måndag 3 november 2008

Mer äventyr i storskogen...



I helgen fick H ett samtal från en man i "grannjaktlaget". Han berättade att de hade skadeskjutit en älgkviga som sedan sprungit in på H:s jaktlagsområde. Han frågade om H hade möjlighet att spåra den med hund, men tillade att det nog inte var någon fara med älgen utan att den nog var långt härifrån vid det här laget.

H frågade mig om jag ville ge mig ut på älgjakt... igen! :-) Jag sa ja såklart och tidigt på lördagsmorgonen gav vi oss ut, med hund och allt. Det var bitande kallt i skogen och den isande vinden gjorde att jag snabbt var riktigt kall om kinder och öron. Vi började traska ut på ett hygge och nästan på en gång fick Dino (hunden) upp ett spår! Det var en fröjd att se honom, han vädrade älg och började trippa fram som en dressyrhäst med huvudet lutat bakåt och nosen rakt i vädret. Det började kännas riktigt pirrigt, men det tog säkert en halvtimme innan Dino hittade det första blodspåret...

... det var så litet så inget människoöga hade kunnat se det. Det var bara några små droppar på en gren på marken, och man hade lika gärna kunnat ta det för något annat. Efter det fick Dino fart men tappade sedan spåret och det kändes som att vi bara gick i cirklar, hur länge som helst.

Men skam den som ger sig! :-) H, som är både rutinerad och envis, bad mig stå stilla och vänta och gick sedan tillbaka med Dino till det första blodspåret igen. Han menade på att Dino började slarva... :-). Efter det gick allt med en himla fart. Dino hittade tydligen rätt till slut och jag såg dem försvinna in i skogen. Jag stod stilla och väntade snällt en stund, men så dök H upp i skogsbrynet och vinkade åt mig att följa dem. Jag gick så fort jag kunde, men det var riktigt svårt att hänga med! Dino skyndade fram med nosen tryckt mot marken och jag fick småspringa för att inte tappa bort dem. Trots att det gick fort, såg jag flera legor där den stackars älgen lagt sig och vilat och den verkade ha förlorat mycket blod... :-(.

Det gick brant nerför och jag hade fullt sjå med att hålla grenar och kvistar från ansiktet, samt hålla balansen på den hala mossan. Vi kom fram till en sjö och plötsligt tvärstannade H och Dino. Då såg jag den också, den stackars älgen låg död i en sänka. Den hade nog lagt sig för att vila en sista gång, men sedan dött och kanat ner.

Det kändes lite sorgligt på något sätt. Jag tyckte det kändes hemskt när jag såg skotthålet i magen på den och allt blod och annat äckligt som runnit ur vommen. H tyckte det var synd att inte älgen levde när vi fann den, så Dino hade fått träna på att skälla och hålla den stilla, plus att köttet var förstört i och med att den tydligen varit död ett tag. Vi båda tyckte att det var sorgligt att den fått plågas så mycket, det var inte svårt att förstå när vi såg hur ofta den lagt sig för att vila. Dino verkade inte förstå någonting. Han satt alldeles stilla bredvid älgen och verkade fundera på varför den låg där. Han bet lite försiktigt i älgens ena öra och gick sedan lite på den, fram och tillbaka När H sa åt honom att det var dags att gå, såg han ännu mer fundersam ut och vägrade att lämna älgen. Han är van att de tar rätt på älgarna på en gång och fraktar dem till jaktstugan och trodde nog att vi inte var vid våra sinnens fulla bruk.... :-).

Det var helgens äventyr! :-)

Kram
Beatrice

Inga kommentarer: