Bali

Hej allihopa!

Nu när det tråkiga vädret verkar ha bestämt sig för att stanna, kände jag för att visa lite fler soliga bilder från resan. Bilden ovan är från strandpromenaden bakom och bredvid vårt hotell, där vi käkade lunch på ett litet café nästan varje dag. Solsängarna på stranden kunde man hyra för 15 dollar för några timmar, men det tyckte jag var dyrt!

H frågade (med glimten i ögat) om man inte kunde hyra en säng för att sova där över natten, men då blev den servitör han frågade alldeles förskräckt och utbrast: "No, no, not for sleeping. Not good sleeping on the beach at night!!!" Det förstod ju vi också, men det var bara lite på skoj. Därför fortsatte vi bara drömma om solsängarna, men tänk att få bädda dem fint med mjuka täcken och vackra kuddar och sedan somna där till havets brus... :-).

Hoppas ni alla får en fin dag!

Många kramar
Beatrice

Vinst i lotteriet

När jag kom hem från resan berättade goa Marie med bloggen Tekla Maräng - en livsnjutarblogg att jag vunnit en bok i hennes tävling. Jag blev så himlarns glad, både för att jag sällan vinner saker och ting, men också för att jag sneglat på den där boken en längre tid, men inte unnat mig den. Jag tror att ni alla känner till Maries fina blogg, om inte är den väl värd ett besök! Hon skriver om allt från hennes många blommor, till läsvärda bokbetraktelser och om besök på härliga marknader och trädgårdar. Marie överraskar alltid, och för mig som inte har helt gröna fingrar har jag gjort nya bekantskaper som Tasha Tudor och Hannu Sarenström genom just Maries blogg :-).

Det var så spännande att hämta ut paketet och när jag fick det röda paketet i min hand kändes det som att ha fått en tidigt julklapp eller nåt :-). Med boken följde ett otroligt sött kort med en liten fågel på som såg ut att komma från mormors tid!

Jag vill också berätta hur go och fin Marie verkligen är, för det var inte helt lätt för min vinst att hitta vägen hem till mig. Marie skickade nämligen först en bok till mig som kom bort i posten! :-( När det stod klart att den boken försvunnit på vägen, skickade Marie utan tvekan en ny bok till mig!!! :-) Tack snälla goa Marie för att jag fick min vinst ändå, den gjorde mig så otroligt GLAD och nu har jag något att mysa med i höstrusket som lägrat vår vanligtvis vackraste vintermånad.

Jag förundras gång på gång över hur många fina människor som finns här i vårt Blogglandia :-).

Ha en fin dag!

Många kramar från en just nu lässugen
Beatrice

Sju sanningar om mig själv och award

Hej alla!

Häromveckan fick jag en award av goa Karin som har den fina bloggen Livslust. Jag tror att många av er redan känner till den, men har ni inte hälsat på i Karins trädgård än borde ni göra det! Hennes blogg är verkligen som en trädgård och hon skriver så vackert om blommor och blader, men även om mysteriet livet och mycket annat.

Med awarden följde en utmaning att berätta sju saker om sig själv och jag har klurat lite på vilka "hemligheter" om mig som ska få komma fram i ljuset. Det är väl lika bra att köra igång:

Sanning nr 1: Jag tog DYKCERT på Bali när H och jag var på resande fot i oktober! ;-) Hihi... jag hade tänkt berätta lite mer om allt kring det, men det hinner jag. Så här i efterhand måste jag nog säga att jag hade igen alla jobbiga övningar som Nazi-Jay tvingade mig att göra i havet (se tidigare inlägg). Det var kanske tack vare hans ångvältspedagogik som det inte kändes helt omöjligt att lyckas med de prov jag sedan var tvungen att göra när jag tog certet. För en utpräglad landkrabba som jag som aldrig doppat huvudet under vatten i hela mitt liv, var det här en utmaning så stor som att bestiga Mount Everest!

Sanning nr 2: Jag ÄLSKAR marsipan. Tänk att få köpa en liten tjock marsipangris och trycka i sig den från tryne till knorr... mmm... :-). Eller att köpa en rulle mandelmassa och skära en skiva av den... mmmm..... skåpätning kallas det visst. Men gott är det! :-) Jag såg ett recept i Vakre Hjem på brownies med mandelmassa i och insåg genast att en sån härlig kaka måste jag bara baka till jul. Vi får se hur den här besattheten utvecklar sig... antingen kommer jag att förvandlas till en marsipangris eller så bloggar jag snart från ett behandlingshem för marsipanberoende ;-).

Sanning nr 3: Jag är pianist och hade för några år sedan förmånen att jobba tillsammans med ett relativt känt danskompani. Jag blev ombedd att träna in en mängd olika klassiska stycken som skulle kunna passa till olika övningar. Plié, ni vet :-). När jag sedan träffade dansarna första gången skulle de ha balettklass och jag kände mig lite nervös. Dansläraren som var på besök är en GIGANT inom dansvärlden och var mycket bestämd över hur han ville ha sina lektioner. Gulp! Det gjorde mig inte mindre nervös kan jag säga. Det började inte helt smärtfritt, och det var en del problem i starten innan vi förstod varandra ordentligt. Att spela till dans var en stor utmaning, för i och med att man måste spela taktfast till 100% är det tvärtemot allt man någonsin lärt sig. Jag måste säga att den här dansläraren fick mig på något sätt att utvecklas som människa och öppna upp mer för att kunna "ge" mer. Det gick bättre och bättre för varje vecka och det var en fantastisk känsla att vara i samspel med andra människor på det sättet! Jag älskade varje minut! :-)



Sanning nr 4: När jag gick på mellanstadiet var jag totalt fascinerad av nordamerikas indianer och deras liv och öden. Jag läste det mesta jag kom över och grät i hjärtat över alla slag som utkämpats, över alla liv som släckts och över allt blod som spillts över prärien. Min kompis I och jag "lekte indianer" mest varje dag efter skolan, vilket innebar att vi sprang barfota i skogen långt in på hösten, åt bär och växter i naturen under våra strövtåg och byggde fullstora hästar av snö och is under vintrarna (med viss hjälp av I:s pappa) som vi sedan lärde oss att hoppa upp på som indianerna gjorde på TV :-). När I fick en riktig häst blev våra lekar än "verkligare" för nu kunde vi ju galoppera fram barbacka över "prärien" också!

Nu i vuxen ålder berör mig ämnet än starkare och jag tycker att det är otroligt VIKTIGT i t.ex. engelskundervisningen att eleverna får lära sig mer om nordamerikas ursprungsbefolkning och deras situation såväl som om ursprungsbefolkningar i andra delar av världen. Det gör det lättare att förstå varför det ser ut som det gör på vår jord. Vi får ALDRIG glömma bort hur vi européer under de senaste femhundra åren har skövlat andra länder, våldfört oss på människor och fruktbar jord och utarmat de naturresurser som finns för att sedan bara lämna kaos efter oss när vi ätit oss mätta. Det har begåtts såna fruktansvärda orättvisor mot människor runt om i världen, men efter att ha jobbat i skolan ett antal år så tror jag på människan igen... för de allra flesta ungdomar har STORA hjärtan och ett STORT engagemang och de kommer att förändra världen till det bättre när de är gamla nog :-).

Sanning nr 5: För många år sedan reste jag runt i Österrike och Tyskland under några veckor och eftersom Beethoven alltid varit min stora idol besökte jag bland annat flera hus han bott i under sin livstid. Jag tyckte det var hur intressant som helst, men släkt och vänner var inte lika imponerade när jag kom hem och visade foton av olika hus! I ett av Beethovens gamla hus i Wien, finns nu ett museum som inhyser flera av hans instrument. Mitt på ett stort salsgolv av trä stod en underbar spinett, men såklart hade man spärrat av så man inte kunde komma närmare spinetten än fem meter. Se men inte röra. Hmm. Vad gör man om man är pianist och har Beethovens spinett framför sig...? ;-) Såklart klev jag över avspärrningen och lät ringfingret sakta smeka tangenterna innan jag försiktigt tryckte ner två av dem.... ooops! På två röda hade en stor och biffig säkerhetsvakt huggit mig i nackskinnet och släpade mig sedan mot utgången medan han skrek på tyska i mitt öra. Han kastade ut mig på gatan och stod där och hytte med näven, men jag bara log, synnerligen nöjd med mig själv och över mitt illdåd. Jag skulle göra om det igen, när som helst... :-).

Sanning nr 6: I min ungdom jobbade jag på en järnhandel under flera år och på somrarna var det alltid flera kändisar som besökte oss. En av dem var Allan Edwall och en sommar hade han beställt en toalett till sin sommarstuga och kom för att hämta den. I stället för att inte tänka så mycket, blev jag så nervös över att det var han som stod framför mig så jag började tänka något alldeles förskräckligt mycket. Skulle jag fråga vad han hette som med alla andra kunder eller skulle jag ropa ut i butiken: "Har Allan Edwalls toa kommit än?". Nej, det skulle bli väldigt fel. Hmm. Så jag bad om hans namn och lyckades göra det hela mycket krångligare än det hade behövt bli, med följd att han blev riktigt sur på mig! Jag blev jättegenerad när jag insåg hur jag hade krånglat till det. Idag hade jag bara gått ut på lagret och hämtat toaletten och inte tänkt så mycket på vem kunden var, och jag hade nog inte frågat om namnet om jag redan visste det, men då var det inte lika lätt. Nåja, det är ett roligt minne! Och du Allan, förlåt om jag gjorde dig lite sur, det var inte meningen ;-).

Sanning nr 7: När jag slutade gymnasiet jobbade jag hela sommaren och sedan drog jag ut på tågluff genom Europa med bara 5000 kr på fickan. Det skulle liksom räcka till ALLT. Är man riktigt klok eller inte...? ;-) Dessutom var jag ju ung och oskyldig, trots mina bruna ögon, så när jag kom till Hamburg tog jag in på första bästa och billiga hotell jag kunde hitta, alldeles bredvid järnvägsstationen. Hmm. Tanten i receptionen tittade konstigt på mig, men jag fick mitt billiga rum och kände mig nöjd. Pengarna skulle ju räcka i en månad för jösse namn! ;-) Jag slumrade till på sängen och när jag vaknade på kvällen bestämde jag mig för att gå ut och äta. När jag öppnade dörren fick jag mitt livs chock! Utanför VARJE dörr stod en mycket lättklädd och uppspacklad kvinna och de tittade alla surt på mig, nykomlingen. På en sekund gick det upp för mig var jag hade hamnat... jag hade checkat in på ett HORHUS!!! Aaaaah! Jag smällde igen dörren och baxade en stooor byrå framför den för att ingen skulle kunna ta sig in i mitt rum. Sedan försökte jag spärra handtaget med en galge (som jag sett någon göra på TV ;-). Jag sov inte en blund på hela natten, både för att jag var livrädd men också för att det var en livlig "trafik" till hotellet, och tidigt nästa morgon checkade jag ut och lämnade Hamburg för gott. Har jag återvänt? Nej. Har jag lärt mig något? Ja :-).

Ja, det var lite mer om mig det ;-). Nu ska jag klura på vilka jag ska skicka den här awarden och utmaningen vidare till!

Många kramar

Beatrice

En regnig andra advent

Hejsan!

Jag kikar in lite snabbt för att önska er en fin andra advent :-). Jag har varit så otroligt trött den senaste veckan och det blir bara värre, så nu undrar jag om jag håller på att bli sjuk. Men jag känner mig inte sjuk, utan är bara jättetrött. Konstigt! Därför har jag inte tittat in till er på några dagar och jag ser nu att jag missat en del. Dagarna går... :-).

Det har snöat här under veckan och den frostiga skogen blev bara vitare och vitare. Men igår förändrades allt. Sent igår kväll började det regna och det fortsatte att regna och i natt fullkomligen VRÄKTE regnet ner.... så nu finns det ingen snö kvar... bläää...

Jag har fått två fina awards under veckan som gått och jag ska visa dem i nästa inlägg. Med en av dem medföljde det dessutom en utmaning som jag klurar på för fullt... ;-).

Var rädda om er! :-)

Många adventskramar
Beatrice

Jakten i sagoskogen

Hej allesammans!

Här växlar vädret kraftigt från dag till dag! Det var ju så vackert i helgen, men igår började det spöregna och det ÖSTE ner i ca ett dygn. I morse var det vinter igen... jag förstår ingenting!

I lördags begav vi oss ut på harjakt och då hade Kung Bore blåst sin kalla andedräkt över skogen. Det var som att kliva in i en saga... jag försökte föreviga allt på bild, men bilderna gör inte riktigt skogen rättvisa. Stämningen och känslan jag fick av att gå där var svår att fånga! :-)



De två första timmarna (!) busade mest Mollie runt. Vi började allvarligt fundera på om det blivit något fel på henne. Hon skuttade runt som Tiger i Sjumilaskogen och två gånger gjorde hon ett jätteskutt och hoppade rakt upp på H:s axlar! Det var tur att han fick tag i henne innan hon ramlade i backen. Hade hon inte börjat nosa upp en hare i det läget hade nog H fått ett bryt...;-).

Men, plötsligt nosade hon raskt upp några harlortar och började följa spåret efter haren. Svansen gick på henne fram och tillbaka, men hon fick säkert tillbringa 45 minuter på en rätt liten fläck innan hon hittade stället där haren hade fortsatt sin färd. Sedan bar det av...

... vi fick gå riktigt fort för att hänga med och det bar av neråt. Då kom vi ut på ett stort myrliknande område och där cirklade Mollie runt flera gånger innan hon hittade spåren som ledde från myren in i skogen. Det verkar inte vara helt lätt att jaga hare, för när hon följde spåren vidare in i skogen igen, tappade hon bort det flera gånger och fick börja om.



Men plötsligt sprang hon vidare igen, in i ett skogsområde med mycket tätare vegetation.
- Haren ligger säkert här och trycker stenhårt, sa H. Det skulle inte förvåna mig om vi snart kliver på den!

Han hade knappt mer än sagt det förrän Mollie skällde till kanske bara tio meter från mig. Och sen bar det av i en rasande fart, hon drev den stora vita haren och skällde otroligt intensivt. Hon blev väl alldeles till sig av att springa rakt på den! Vi hörde hennes skall försvinna längre och längre bort, men vi stod kvar.

Efter ungefär fem-tio minuter hörde jag något som prasslade nedanför oss och ljudet fortsatte ner till vänster där Mollie hittade haren. Jag är helt övertygad om att det var Jösse som smög tillbaka efter att ha lurat ut Mollie på en väg ;-). Stackars Mollie tappade bort spåret på vägen, men envis som hon är så fortsatte hon leta och sprang fram och tillbaka i ytterligare två timmar längs det stråk där hon drivit haren.

Sedan försvann hon! Vi höll inte ens på att hitta henne utan fick köra efter vägen och leta efter henne, utan resultat. Till sist stannade vi bilen och ropade och då ylade hon till så övergivet inifrån skogen. Men efter att vi ropat på henne en stund så kom hon skuttande ur skogen och rakt upp i famnen på mig :-). Det var så skönt att hon var tillbaka hos oss igen!



Som ni kanske förstår så fick H inte skjuta någon hare i lördags, men det gör inte mig så mycket (hoppas inte H läser det här ;-). Jag hade kaniner när jag var liten, så jag har lite svårt att tänka mig att vi skulle skjuta en hare och sedan släpa hem den och äta upp den... blää! Men för Mollies motivation kanske det vore bra att hon faktiskt "fick tag" på haren någon gång... men det är en helt annan historia :-).

Vintriga kramar från ett kallt norrland
Beatrice

Något skall ske bortom frostig advent...

Hej alla fina!

Jag hoppas att ni har en mysig adventssöndag och att ni riktigt njuter av den här dagen :-). Första advent är den bästa helgen på året tycker jag, den slår nästan självaste julafton!

Från fredag till lördag förändrades allt från höst till vinter här hos oss. Jag och H och Mollie gav oss ut på harjakt i fredags och då var det soligt och varmt och en riktigt fin höstdag. Tidigt på lördag morgon gav vi oss ut igen och på en natt hade skogen förvandlats till en frostigt vit sagoskog! Det var så gudomligt vackert och det kändes nästan som att kliva in i Narnia. Som tur var hade jag kameran med mig, för jag var bombsäker på att Mollie skulle hitta en hare! Jag ska visa bilder någon dag framöver och berätta mer om jakten i den magiska vinterskogen.



Lite pynt har jag hunnit med, trots att vi varit ute så mycket. Årets adventsljusstake gjorde jag av en gammal silverbricka som jag täckte med vacker kuddmossa som jag fann i skogen i fredags. Jag ställde dit fyra blockljus och stack också ner lite enris, grankvistar, blåbärsris och två fina kottar som jag sparar från år till år. Till sist strödde jag över några pärlor.



Igår kväll började det snöa! Det var knappt så jag trodde mina ögon, för nu är man ju nästan "van" att det ska regna... :-). Men, vad det var vackert!!! Det var stoora flingor som kom och de dalade så vackert mot marken där de lade sig till ro. I morse såg jag till min glädje att snön låg kvar och dessutom har det snöat mer under dagen. Vad allt blir ljusare!



Hoppas att ni får en fin fortsättning på den första adventssöndagen! :-)

Många kramar
Beatrice

Fler bilder från resan!

Hej alla! Nu när det är så regnigt och trist tänkte jag dela med mig av lite sol från resan :-).

En annan ö vi åkte ut till när vi var i Malaysia heter Coral Island och är en söt liten paradisö. Första gången vi åkte dit var för att vi skulle dyka (vi åkte dit en annan dag också, men då bara för att sola). Båtfärden var inte den roligaste jag har varit med om, för sjön gick hög och båten SLOG I varje våg. H och två amerikaner skulle göra det första dyket på ett ställe som heter Shark´s Reef. Det lät ju betryggande... hmm... :-).

Jag och mannen som körde båten väntade kvar på däck och jag måste säga att jag var riktigt illamående. Jag brukar aldrig bli sjösjuk, men att sitta stilla så där i en båt som ligger förtöjd i kraftig sjö var ingen angenäm upplevelse. Efter tag höll jag på att kräkas och det såg nog mannen som sa:
- You can throw up in the water...
- OK, sa jag medan jag bet ihop och lyckades undvika att kräkas.



Efter ca 45 minuter kom H upp till ytan. Jag måste säga att jag var glad att se honom, det känns inte så jätteroligt att ens älskling simmar runt något som heter Shark's Reef medan man själv sitter tryggt och säkert i en båt och inte kan påverka något som händer därnere i djupet.

Jag frågade om han sett någon haj och då svarade han "ja" så glatt och berättade att det var en haj som hade cirklat runt honom på ungefär tio meters avstånd. Va! Jag frågade om den var stor och då svarade han "nej, bara tre meter ungefär". Va! Det tyckte inte jag lät särskilt betryggande, men H var väldigt nöjd med dyket :-).

Efter det var det dags för lunch på den underbara ön och alla fick vada in till stranden med matlådor som innehöll nasi goreng, alla utom JAG! Jag skulle dyka efter lunchen med de andra, men då dykinstruktören Jay (som jag kallade för Nazi-Jay när han inte hörde ;-) fick veta att jag inte dykt på ett år, bestämde han att jag skulle göra "skills" i havet med honom innan jag fick äta lunch och sedan dyka. Det var det här jag hade gruvat mig för, jag hade inte den minsta lust att ta av mig cyklopet under vattnet, eller byta munstycke eller stänga av syret... bläääää! H försökte vädja för min skull, men ack nej, Nazi-Jay kommenderade ut mig i vattnet. No mercy...



Det gick inte så värst bra med övningarna till en början, för jag fick kallsup efter kallsup och att ta av mig cyklopet och tömma det på vatten var som den värsta mardröm för mig som alltid varit så rädd för vatten. Nazi-Jay gav mig ingen pardon. När jag simmade upp till ytan och spottade och fräste och kippade efter andan, kom han upp efter mig och frågade surt och spydigt:
- What´s the problem now?

Det här hände ett antal gånger, och med Nazi-Jays spydiga kommentarer och med H och två amerikaner (som bor på Cayman Island och dyker typ varje vecka) som följde mina förehavanden från stranden med stort intresse, kände jag att jag bara MÅSTE klara övningarna! Det var inte lätt och Nazi-Jay tvingade kvar mig i vattnet i en evighet kändes det som, men till sist tecknade han att han var nöjd och även jag fick äta lite ris... :-).

När det var dags att dyka var jag riktigt trött, och när Nazi-Jay sa att jag skulle hoppa i vattnet från båten stod plötsligt mardröm nummer två framför mig. Att hoppa i från båten var något som jag också hade gruvat mig för, men med Nazi-Jay var det "No mercy" från början till slut så det var bara att hoppa i och se glad ut :-). Hursomhelst, det blev ett riktigt bra och avkopplande dyk till slut, förutom från början när jag inte lyckades hålla mig neutral i vattnet utan flöt upp till ytan som en kork eller sjönk till botten som en sten. Innan Nazi-Jay fick tag på mig hade jag landat rakt på några spretiga koraller och gud vad ONT det gjorde på knäna! Aaaaaj! Ändå tänkte jag mest på korallerna och hoppades att jag inte hade skadat dem... jag hoppades också att jag inte blödde så mycket, för det fanns ju haj i närheten... hmmm...

Förutom den lilla incidenten blev det som sagt ett riktigt trevligt dyk. Det fanns inte så vackra koraller och fiskar som på Bali förra året, men jag såg en havssköldpadda! :-). Och fler dyk skulle det bli, men det berättar jag om en annan dag :-).

Många soliga kramar
Beatrice

En solig helg och harjakt

Hej alla!

Vilken underbar helg det blev med solsken och värme! Det gjorde inte så mycket att det började regna igen på måndag eftermiddag, för man hann vara ute litegrann få lite frisk luft och sol på nosen.

Någon som blev extra glad över det fina vädret var Mollie. Hon gillar INTE regn och vill knappt vara utomhus när det regnar. Det har ju verkligen öst ner de senaste veckorna, så den senaste tiden har det blivit mycket kortare promenader och vårt lilla energiknippe har blivit mer och mer rastlös. Nu passade vi på... vi gick och gick och gick i solen och hon riktigt galopperade fram :-). Trots att jag sa till henne flera gånger och försökte få henne att lugna sig så skuttade hon och studsade som en liten hård gummiboll efter vägen. Jag struntade i städningen och var ute med henne i stället, men jag tror att jag hinner med mig ändå... hoppas det :-).

H ville passa på att jaga när det var uppehåll från regnet så jag fick dessutom följa med ut på harjakt två morgnar på raken. Vad härligt det är att gå i skogen! Tyvärr var det blötare än någonsin efter allt regn och det kändes mer som att traska runt på en myr, men det hindrade inte Mollie. Hon sprang och sprang som om hon hade eld där i lillrumpan, och sökte timme efter timme! Ibland var det som att hon var på gång, men hon hittade ingen hare. Däremot hittade jag både mossa, enris och smågranar som jag håller på att pynta med, så det blev ju hur bra som helst :-).

Jag ska visa bilder när jag kommit lite längre i pysslandet :-).

Ha en bra dag!

Kramar
Beatrice

Ikväll börjar Robinson!

Hej allesammans!

Idag sken solen för första gången sedan vi kom hem och efter att ha varit ute med vår lilla gullebulle Mollie i finvädret i några timmar, lyckades jag föra över bilderna från resan till min dator (min dator har som sagt krånglat ordentligt sedan vi kom hem).

Ikväll börjar ju en ny omgång av Robinson och vi kommer att sitta bänkade framför TV:n, allihopa :-). Därför tyckte jag att det kunde passa bra att börja visa några bilder från resan idag. H och jag åkte som sagt runt i Malaysia i oktober och tyckte att när vi ändå var i närheten kunde vi passa på att åka ut till de öar där Robinson oftast brukar spelas in. Vi siktade på Tengah, men fick veta att det inte gick att bo där, så därför begav vi oss till en ö som heter Pulau Besar där Strix-television brukar bo under inspelningarna.

H och jag hade ju längtat efter lugn och ro efter en hektisk sommar och här fick vi verkligen det! Det var nästan inga andra som bodde på ön heller, så LUGNT var det ;-). Vi bodde på ett resort som heter D' Coconut som nog sett sina bästa dagar, men maten.... wow! Vi hade kunnat äta ihjäl oss :-). En dag hittade vi också en underbart vacker vit strand (på bilden ovan) där vi strosade och plockade några snäckor (för det var för varmt för att lägga sig och sola). Ön ni ser skymta i fjärran är Tengah.

Tyvärr gick det inte att ta sig till Tengah som vi hade hoppats på, för vi hittade ingen som ville köra oss i land utan det de kunde erbjuda var att vi fick stanna 50 meter från stranden och snorkla där... hmm... det lät inte så lockande ;-). Men vi hade en härlig helg på Besar ändå!

Hoppas solen sken på er idag också! :-)

Många kramar
Beatrice

Money makes the world go round

Min morbror L berättade häromdan att man numera kallar USA och Kina för "de siamesiska tvillingarna". Det beror tydligen på att USA lånat så mycket pengar av Kina under de senaste åren så de är totalt beroende av dem och får vackert stå där med mössan i hand. Kina styr hela världsekonomin nu... visst är det upp-och nervända världen? :-) För tjugo år sen hade man skrattat om någon sagt att det skulle bli en sån utveckling!

Trots detta så berättade många i Peking om att de haft ett tufft år. De har verkligen känt av lågkonjunkturen! Tjejerna på marknaderna berättade att det varit färre turister under året som gått och att de turisterna inte alls handlat så mycket som de vanligtvis brukar göra. På många marknader var kineserna desperata, de slet och drog i oss och sänkte priserna hur mycket som helst bara för att få in några futtiga kronor.

Jag gillar inte att pruta och har inte hjärta att ge några skambud, men H ger sitt maxpris och står sedan fast vid det oavsett hur mycket folk skriker och slår på honom (som de gör i Kina). Jag förstår mig egentligen inte alls på det där, de här "skådespelen" man måste gå igenom hela tiden tar bara onödig tid och energi :-). I år var det i alla fall ingen som tyckte att jag borde skilja mig från H, bara en äldre kvinna som sa att jag var "very nice" och H "very tough" :-). Ifjol däremot lyckades H fullkomligen reta gallfeber på flera personer för att han stod fast vid ett pris och inte gav 30 olika slutbud eller gick med på deras pris, med följd att de tyckte att han var HEMSK och att jag som var så snäll var värd någon bättre och borde skilja mig från honom på studs! En ung tjej nämnde för mig (efter att hon blivit rosenrasande på H) att hon hade en äldre bror (på ca 25 år) som var VÄLDIGT SNÄLL och som kunde passa mig... ;-).

Nåja, H må vara envis men jag tror att jag behåller honom ett tag till, trots det fina erbjudandet... ;-).

Hoppas ni får en fin dag!

Kramar
Beatrice

Regntunga skyar...

Jag trodde att det skulle spricka upp idag, men ack vad jag bedrog mig. Regnet har börjat strila igen och det är sååå tråkigt. Dessutom blir jag trött och seg av gråvädret och orkar knappt ta mig för något.

Jag åkte i alla fall och handlade frukost för en stund sedan och när jag steg in i butiken var den full av den ljuvligaste, juligaste, bästaste doft... doften av nybakade lussebullar!!! Jag var bara tvungen att köpa några som tröst... och för att det är så himla gott med saffran ;-).

Därför har dagen tagit en positiv vändning, kan man säga ;-). Inte minst för att yngste sonen oväntat kom hem från skolan. De hade håltimme och då passade det ju bra att jag hade fikat klart! Vi satt och mumsade på pumpabröd med chilimarinerad kalkon OCH lussebullar och pratade om ditt och datt innan det var dags för honom att gå tillbaka till skolan.

Den här dagen är nog inte så dum ändå... ;-).

Hoppas ni alla får en fin dag!

Kramar
Beatrice

Quiltar och Shaker-paletten

Hejsan i grårusket!

När vi var i Peking föll jag handlöst för några mysiga quiltar som fick följa med hem, det ena gick i rosa och beige och det andra i grönt och beige. Det blev lite trångt i resväskan, men det är smällar man får ta. I ärlighetens namn fick jag lov att köpa en resväska till för att få hem dem ;-). Jag tycker så mycket om milda, dimmiga färger... det passar så bra till vitt utan att för den skull "ta över", så när jag såg quiltarna fanns det ingen tvekan!

För några dagar sedan läste jag en artikel om Shaker-rörelsen och deras uppfinningar, samt deras inflytande på dagens heminredning. När jag tänker på Shakerstil, tänker jag på strama enkla möbler i bok och björk, men enligt den här artikeln är även den stil som kallas amerikansk country direkt sprungen ur Shaker-rörelsen.

Kvinnorna i Shaker-rörelsen handarbetade vid varje ledig stund (liksom kvinnor i många andra kulturer såklart) och man broderade på dukar och sängkläder, gärna med korsstygn. Hjärtmönster var det allra populäraste och återkom även i andra delar av inredningen. Knoppbrädor fanns överallt i hemmen och man sydde rejäla lapptäcken av tyger i bomull och lin. De traditionella färgerna hade en mjuk och suddig underton, då färgerna gjordes av pigment från lera och plantor som blandades med mjölk eller kasein. Shaker-paletten var helt och fullt inspirerad av naturen och bestod först och främst av gräddnyanser och färger som kärnmjölk, svamp, mossa, lavar, salvia, blommor och bär. Visst låter det lite hemtrevligt? :-)

Och visst känner vi i Sverige igen det där med hjärtmönster, korsstygn, knoppbrädor och lapptäcken? Efter att jag läst artikeln tänker jag att mina nya quiltar från Peking kanske ser ut som de gamla Shaker-täckena gjorde, i alla fall färgmässigt... världen är liten ibland ;-).

Kramar
Beatrice