och frågade efter mitt rek. Och voila, där var det! :-) Plötsligt började det kännas ännu mer som att jag var i ett slags FLOW. Jag vet inte om det var tankens kraft, men tursamma saker fortsatte att hända mig under hela dagen :-).

Det är förunderligt vad saker och ting kan förändras från minut till minut. Igår orkade jag knappt resa mig ur soffan, idag känns det som att jag är uppfylld av något slags inre ljus - jag går omkring som Mona Lisa med ett mystiskt leende på läpparna :-). Nästa gång allt kör ihop sig och jag inte vet vad jag ska ta mig till, ska jag försöka hitta tillbaka till den här känslan av "rikedom". Oavsett vad som händer, är allting bra. Jag ska försöka tänka att jag har allt jag behöver och att allting går min väg... :-).

Kramar

Beatrice

måndag 10 november 2008

Smaka på en lyckokaka!


Foto: http://whatscookingamerica.net/

Visst är det märkligt att ju äldre man blir, desto mer tänker man på mat när man ska resa någonstans. När jag var yngre var det upplevelserna jag först och främst var ute efter (det är det i och för sig fortfarande), men då tänkte jag ALDRIG på hur maten på resmålet skulle smaka.

Jag och H pratade lite kort och då kom vi av någon anledning in på maten i Kina. Jag sa att jag LÄNGTADE efter alla goda kinesiska grytor med ris till. Då sa han: Vet du, man äter inte ris till maten i Kina. Det beställer man in EFTER maten om man inte blivit mätt. Men det är ingen risk.

Hmm... innebär det alltså att jag tror på ännu en myt? (Först var det geishor, nu är det mat ;-) Jag har alltid tänkt att varför de flesta människor i Asien är så smala, beror säkerligen på att deras kost till stor del består av ris. Men... det är alltså det den inte gör. Och det är därför de är så smala. Vi här i väst kallar det för GI-metoden... :-)...

... det är märkligt att man i Kina besitter sådan visdom, där har de minsann Feng-shuiat och GI-at i flera tusen år, långt innan Jesus föddes och vi här i norden levde som grottmänniskor ;-). Jag ser riktigt fram emot min Kinaresa, den lär vända upp och ner på halva min värld och jag ska verkligen passa på att insupa all visdom som verkar finnas där :-).

Förutom mat, är det något som jag absolut tänker köpa i Kina: lyckokakor. Jag tycker att det är en sån härlig idé, man köper en kaka och får en lyckönskning på köpet :-). Det måste vara något som kan få en att dra på smilbanden hela dagen.

Här är en lyckokaka till er som läser mina inlägg. Låt den väl smaka! :-)


Foto: http://www.zimbio.com

Många kramar
Beatrice

Ett fjärran Shangri-La


Foto: http://www.chinatravel.net/

Shangri-La har alltid varit en mytisk plats, en stad från sagans värld, men sedan några år tillbaka finns den tydligen på riktigt! Av en ren händelse halkade jag över informationen då jag sökte något annat som har med min Kinaresa att göra. Staden finns i det kinesiska området Yunnan (tror att det gränsar mot Tibet) och fick namnet Shangri-La så sent som 2001. Kommunen hade tydligen tävlat med ett flertal andra kommuner om rätten att få använda namnet.

Staden verkar vara otroligt vacker och strida turistströmmar har sökt sig dit redan långt innan staden fick sitt nya namn. Nu lär ännu fler turister åka dit, för vem vill väl inte åka till Shangri-La? :-)

Om jag inte minns fel från sagan så åldrades inte människorna i Shangri-La. Ibland längtar jag efter en sådan plats - en sagovärld där tiden har stannat, där himlen alltid är blå, där vinden alltid är ljum och luften fylld av dofter från tusentals vackra blommor. Jag önskar att jag kunde skapa en sådan plats inne i mitt huvud, men det är så ofta saker som skymmer sikten. Jag antar att det är JAG som LÅTER sakerna skymma sikten...

Idag känner jag mig av någon anledning väldigt stressad över allt som ska göras och hinnas med innan fredag, trots att jag är hemma hela dagen och egentligen inte alls behöver jäkta på något sätt. När stressen tar över, det är då man i tanken borde förflytta sig till sitt eget Shangri-La... en dag ska jag lyckas ta mig dit... :-).

Kram

Beatrice

söndag 9 november 2008

En geishas memoarer


Foto: http://www.bloggywood.se

Jag och H såg på Miami Ink förra veckan och i det programmet var det en kvinna som ville tatuera in en geisha på ryggen. Hennes motivering till motivet var att hon ansåg sig veta att geishor i det gamla Japan var välutbildade och "starka" kvinnor. H och jag såg på varandra och förstod ingenting. Vi var båda av den uppfattningen att geishor må ha varit "välutbildade" inom musik och liknande, men den enda anledningen till "välutbildningen" var att de genom den skulle behaga män på olika sätt.

Kvinnan på Miami Ink hade bott i Japan under ett flertal år så hon visste vad hon pratade om. Hon menade att det är en modern myt att geishor var lyxprostituerade.


Foto: Raimund Von Stillfried, "Japanese geisha in winter costume", ca 1885

Jag blev allt lite nyfiken på att ta reda på mer om geishornas liv och leverne och fick för mig att jag kanske ska köpa boken Memoirs of a geisha och ta med mig på resan? Det skulle vara en intressant tanke att jag kanske har väldigt fel om ett ämne som jag tror mig ha mycket rätt i?

Jag känner ingen som läst boken, men jag har sett att filmen har fått bra kritik. Den enda negativa kritiken jag har läst om den är att skådespelarna kommer från OLIKA asiatiska länder och att det märks och blir konstigt. Vidare så tyckte kritikern att filmen var en aning WESTERNIZED.

Nåja, jag hoppas att boken är bra i alla fall! :-)

Kram
Beatrice

Änglar, finns de?


http://www.geocities.com/Paris/Cafe/4754/2angels2.jpg

Vissa människor tror på änglar, andra gör det inte. Själv är jag övertygad om att de finns. Min yngsta son har vid ett flertal tillfällen oförklarligt klarat sig från olyckor som kunnat sluta riktigt illa. Det har verkligen varit så att man kan tro att en osynlig hand försiktigt puttat bort honom eller det föremål som varit på väg att skada honom. Jag har också varit med om några incidenter som gör att jag tror att det finns skyddsänglar därute. Eller är det bara så att en del människor har en stor portion TUR i livet?

En ängel behöver inte vara ett osynligt väsen som aldrig visar sig för någon, utan en ängel kan till exempel vara en helt vanlig hjälpsam person som viger sitt liv åt att hjälpa andra människor, djur eller vår värld som sakta men säkert smälter bort.

För många år sedan hamnade jag bredvid en man på en tillställning och vi började prata om ditt och datt. Vi kom rätt snart till den punkt där man ska berätta om vilket yrke man har, och när jag sa att jag var lärare tjöt mannen till av förtjusning och kastade sig runt halsen på mig och gav mig en jättekram (till min stora förskräckelse :-). Han ropade så de flesta runt omkring kunde höra: "Ni lärare är mina vardagshjältar, ni är änglar som vandrar runt här på jorden!"

Jag blev alldeles varm i hjärtat av hans ord :-). Jag har aldrig sett mig själv som en ängel, men det var en härlig känsla att en gång bli kallad för det :-).

Jag är övertygad om att det finns många "änglar" därute som inte själva ser sig på det sättet. Kanske får de heller aldrig någon uppskattning för vad de faktiskt gör för andra. Kanske finns det änglar som läser mina inlägg...? :-)

Kram till alla änglar! Hoppas att ni får en fin söndag :-).

Beatrice

lördag 8 november 2008

Att skiljas är att dö en smula...


Foto:http://www.chinatravel.net

Det finns ett gammalt talesätt som säger: "Att skiljas är att dö en smula". Jag kände mig så VÄLDANS trött idag och tänkte att det kanske berodde på att jag dött litegrann, och att det därför var bäst att jag vilade upp mig :-). Så jag kröp ner i soffan och drog en varm filt över mig och vaknade för alldeles bara en stund sedan.

Så... nu känner jag mig lite mer levande igen :-). Annars tänker jag mig döden som på bilden ovan, en underbar vandring i en park full av rosa körsbärsblom. Enda skillnaden är att blommorna blommar för evigt, inte bara för en dag eller två...

Annars har det varit en bra dag! Yngsta sonen skickade ett efterlängtat sms på förmiddagen och i samma veva sms:ade H från Kina. Härligt! :-) Kort efter det hörde äldsta sonen av sig, han var på hemväg från flickvännen och vi bestämde att jag skulle hämta honom på busstationen. Efter det åkte vi och storhandlade och det kändes riktigt mysigt att han kom hem igen.

Men säg det som varar för evigt! Äldsta sonen har redan hunnit sticka iväg igen, till kompisar den här gången. Det är något som jag kan tycka är "jobbigt" med att ha äldre barn.... de är så upptagna hela tiden! Är det inte kompisar så är det flickvänner så är det träning. Jag längtar efter att ha dem hemma som förr i tiden när vi hade fredagsmys eller lördagsmys och när man gjorde roliga saker tillsammans. Nu är de så SJÄLVSTÄNDIGA... fast... det är ju bra på sitt sätt :-).

Jag tänkte titta på TV ikväll, på Stjärnor på is eller något annat skoj, men vad hände när jag skulle slå på TV:n (när inte en endaste teknisk person fanns hemma)? Digitalboxen slutade fungera... bläää!!!! Jag provade att dra ur alla sladdar och starta om, ändå ingen kontakt. Jag drog ur kortet och satte i det. Jag gjorde detta två gånger, utan att få det att fungera det minsta och då ringde jag Boxer. Personen på kundtjänst trodde att det var fel på boxen och rådde mig att lämna in den. Hmm. En lördagskväll... grrrr....

... eftersom jag vägrade tro att det var något allvarligt fel som inte kunde åtgärdas här hemma, tänkte jag att här får man ta till drastiska metoder! Jag tog fjärrkontrollen (till boxen) och kastade den med all kraft i golvet!!! Sedan fungerade allt hur bra som helst... "rådig kvinna reder sig själv", eller hur var det nu igen...? ;-)

Ha en bra kväll! :-)

Kram
Beatrice

Längtan...


Foto: http://www.chinatravel.net/

Idag längtar jag så mycket! Jag längtar efter H, som antagligen redan springer omkring på den första mässan. Jag längtar efter yngsta sonen som inte kommit hem än. Jag längtar efter min kamera, som samma son har fått låna med sig :-). Jag längtar efter Kina och all god kinesisk mat som jag snart ska vräka i mig. Jag längtar efter att få ligga på en varm strand på Bali och ha tid att läsa tio böcker minst.

Jag längtar efter jul, då vi alla får vara tillsammans igen...

Kram
Beatrice

fredag 7 november 2008

Vardagslyx!



Något som verkligen är lite lyx i vardagen är att få öppna ett alldeles nytt paket Zoegas Blue Java och riktigt andas in den fantastiska aromen av etiopiska kaffebönor... mmmm.... :-). Att sedan få brygga sig en kopp kaffe och avnjuta den i ensamhet medan man funderar över allsköns ting, det är inte dumt det :-).
Det var precis vad jag gjorde idag. När jag hade skjutsat H till tåget, åkte jag de fem milen hem igen (trots att det lockade att åka in på IKEA en stund :-), öppnade ett nytt paket kaffe och doftade på det en lååång stund. Sedan bryggde jag mig några koppar och satt och läste lite i nya numret av Lantliv medan jag sippade på kaffet.
Kaffe ska ju vara ett gift (och JA, jag ÄR beroende :-) och om kaffet i Kina är så dåligt som det sägs vara, innebär det i praktiken att resan blir några veckors avgiftning för mig... :-). Blää, vilken huvudvärk jag ska få!!! Egentligen borde man verkligen försöka rena och avgifta sig, men vad ska jag då lyxa med på eftermiddagarna? Den vise Voltaire sade en gång: "Kaffe torde sannerligen vara ett långsamt verkande gift, för jag är åttiofyra och ännu inte död." Om man begrundar det uttalandet en stund så behöver jag kanske inte avgifta mig just i år... :-).
H hann göra ett storkok med köttfärssås till äldsta sonen innan det var dags att åka (hur han hann det förstår jag bara inte), så jag frös in den i portionsförpackningar men sedan fanns inte mycket mer att pyssla med här hemma. Efter det skjutsade jag samma son till bussen, för han ska hälsa på flickvännen i helgen. Så... nu är det bara jag och kaffet... :-).
Kram
Beatrice

torsdag 6 november 2008

I väntans tider...


Foto: http://www.chinatravel.net

... här går jag och väntar och väntar på att det ska bli den 14/11 och att jag sitter på planet till Peking! I helgen "lyckades" vi beställa flygbiljetter hela vägen från Sverige till Kina till Bali (vi ska ju alltid FUNDERA så mycket, därför tar allting sån TID :-). Det känns jätteskönt, nu är det klart i alla fall!

Efter att vi har kommit till Bali vill jag ha allting "öppet", jag vill att vi ska ha frihet att kunna bege oss vart vi vill, när vi vill, under de veckor vi är borta, utan att vara låsta av att måsta vara på en viss flygplats en viss tid :-). Kanske är man lite konstig, det finns de som säger det... :-).

H reser till Peking redan i morgon, han och en kollega ska besöka ett stort antal leverantörer och mässor. Något som känns lite LÄSKIGT med inledningen av min resa är att jag ska åka till Peking och vidare till Shanghai helt ENSAM (där H möter upp)! Nåja, det går säkert jättebra. Jag hoppas att jag gjort värre saker i mitt liv än att flyga ensam... :-).

Igår när jag var ute på en härlig höstpromenad med hundarna, insåg jag plötsligt hur resultatinriktad jag är även när jag bara är ute och går. Allt började med att jag fick för mig att se efter vad klockan var. Vi hade säkert varit ute i en timme eller så, jag hade absolut ingen tid att passa, men något började gnaga inom mig... "det kan vara bra att se efter vad klockan är"...

... plötsligt överöstes jag av hur många minnesbilder som helst där jag promenerar i ett visst (HÖGT) tempo, promenerar före frukost för maximal förbränning, räknar steg medan jag går om jag glömt stegmätaren, kollar stegmätaren när jag har den på mig, kollar klockan för att se hur länge jag varit ute o.s.v.... hmmm... man går miste om mycket av det vackra i livet om allt handlar om resultat och prestation!

Därför kollade jag aldrig på klockan igår utan bestämde mig för att försöka vara helt i nuet för en gång skull. Det var bara jag och hundarna och naturen, och promenaden blev än härligare när den fick vara allt som betydde något just i den stunden. Vi strosade runt i skogen, kom fram till en sjö och hundarna ville sitta där på klipphällan och titta på vattnet (hmm). Inte mig emot! :-)

I Zen pratar man mycket om att kunna bemästra tanken och kunna vara helt i nuet. Det har alltid varit oerhört svårt för mig, jag har alltid haft svårt att koppla av, uppe i varv som man är jämt. Men igår tror jag att jag lyckades med en genombrytning av något slag, jag gjorde en revolutionerande upptäckt om mig själv... :-).

Kram Beatrice

måndag 3 november 2008

Mer äventyr i storskogen...



I helgen fick H ett samtal från en man i "grannjaktlaget". Han berättade att de hade skadeskjutit en älgkviga som sedan sprungit in på H:s jaktlagsområde. Han frågade om H hade möjlighet att spåra den med hund, men tillade att det nog inte var någon fara med älgen utan att den nog var långt härifrån vid det här laget.

H frågade mig om jag ville ge mig ut på älgjakt... igen! :-) Jag sa ja såklart och tidigt på lördagsmorgonen gav vi oss ut, med hund och allt. Det var bitande kallt i skogen och den isande vinden gjorde att jag snabbt var riktigt kall om kinder och öron. Vi började traska ut på ett hygge och nästan på en gång fick Dino (hunden) upp ett spår! Det var en fröjd att se honom, han vädrade älg och började trippa fram som en dressyrhäst med huvudet lutat bakåt och nosen rakt i vädret. Det började kännas riktigt pirrigt, men det tog säkert en halvtimme innan Dino hittade det första blodspåret...

... det var så litet så inget människoöga hade kunnat se det. Det var bara några små droppar på en gren på marken, och man hade lika gärna kunnat ta det för något annat. Efter det fick Dino fart men tappade sedan spåret och det kändes som att vi bara gick i cirklar, hur länge som helst.

Men skam den som ger sig! :-) H, som är både rutinerad och envis, bad mig stå stilla och vänta och gick sedan tillbaka med Dino till det första blodspåret igen. Han menade på att Dino började slarva... :-). Efter det gick allt med en himla fart. Dino hittade tydligen rätt till slut och jag såg dem försvinna in i skogen. Jag stod stilla och väntade snällt en stund, men så dök H upp i skogsbrynet och vinkade åt mig att följa dem. Jag gick så fort jag kunde, men det var riktigt svårt att hänga med! Dino skyndade fram med nosen tryckt mot marken och jag fick småspringa för att inte tappa bort dem. Trots att det gick fort, såg jag flera legor där den stackars älgen lagt sig och vilat och den verkade ha förlorat mycket blod... :-(.

Det gick brant nerför och jag hade fullt sjå med att hålla grenar och kvistar från ansiktet, samt hålla balansen på den hala mossan. Vi kom fram till en sjö och plötsligt tvärstannade H och Dino. Då såg jag den också, den stackars älgen låg död i en sänka. Den hade nog lagt sig för att vila en sista gång, men sedan dött och kanat ner.

Det kändes lite sorgligt på något sätt. Jag tyckte det kändes hemskt när jag såg skotthålet i magen på den och allt blod och annat äckligt som runnit ur vommen. H tyckte det var synd att inte älgen levde när vi fann den, så Dino hade fått träna på att skälla och hålla den stilla, plus att köttet var förstört i och med att den tydligen varit död ett tag. Vi båda tyckte att det var sorgligt att den fått plågas så mycket, det var inte svårt att förstå när vi såg hur ofta den lagt sig för att vila. Dino verkade inte förstå någonting. Han satt alldeles stilla bredvid älgen och verkade fundera på varför den låg där. Han bet lite försiktigt i älgens ena öra och gick sedan lite på den, fram och tillbaka När H sa åt honom att det var dags att gå, såg han ännu mer fundersam ut och vägrade att lämna älgen. Han är van att de tar rätt på älgarna på en gång och fraktar dem till jaktstugan och trodde nog att vi inte var vid våra sinnens fulla bruk.... :-).

Det var helgens äventyr! :-)

Kram
Beatrice